Får man heta vad som helst?

Gemensamt för alla kulturer är den individualisering av personer som sker i nära samband med födseln där det nyfödda barnet namnges. Till namnet knyts sedan en identitet, en person, ett ursprung och så mycket mera. En självbestämmanderätt för föräldrar att namnge sina barn eller för en person att ändra sitt befintliga för eller efternamn torde därav vara en självklarhet, men är det då möjligt att fritt döpa sitt barn och kan du efter smak och tycke när som helst bestämma dig för att ändra namn?

Svaren på dessa frågor finner vi i Namnlagen (1982:670)(NL). Ett barns efternamn går i enlighet med 1§ NL att fastställa på 4 olika sätt. Har föräldrarna samma efternamn finns det inga skäl att komplicera det hela utan barnet förvärvar då det gemensamma namnet men om föräldrarna har olika efternamn och de sedan tidigare har ett gemensamt barn blir resultatet att det nyfödda barnet får samma efternamn som sitt senast födda syskon. På detta sätt har lagstiftaren försökt garantera att helsyskon inom en familj får samma efternamn.

Om inte dessa förutsättningar är uppfyllda förvärvar barnet det efternamn som anmälts till Skatteverket. Ett efternamn som förvärvats genom tidigare äktenskap eller vid upplösning av äktenskap går inte att anmäla till Skatteverket. Viktigt att poängtera är att det i 48§ NL stadgas att anmälan till Skatteverket skall ske av barnets vårdnadshavare och om båda föräldrarna är vårdnadshavare, men inte kommer överens tillämpas reglerna i 1§ 3st 3p som säger att barnet då får moderns efternamn. De fall där faderskap inte fastställts inom 3 månader efter barnets födsel förvarvar barnet moderns efternamn.

Det efternamn som förvärvats vid födseln kan ändras till den andra förälderns efternman eller ett efternamn som en av föräldrarna burit när de var ogifta. Denna rätt att byta efternamn är obegränsad för sökanden under 18 år medan de över 18 år endast har möjlighet att byta efternamn 1 gång. I vissa fall krävs samtycke för att en ändring skall tillåtas. Har barnet fyllt 12 år har denne rätt att samtycka till ändringen och detsamma gäller en styvförälder eller förälder som inte är vårdnadshavare till barnet. Samtycket skall enligt 49§ NLvara skriftligt och ansökan skall i enlighet med 48§ göras av barnets vårdnadshavare.

Möjligheten att själv skapa ett efternamn finns i 11§ och  begränsas i 12- 13§§  NL. Ett sådan byte sker efter anmälan till Patent och registreringsverket och om ett byte redan skett får ytterligare ett ske endast om särskilda skäl föreligger. Ett exempel på ett sådan skäl är att det nybildade efternamnet blivit förknippat med något klandervärt som en känd brottsling. Efternamn som inte klarat sig undan begränsningarna och som går att finna i praxis är bland annat Leijoncrona (RÅ 1996 ref. 29) samt Berneckow och Hemilton (RÅ 2003 ref. 97). Ytterligare begränsningarn går att återfinna i 20 och 21§§ som berör användandet av egenartade samt konstnärliga efternamn.

Vid valet av förnamn råder en större frihet och får godkännas i de fall som namnet inte väcker anstöt eller kan antas leda till obehag eller om namnet inte kan anses vara lämpligt att bära. Namn som med denna bestämmelse i beaktande inte godkänts är t.ex. Stålmannen , där risk för obehag ansågs föreligga .och Tequila som ansågs vara olämpligt som förnamn. Även när det kommer till byte och ändring av förnamn är processen betydligt lättare och i regel krävs endast en anmälan till Skatteverket.

Efter en närmare studie av lagreglerna kring fastställande och byte av efternamn kan vi konstatera att det råder en begränsad självbestämmanderätt samt att det råder en komplexitet kring byte av efternamn. Det är denna begränsade rätt som lett till att en Namnkommitté år 2014 tillsattes för att förändra lagen. De nyheter som diskuteras i lagförslaget är möjligheten att bilda dubbla efternamn  samt att det skall bli fritt att byta till ett efternamn som bärs av minst 2000 personer. Samtidigt kommer det bli lättare och kostnadsfritt att byta förnamn, vilket är ytterligare ett steg mot en ökad självbestämmanderätt på området.