En bjässe!

Det är märkligt ändå. Idag lämnade jag Evert hemma i köket (ja Ann, jag lämnade med både mat, grisöra och vatten!) och när jag skulle gå så satt Evert och tittade slokörat efter mig. Då är det ju så att man nästan vill gråta en skvätt för att han ser så liten och ensam ut. På något vis så blev det värre när Ann dessutom var ända borta i Karlstad och vi är helt ensamma utan en matte att hålla reda på oss…

Nu är det ju visserligen så att det varken är särsklit synd om Evert (han sover och tuggar på sitt grisöra och försöker få ut godisar ur sin boll medan vi är borta) eller att han är särskilt liten längre. Evert har ju börjat markera ute på gården och springer omkring överallt och skvätter och sprätter. Storkillen. Det går i och för sig över så fort vi går från gårdenoch då är han en liten valp igen som inte är så värst kaxig.

Dessutom har Evert fortsatt att växa, trots att jag trodde att han vuxit klart. För igår, då vägde jag Evert och vår lille, lille kille har sprängt alla Yorkshirestandarder för vikt och är nu uppe i tunga 3,4 kg! Jisses Amalia, vilken bjässe.

Evert har dessutom blivit så stor att han inte ens längre får plats i fotografier!