Anneli Kråik Jannok

Höstens älgjakt för Vapsten-samen Lars-Jonas Johansson ska nu utredas av polis. Samebyn har skrivit till Länsstyrelsen och klagat och Länsstyrelsen har lämnat ärendet vidare till polis. Och i grunden ligger samma gamla inställning från samebyns majoritet att Lars-Jonas Johansson inte är medlem i samebyn. Trots att han har en dom från 2010 som säger att han ÄR medlem i samebyn. Hur länge orkar den här samebyn hålla på? 

Jag är i Björkvattnet just nu. Igår tog jag skotern upp på Södra Storfjället en vända, till hjärtat av Vapsten för att andas lite Vapstens-luft. Jag bickade ut över vackra vita böljande fjäll och tänkte på de samer som nyttjat de här fjälltrakterna under tidigare generationer, långt innan jag själv var född. Jag försökte förstå hur man INTE kan känna vördnad och respekt för dessa marker och för de samer som fötts, verkat och dött här under tidigare sekler. Och hur man kan behandla deras ättlingar så respektlöst  som Vapstens sameby gör idag. Gång på gång på gång.

Lars-Jonas Johansson är en av dem vars förfäder nyttjat de här markerna för sin överlevnad i så många generationer att ingen vet när det började. Som same ger det honom en särskild känsla för markerna. Just den där starka kopplingen till förfädernas fjäll och land är central och mycket känslomässigt viktig för de flesta samer. Lars-Jonas Johansson vill, precis som många andra samer, nyttja sina ursprungsmarker. Till skillnad från många anda samer så kan han också göra det, för han har lagen på sin sida. Han är medlem i Vapstens sameby, det har förvaltningsrätten i Luleå slagit fast så sent som 2010. Men majoriteten i Vapstens sameby vägrar acceptera det och DET säger väldigt mycket om samebyns inställning till demokrati och domslut.

Vapstens sameby är idag synonymt med en pinsam följetong. Det är inte bara vi som är närmast berörda som tycker det. Var jag än far bland samebyfolk i både söder och norr, så skakar andra renägare på huvudet åt "hetsjakten" på ursprungssamer. Det är så osamiskt som det bara kan bli och som same kan jag inte låta bli att skämmas. Men så är dagens Vapstens sameby också unik i det avseendet att det troligtvis är den enda sameby i Sverige, där inte en enda accepterad medlem har en historia och koppling till samebyns marker. Det finns kort och gott inget släktskap till vare sig landet eller till folket här från dem som beviljat sig själva medlemskap i samebyn. 

Sen måste jag ifrågasätta Länsstyrelsen i Västerbotten, som i vanlig ordning visar sina svagheter när det gäller Vapstens sameby. Aldrig någonsin har en tjänsteman på Länsstyrelsen vågat sätta ner foten mot Vapstens sameby och deklarerat vad som är rätt och riktigt. Jo, det fanns en förresten men han blev omplacerad. 
Det Länsstyerelsen borde ha gjort i det här fallet är att lämna in en anmälan mot samebyn om överskjutning. För att Lars-Jonas Johansson är medlem vet Länsstyrelsen redan om. 

På den här bloggen har jag ofta försökt beskriva den vanmäktiga situationen för ursprungssamerna i Vapsten. Hur de systematiskt har motarbetats och motarbetas av såväl svenska myndigheter som av ättlingarna till de från Karesuando inflyttade samerna som idag styr Vapstens sameby. Karesuando-samerna som inte hade tillstånd att flytta in i byn, men som gjorde det ändå med den lokala myndighetens tysta medgivande och påhejande. Och de ursprungliga samerna som genom denna inflyttning fick se sina rättigheter urholkas och för de allra flesta elimineras.

Men några av dessa ursprungliga samer har bitit sig fast och vägrat ge avkall på sina hävdvunna rättigheter att bruka marken. Det är de samerna som idag fortfarande har renar i Vapstens  sameby och det är just detta som mycket av den här konflikten handlar om idag. På ena sidan: Till Vapsten hörande urpsrungssamer, med urminnesrätt i samebyn, upparbetad av generationer av deras förfäder. På den andra sidan: Ättlingar till inflyttade Karesuando-samer som vägrar erkänna ursprungssamernas rättigheter i samebyn och som tycker sig ha bättre rätt till samebyn.  

Men istället för att jag ska skriva om det här så tänkte jag publicera en vittnesskildring från en av dem som direkt drabbas av samebyns "arbetsmetoder". En liten dagbok, av renägaren och ursprungssamen Lars-Jonas Johansson om veckan som gått och hur det kan se ut när det är en helt vanlig renskiljning i Vapstens sameby.  (Dagboken har publicerats på facebook.)

3/11 kl 06.16
Buerie aerede, god morgon! Ska fika och stoppa lite proviant i ryggsäcken, så drar jag tio mil söderut..haha. Renskiljning i Bodefors har jag vi sst hört ryktas om. Men inte har de talat om det för oss... Så det är klart att de borde bli jätteglada eftersom vi kommit på det själva, och kommer dit, då de glömt att ringa själva :-) eller hur? Kan ju inte tro nåt annat, hehe... Ha det så bra idag!

4/11 kl.00.08
Har aldeles nyss kommit hem från Vapstens stora huggsexa i Bodefors, Dikanäs... Ja det gick väl ungefär som jag förutspådde, en massa käftande och gräl på förmiddagen. Förra veckan drog de ut renarna för oss utan att tala om det, nu i dag när vi var på plats så hade de splittat upp kammarna så att vi skulle bli utan. Vi nekades alltså hage att stoppa in de renar vi skulle skilja ut. Vi fick handdra dem i lasso ända ner till vägen ifrån silen, och lasta dem en och en i kurarna. Jag var asförbannad och är det ännu! Ett jävla sätt, till slut kokade jag över... När han sen demonstrativt ställde sig med flit i vägen då vi skulle dra ut renarna ur silen, fick jag nog. Då var måttet rågat, "Flytt dä borta vägen för helvette gubbjävel!", så var ett högljutt storgräl ett faktum. Nåväl, resten av dagen gick bra. Som tur var att det var helg, så vi hade bra med folk som hjälpte oss ner med renarna från silen, så att vi alltid hade nån som vaktade och kollade efter renarna....vi vågar inte att lämna våra djur i dessas våld!

Ha en bra dag, det lilla som är kvar av den;-) God natt på er haha"

5/11 kl 21.32
Det blev ingen skiljning i Vapstens-hagen idag...tiden rann iväg. Mörkret kom när helikoptern samlat klart. Ingen sa nåt utan vi fick själva dra slutsatsen att det blir inget ikväll, för vi såg att de från andra byar drog iväg. För att vara säkra så frågade P-M I, byaordföranden rakt ut; "Blir det att skilja ikväll?, eller kan vi fara hem utan risk för att det blir skiljning i natt?"
LAÅ, svarade; "Jag vet inte, vi får se vad vi gör!" Sen skyndade han sig iväg på sin fyrhjuling utan ett riktigt svar. Vi ringde till en ifrån en av grannbyarna, han sa ; "Det blir inget i kväll." Han visste för han hade fått besked, men vi skulle inte få veta, vi skulle luras att vara kvar... Det är ondska i min uppfattning av denna samebys ledning.
Men vi tar nya tag i morgon, då ska det sista av storskiljningen gås igenom...det är jag rätt säker på :-)

Ps. Alla i vår grupp har fått igen renar, men inte jag och döttrarna.... Kommer de inte i morgon...? Då kommer det att kännas lite knepigt.. Ds.

6/11 kl. 19.18
Hej har kommit hem från den dagen i Bodefors som inte präglades av en massa otrevligheter, i alla fall nåt positivt. ;-)
Däremot hade det blivit förbannat halkigt efter korridoren mellan skiljnings-silen och parkeringen som ligger ca 200 m nerför backen, där vi "kammar-lösa" lappar stoppar in renarna en och en, efter att ha sprungit, bromsat, halkat, dragit och ramlat med renen i lassot... Att nekas en skiljningskammare att förvara sina renar i tills man lastat klart, är inget vidare. Att tvingas ha renarna ståendes på kuren i flera timmar.... Sen var det bara tur att ingen av oss föll så illa när renen sprang, så att vi blev skadade....vem hade i såfall haft det ansvaret? Samebyn, eller vi? Det är ju klassat som en arbetsplats och Vapsten står som förvaltare och ansvariga för gärdet, tillsammans med Sametinget, eller...? Vapsten nekade oss att dra renarna till förvaring i hage, vi uppmanades lasta direkt på kur, vi hade inget annat val än att göra så, eller att släppa ut dem till skogen och rovdjuren. Fy faen för ett sånt sätt anser jag!
Nåväl efter en hel del vurpor så fick vi igen en del renar i alla fall...Fast om byn fick råda, hade de skickat dem på slakt eller till skogs, det är jag övertygad om.
Vi är och förblir vinnare i längden, men mina egna renar är borta. De andra har fått igen skapligt men vart mina tagit vägen, vet jag inte, fastän vi gått igenom kanske 6-7000 renar dessa dagar.

Det är tråkig läsning och för mig är det en skam att det finns samer som beter sig såhär mot andra samer vars land man tagit i besittning. Det är små-aktigt och det är fegt! För de allra flesta samer är nog det här agerandet dock helt främmande. Men i Vapsten är det tyvärr en accepterad verklighet... 
 

Hej vänner och ni andra!

Det var ett tag sen jag bloggade sist. Och det verkar faktiskt som att några stycken har saknat mig under den tiden. Det gör mig ruskigt glad! Bloggämnen finns det gott om, men tiden och orken har inte räckt till. Många omvälvande saker har hänt i mitt liv det här året. Jag har separerat och flyttat. Men mitt engagemang mot orättvisor och förtryck är detsamma. Framför allt när det gäller samiska rättighetsfrågor i allmänhet och Vapstens ursprungssamer i synnerhet. Tro inget annat! Och att jag inte längre skulle VÅGA blogga om de här sakerna, som jag hörde att ett rykte sa om mig, är inget annat än ren goja. Rädd är jag bara när jag åker bil med andra och när min fyra-åring är på dåligt humör. Men att sticka ut hakan i frågor som inte gillas av alla har aldrig skrämt.  

Nu till själva anledningen till dagens blogginlägg, en liten nutidsskildring av det samiska förtrycket när samer själva är förtryckarna.
Igår var det renskiljning i Atostugan i Vapstens sameby. I vanlig ordning meddelade samebyns styrelse inte detta till någon av de ursprungssamer som också äger renar i samebyn. Jag vet inte varför men konsekvensen blir ju att dessa renägare inte ges möjlighet att skilja ut sina renar och ta hand om dem. Det i sin tur leder till en ganska säker död för de här renarna, som offer antingen för rovdjuren eller svältdöden. Eller möjligen även för kniven hos någon mindre nogräknad.

Min ex-sambo,  renägare och ursprungssame i Vapstens sameby, kom till skiljningshagen när skiljningen var över. Då hade några renar, tillhörande ursprungssamer i Vapsten, dragits ut i en fålla. Övriga samebyns renar höll på att flyttas från området. 
Vad hade sameby-styret tänkt göra med ursprungssamernas renar? Skulle de slaktas? Skulle de släppas till svält? Skulle de släppas till rovdjuren medan samebystyret lägger rabarber på den statliga rovdjursersättningen? Ett kan jag i alla fall med säkerhet säga: Ingen från samebyns styrelse hade tänkt att ringa dessa renars ägare för att meddela att renarna fanns i en fålla, redo att tas om hand.Det har aldrig hänt förr, och kommer med största sannolikhet inte att hända framöver heller.

Så nästa gång ni hör eller läser om företrädare för Vapstens sameby, som beklagar sig över hoten mot renskötseln eller vurma för djurskydd: tro dem inte! För hoten betyder bara något när de riktas mot dem själva, och djurskyddet rör bara deras egna renar. 
Det finns samisk moral. Och så finns det samisk dubbelmoral. Det här är den senare varianten när den är som allra allra sämst.

Nedräkningen har börjat till nästa blogg. Vi syns här snart igen.

/Anneli

Den här bilden föreställer en ren som blivit angripen av en järv. Järven som generellt sett är en dålig jägare, i det avseendet att den hellre sargar än dödar, har här ätit sig mätt på en levande ren och förlamat henne genom att skada nerverna i nacken. Genom att endast skada, och inte döda, har järven tillförsäkrat sig färskt kött en längre tid. Den här renen, en vaja som snart skulle ha gett liv till en ny liten renkalv, kan alltså inte göra annat än att stå still på samma ställe och vänta tills järven, eller något annat rovdjur dyker upp, och fortsätter måltiden på hennes levande kropp. Det kan dröja dagar innan hon dör. Och under tiden kan det komma korpar och picka ur hennes fortfarande fungerande ögon.

På facebook, bland mina renskötande vänner flödar det över av den här typen av bilder som visar renarnas plågsamma vardag. En direkt konsekvens av Sveriges huvudlösa och ansvarslösa rovdjurspolitik. Varje gång en sådan bild publiceras så följer det också med några ord från den som lägger ut den. Ord som blottar vanmakt, sorg och ilska över att ingen tycks vilja höra om, eller vill se den omfattande slakt som rovdjuren åstadkommer på renar ute i markerna. Faktum är att rovdjurstrycket idag är värre än någonsin och hotar hela rennäringens existens. Och renägarnas psykiska hälsa.    

Den statliga ersättningen motsvarar inte de verkliga skadorna. Renen på bilden här ovanför kunde under sin livstid ha genererat många nya kalvar som i sin tur kunde ha genererat ännu fler. Men istället blev hon offer för ett avancerat, statsunderstött djurplågeri. Den här verkligheten möter renskötarna varje dag, men den måste också ut till övriga Sverige, till politiker, djurskyddsvänner och rovdjursförespråkare! Men jag har en känsla av att dessa inte befinner sig ute i fjället. Och till riksdagen har sargade plågade renar, och deras förövare, inte tillträde. Samtidigt som renskötarnas vittnesmål inte når ut eller tas på allvar i Sverige. Och deras gamla nedärvda kompetens att själva få göra bedömingen vilka individer av rovdjur som är lämpliga att ta bort, nonchaleras.

På sina håll -jag skulle tro att det mestadels är i storstäderna- sitter människor som njuter av känslan att veta att i urskogen och till fjälls finns det rovdjur. Ståtliga vargar, söta lodjur, mäktiga örnar och gulliga björnar. Att de allra flesta av de här människorna under sin livstid aldrig kommer att stöta på de här rovdjuren på riktigt, saknar betydelse. För det är enbart känslan av att veta att de finns där någonstanns i vårt avlånga land, som betyder något. Tyvärr är det också detta själviska tankesätt som styr Sveriges rovdjurspolitik.

Långt långt borta från storstadens brus och det trygga livet framför tv:n, får en mångfald av oskyldiga djur, mestadels renar, genom stort lidande betala priset för den romantiska synen som Svensson har på rovdjuren. Bilden här ovan visar bara ett av de plågsamma angrepp som drabbar många renar varje dag. Men den här slakten behöver de flesta inte se. Och det man inte sett har ju inte hänt, verkar devisen lyda. 

Jag kan inte låta bli att reflektera över dubbelmoralen i det här landet. I Sverige får man inte döda renar genom ett snabbt nackstick, som är den traditionellt samiska metoden att avliva renar. Nacksticket anses vara djurplågeri, antagligen för att döden inte anses inträffa nog snabbt. (vilket jag dock anser att den gör.) Vi har ju ett färskt exempel härifrån Västerbotten där Länsstyrelsen polisanmälde en renägare för att han använt nackstick i rent barmhärtighetssyfte, på en ren som skadats mycket allvarligt av tåget. Men det nacksticket ansågs vara djurplågeri enligt svensk lag. (!?)

Samtidigt läggs ingen kraft från det rättfärdiga Sverige på att begränsa det djurplågeri som dagligen pågår ute i markerna. Detta djurplågeri är i stället något som Sverige vill utvidga. Det djurplågeriet anses vara naturligt, då det utförs av fyrbenta rovdjur. Men jag kan lova, att för den ren som drabbas är det nog helt oväsentligt om förövaren har två eller fyra ben. Om det är en klo från en örn som långsamt punkterar lungan, eller ett nackstick med kniv från den människa som ändå ägnat stor del av sin kraft och tid till att skydda renen från plågsamma rovdjursangrepp.     

Igår kväll kom jag hem efter några sköna dagar i Norrbotten. Jag har pratat med trevliga människor och fyllt på med massor av positiv energi. Så jag har faktiskt inte vetat att vissa personer ägnat heldagar den här veckan åt att gräva ner sig i bitterhet över mig på sameradions kommentering. Lilla jag. Tänk att jag skapat så mycket känslomässig oreda hos en del samer så att de inte kunnat tänka på annat än mig den här veckan! Bara för att jag och mina vänner i Vaapsten Sijte besökte Länsstyrelsen i Umeå i måndags. (se tidigare bloggar).

Jag läser ju aldrig kommentarerna på sameradion numera eftersom inläggen där håller en så låg nivå. Samma personer som skriver, under olika pseudonymer, men med samma undermåliga argument som skriker bitterhet och missnöje i vilken fråga det än må vara. Vem har behållning av sånt? Inte jag i alla fall. Jag har lärt mig prioritera de bra sakerna och välja bort de dåliga för då mår jag som bäst och får mest gjort. Och gissa om jag fått mycket gjort den här veckan! Detta medan mina motståndare lagt energi på att spy galla över mig. Men jag beundrar verkligen er som orkar debattera sakligt och under eget namn på Sameradion, ni gör det förbaskat bra!  

För ofta är det någon enskild person som ska hängas på de där kommenteringarna på Sameradion. Och i veckan har det visst varit jag på grund av mitt engagemang för Vapstens ursprungssamer. Jag har hört att jag kallats både rasist och nazist,och jag kan faktiskt inte annat än le...Och jag lovar, det leendet kommer från hjärtat. Det blev lite extra roligt eftersom jag i förra veckan fick höra att jag och min blogg är föremål för diskussion på nationalsocialistiska möten. Där tycker man att jag hotar svenska intressen och jag betecknas som en "samisk nationalist". Kanske bäst att låta mig avgöra vad jag egentligen är men då faller såväl rasist som nazist. Jag skulle nog säga pro-same.

Även om jag inte läser sameradions kommentering så vet jag att ni som skriver där läser min blogg. Så jag vill bara meddela att om ni vill att jag ska sluta strida för det jag brinner för så bör ni fundera ut nån annan metod än att skriva skit på sameradions kommentering. För jag fungerar inte riktigt som andra där. Jag blir varken ledsen eller knäckt, Jag blir taggad och stärkt och sån har jag alltid varit! För jag vet att när människor kommer med såna bottenlösa argument som de gjort mot mig på kommenteringen, så är de väldigt desperata. Då känner jag att jag har lyckats röra om i grytan och det är en otrolig sporre för mig och dessutom mycket smickrande. Att jag blir kallad rasist och nazist för att jag arbetar för att samiska rättigheter ska tillfalla samerna, det säger väldigt mycket om dem som arbetar emot mig. Så jag har full förståelse för att de inte vågar skylta med sina riktiga namn, utan gömmer sig som rädda möss bakom påhittade pseudonymer. Det sättet att vara är dock inte riktigt min grej, men alla är vi ju olika...

Nu till en annan rolig sak: Jag kollade läsar-statistiken på min blogg i förmiddags. Vanligtvis har jag i snitt omkring 500 sidvisningar de dagar då jag publicerar ett blogginlägg. Den 25:e mars, då jag publicerade pressmeddelandet om Vaapsten sijtes besök hos Länsstyrelsen, hade bloggen 639 sidvisningar. Dagen efter låg siffran på hela 23 000 sidvisningar. (!), och påföljande dagar något lägre, men fortfarande åtskilliga tusen. Utifrån den här statistiken kan jag utläsa att Vapsten-frågan genererar ett stort läsintresse och engagerar människor. Det är ett betyg jag tar till hjärtat, och jag vill bara uppmana er att fortsätt läsa, för det kommer mera!

 

Det här är de enda bilder som finns inifrån mötesrummet där Länsstyrelsens representanter mötte Vapstens ursprungssamer igår. Medan SVT och Sveriges Radio hängde på dörren utanför, så var jag för en gångs skull den enda journalist som exklusivt fick vara inne i rummet under detta historiska möte. Det var bara det att jag var inte där som journalist, utan som representant för Vapstens ursprungssamer. 
(se pressmeddelande i föregående bogg)


Nöjda miner hos alla inblandade när mötet avslutades. Och ett rejält handskak mellan Länsstyrelsens naturvårdschef Björn Jonsson och Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg. (Anna Wenngren och Lars-Jonas Johansson i bakgrunden)

Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg tar ordet och inleder med att föredra Vaapsten-deklarationen...

...inför Länsstyrelsens representanter Anna Wenngren, chef för naturvårdsenheten Björn Jonsson, chefsjurist Håkan Törnström samt...

 
...vikarierande landshövding Birgitta Heijer

Men innan mötet väntade en samlad journalistkår utanför Länsstyrelsen. Jag ägnade morgonen och bilresan till Umeå, åt att bearbeta nyhetsredaktionerna. Det som slog mig var att för tio år sen försökte jag förgäves få alla möjliga journalister att intressera sig för det som skett och sker i Vapsten. Men ingen orkade börja gräva i den här frågan som ansågs svår och komplicerad. Nu kände samtliga av dem jag pratade med på redaktionerna, till Vapsten-frågan. Och intresset från medierna för vårt uppdrag i Umeå var mycket gott! Man kan säga full pott och idag har det fortsatt ringa journalister.

 
Jag och Torkel Stångberg intervjuas av Sameradion.

Jag intervjuas av Västerbottensnytt.

Lars-Jonas Johansson intervjuas av VästerbottensKuriren.

Hela delegationen från Vaapsten Sijte:
Fr.v. Lars-Jonas Johansson, Anneli Kråik, Lorentz Åsdell, Torkel Stångberg och Erik Östergren.


Som avslutning på dagen kikade vi in hos Samernas Riksförbund, SSR där vi fick ett glatt och mycket trevligt mottagande.


Vi provade konferensrummet medan Torkel föredrog och överlämnade Vaapstendeklarationen till SSR...

Sen drack vi kaffe och hade allmänt trevligt innan vi lämnade staden och återvände hem till Vapstensfjällen!

 Pressmeddelande 2012-03-26

Vapstens ursprungssamer går från ord till handling:
-  Nu kräver vi vår rätt!

Idag klockan  13.00 överlämnar Vapstens ursprungssamer ett tungt politiskt manifest till Länsstyrelsen i Umeå. Manifestet - Vaapstendeklarationen - innehåller 25 punkter som fastslår och klarlägger ursprungssamernas rättigheter i det område som utgörs av nuvarande Vapstens sameby.

-Ursprungssamerna i Vapsten har blivit utsatta för oerhörda rättsövergrepp under snart ett sekel. Våra rättigheter har konfiskerats till förmån för inflyttade samer från Norrbotten som aldrig erhållit något inflyttningstillstånd till vårt område. Det har skett i strid med gällande lagstiftning och internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa,  säger Torkel Stångberg, ordförande för Vaapsten Sïjte, en organisation som företräder Vapstens ursprungssamer.

En delegation på fem representanter från Vaapsten Sïjte befinner sig just nu i Umeå. Under några timmar på måndagseftermiddagen ska dessa träffa representanter för Länsstyrelsen, bland andra enhetschef vid naturvårdsenheten Björn Jonsson och myndighetsjuristen Håkan Törnström. Under detta möte ska frågor med utgångspunkt i Vaapsten-deklarationen diskuteras.  

- Vi går från ord till handling. Vi ber inte om att få nyttja våra grundlagsskyddade rättigheter. Vi meddelar att vi tänker göra det. Vi underkänner legitimiteten hos nuvarande Vapstens sameby eftersom samebyn registrerats på falsk grund  utan representation från områdets ursprungliga samer.  Vi underordnar oss inte varken samebybeslut eller myndighetsbeslut som kränker våra rättigheter som urfolk i Sverige, säger Anneli Kråik, vice ordförande i Vaapsten Sïjte.

Kontakt:

Torkel Stångberg, tel: 070-3120180
Anneli Kråik: 070-2972284

Ladda ner Vapsten-deklarationen i pdf-format här.

Följ ursprungssamernas rättskamp här: www.vapsten.se

Det är många som undrar samma sak och jag får ofta frågan:
-Hur gå hä för je dänna i Vapsten, ha je fått nan rätt i samebyn sen je vann renmärka?
Fritt översatt: Har sameby-styret i Vapsten accepterat er och medgett er några rättigheter sen Förvaltningsrätten fastställde medlemskapet för ursamen Lars-Jonas Johansson med döttrar? Alltså min sambo och även mina döttrar.

Svaret på den frågan är nog givet för de flesta. Nej, de fem familjer, vars förfäder kommit flyttande från Norrbotten och som idag ensamma anser sig utgöra samebyn, har inte accepterat något medlemskap för någon av de ursprungliga samerna i Vapsten. De inflyttade bedriver renskötsel på ursamernas traditionella marker, men nekar de ursamer - som av urminnes hävd brukat marken - att göra detsamma.

Så vad innebär det här då i praktiken för min sambo Lars-Jonas och övriga ursame-familjer som trots sameby-styrelsens negativa inställning ändå bedriver renskötsel i samebyn? Ja, jag är medveten om att det finns dem som kommer att bli illa berörda av det jag nu skriver, men jag tycker det är viktig att visa den samiska verkligheten som den ser ut idag. Hur det samiska förtrycket ser ut rent konkret och visa på de bittra konsekvenser statens söndra-härska-politik faktiskt tar sig uttryck.

De renägande ursprungliga samerna i Vapsten, däribland min sambo, får på inget sätt vara delaktiga i samebyns gemenskap tillsammans med de inflyttade samerna som idag styr samebyn. Ursamerna får ingen information om något som försiggår i samebyn och inbjuds inte heller till samebyns möten. Ursprungssamerna får ALDRIG, via samebyn, veta när samebyn avser ha gärdesarbeten, som kalvmärkning, skiljning eller slakt. Det är istället andra samebyar som står för den informationen. Det betyder att ursprungssamerna nekas märka sina kalvar samt att skilja ut och ta rätt på sina renar. Det i sin tur innebär alltid en risk att inte få igen sina renar efter barmarksbetet. Enligt reglerna tillfaller omärkta renar den sameby där de påträffas. Så om ursamernas kalvar inte blir märkta så tillfaller de samebyn. En enda förlorad honkalv innebär generationer av förlorade renar för den renägaren, eftersom renkalvarna märks i sin mammas märke.

När ursprungssamerna ibland missar att vara med på gärden så har de inget som helst inflytande över vad som händer med deras renar. Grannsamebyarna däremot brukar meddela om de tagit reda på renar som tillhör ursamerna i Vapsten. Men den egna samebyn tiger och mörkar. Ibland har det hänt att ursamerna har fått fara och plocka rätt på vilsna renar som dragits ut på skiljningar i Vapstens sameby. Renar som lämnats till rovdjuren eller för att gå svältdöden till mötes, för att de tillhör "fel" renägare.

När representanter för samebystyret konfronteras med såna här saker så säger de sig inte känna till något, trots att samer i andra samebyar sett vad som skett. De svarar inte heller på direkta frågor om när de planerar att ha rengärden. De väljer uppenbarligen att offra oskyldiga djur, hellre än att låta ursprungssamer delta i rengärden i samebyns regi. Hade det här varit en svensk arbetsplats så hade det kallats mobbing och varit straffbart.

Styrelsen för Vapstens sameby försöker på alla sätt medvetet och aktivt motarbeta renskötselutövandet för de ursprungliga samerna, vars marker de inflyttade samerna nu tycks se som enbart sina. Det finns så många skriftliga dokument som samebystyrelsen presenterat genom åren som verkligen bevisar den inställning de har gentemot samebyns ursprungliga samer. Vid tillfälle ska jag sammanställa allt detta material som svart på vitt visar hur ursamerna motarbetas, både historiskt och idag, av ättlingarna till de två familjer som på 30-talet utan tillstånd tog sig in i dåvarande Vapstens lappby. Och som blev början på ursamernas "utslagning" från lappbyn. Effterhand har ursamernas rättigheter urholkats för att idag vara föremål för ett ständigt ifrågasättande av såväl samebystyret som de svenska myndigheterna.

Ibland hävdas det i anonyma kommentarer här på VK bland annat, att ursprungssamerna i Vapsten självmant valde bort renskötseln till förmån för jordbruk. Det är dock en mycket modifierad sanning, som jag bemött i tidigare bloggar om de historiska förhållandena i Vapsten. Kanske var det så att vissa valde bort renskötseln, men alla gjorde inte det. Däremot hade många jordbruk som ett komplement till renskötseln, vilket i mina ögon var ett mycket innovativt drag för att bärga sig egna markområden. Men detta är ju inte detsamma som att avsäga sig sina samiska rättigheter. Och uppenbarligen fortsatte ursprungssamerna att registrera egna renmärken, eftersom de flesta blev föremål för avlysning så sent som 1998.

Så vad beror den här motviljan mot ursamerna på då? Tyvärr har jag aldrig lyckats få några bra argument som besvarar den frågan. Ofta upprepas ett mantra från samebyn att ursamerna inte är medlemmar i samebyn och att deras renskötsel inte godtas av samebyn. Men det här är ju nåt som samebystyret själva kan påverka genom att släppa till, så det är inga vidare argument i mina ögon. Så i frågan kan man bara spekulera och många tror att den brännande punkten stavas P-E-N-G-A-R och M-A-K-T, som i de flesta andra fall där en liten grupp håller hårt på sitt.

För det är så att samebystyrelsen naturligt nog också förfogar över samebyns kassa. Den kommer enbart dem till del som samebystyrelsen godkänner som medlemmar i samebyn. Den kommer alltså inte några ursprungliga samer till del. I den här kassan ryms bland annat medel från intrångsersättningar. Alltså ersättningar från markexploatörer som till exempel Vattenfall, som gjort intrång på samebyns marker. Eller rättare sagt på ursprungssamernas marker. De ursamer som de inflyttade familjerna inte vill ha något med att göra när det kommer till att utöva samiska rättigheter.

En annan ersättning som går in i byakassan är den för rovdjursrivna renar - rovdjursersättningen. Den betalas ut som en klumpsumma till samebyn, som sen har att fördela till de skadelidande renägarna. Ursamerna renar blir givetvis också offer för rovdjur men någon ersättning ser de aldrig skymten av. Så man behöver inte tvivla på att ursamerna med råge uppfyllt det betalningsansvar som åligger renägarna i en sameby.

Till viss del skulle jag kanske kunna förstå samebystyrets inställning till att inte vilja dela med sig av rättigheterna, om det här hade varit en mer "utsatt" sameby. Alltså en sameby med många medlemmar och dåligt försörjningsunderlag. Men det här är inte en sådan by. Det här är en sameby med snävt tilltaget medlemsantal, där flera driver sina företag i aktiebolagsform, och har andra verksamheter vid sidan om. En sameby med en mycket generös älgtilldelning som vida överstiger den husbehovsjakt som rennäringslagen avser. En sameby med fri ström upp till en begränsad kvot, och där medlemmarna får gratis liftkort som en kompensation för intrånget på markerna.

Med de här förutsättningarna så blir det helt obegripligt för mig hur de här få familjerna ens kan fundera över att motsätta sig något så simpelt som att låta områdets ursprungssamer få registrera renmärken för sina barn! Det är ju ändå på dessa ursamers marker som de här inflyttade familjerna bedriver sin renskötsel. Och det är på ursamernas upparbetade rätt som samebyn vann tvisten om renbetet i Nordmaling.

Jag bara undrar, var gick ödmjukheten förlorad hos de här människorna som idag styr Vapstens sameby?

--------------------------
Om du gillade det här blogginlägget, klicka gärna på tummen ovanför texten. Det hjälper till att sprida budskapet.

Jag måste bara tacka för alla "tummar" jag fått på mina senaste blogg-inlägg. Det placerade mig som etta på VK:s bloggtopp, och visar att Vapsten-frågan intresserar och engagagerar. Även statistiken visar avsevärt många fler sidvisningar när jag bloggar om just Vapsten, jämfört med när jag bloggar om andra saker. I det sammanhanget kan jag som journalist tycka att det är märkligt att medierna i Västerbotten -framför allt VK- inte lägger större krut på att belysa den problematik vi har i Vapsten. Det finns ju uppenbart ett stort intresse!

Men förmodligen finns det en rädsla på redaktionerna att gräva för djupt i det här. Man kan ju riskera att bli kallad både lapphatare och rennäringsfientlig. Ingen redaktion med självaktning vill väl bli utsatt för den grillning som drabbade Västerbottensnytt efter deras avslöjanden om hur några familjer i Vapsten jagar älg under parollen: "vi kan inte ha koll på varenda kotte". Eller nåt sånt.  

Men i väntan på att VK och andra länsmedier ska börja intressera sig på riktigt för Vapsten-frågan, så hoppas jag att ni fortsätter tumma om ni gillar det jag skriver. Det hjälper till att sprida budskapet i mina bloggar!