Vägen till nästa ställe, Hopson Plantation, var kantad med gravstenar. Robert Johnson (pappa till ’Sweet Home Chicago’) var tydligen begravd på tre ställen (sug på den Copperfield…).

Vi besökte en bluesklubb i Clarkesdale, Red’s Lounge (’a real juke joint’) och lyssnade till T Model Ford, 89 bast och en av de sista levande blueslegenderna. Han hade med sig sitt barnbarn på trummor, blott nio år gammal. Dom spelade och drack Jack Daniels (Ford alltså…).

Nu får vi uppleva bomullsarbetarnas liv i några dagar. Vi bor i gamla ’shacks’ med bara något modifierade badrum. Inget rum är det andra likt och plantagekänslan smyger sig på. Vi väntade bara på att den store vite ranchägaren, som enligt vad sägnen berättar med jämna mellanrum brukar hemsöka Hopson, skulle köra tig i oss när vi soundcheckade inför kvällens gig (den afroamerikanska majoriteten av spökerna får vi förhoppningsvis med oss ikväll då vi ska bluesa bomullsskjortan av publiken).

Spelningen på plantaget blev en lyckad tillställnig, för att uttrycka det milt… stående ovationer ’and a bucket full of tip’. Vi bjöd dessutom våra kära norrmän på en efterspelning i ett av ’shacksen’ (det som hade ’up-right piano’ och som för övrigt tillhört Pinetop Perkins). Exakt tidsangivelse för nattning vet vi inte men ryktet säger 06.00…

Idag väntar shopping i Clarksdale och senare spelning på Morgan Freeman’s bluesklubb Ground Zero. Hoppas han dyker upp (för det är väl bara han som har nyckeln till frihet!?)

Hade’ gott, det ska vi,

Mike’s host the ghost