Vincent ,vår katt, vän, familjemedlem, sedan 14 år, har dött.

Han är värd en minnesruna! Han var en fantastisk kamrat.

Oj! så man kommer att sakna den här vackra varelsen, som kommer och hälsar när man kommer hem, som kurar ihop sig i knät när man sitter och kollar på något TV-program eller han som kräver sin del när jag någon gång kommer hem med några nyfångade aborrar. För att inte tala om hur han har terroriserat sin Matte för att hon skall installera sig rätt, när han skulle kura ihop sig för natten.

Vi brukade säga att han hade förbrukat tre av sina nio liv eftersom han hade varit med om ordentliga äventyr. Jag skall kort försöka berätta om dessa.

Han kan bara ha varit 3 eller fyra år när min mor, boende i servicehus i Nyland, Ångermanland, skulle ta hand om honom.  Vi gjorde en liten semesterresa till Värmland och när det endast återstod ett par dagar av vår resa fick vi via telefon höra att min mors lägenhet hade brunnit, dock utan några personskador. Morsgumman gjorde precis som man skall, hon lämnade lägenheten och stängde dörren. Som tur var stod balkongdörren på glänt och trots att det var på tredje våningen sprang Vincent genom den brinnande lägenheten och ut på balkongen och sedan hoppade han från balkongräcket ner på marken. Enligt ett ögonvittne hade han gjort en smidig mellanlandning  på en fönsterbräda. Helt oskadd men svart av sot lät han sig efter viss övertalning infångas och återbördas i familjens vård.

Nästa äventyr inträffade även det under en semesterresa. Denna gången stryrde vi kosan till Irland och det var innan vi ens tänkte på att ha en mobiltelefon. Vincent var denna gång inneboende, eller skulle ha varit, inneboende hos min syster i Nyland.  Det ville dock inte den revirtänkande kattgubben i grannhuset. Han spöade upp Vincent och förvisade honom till skogs! När vi sedan kom hem efter två veckor hade min syrra inte sett till Vincent sedan dag ett! Ropande och sökande gav inget resultat. Min hustru Gun-Gerd åkte tillbaka och stannade flera dagar för att söka efter våran vän men även det var lika resultatlöst. efter ytterligare två veckor gjorde vi några färgförstoringar av katten och satte upp en efterlysning på strategiska platser i samhället. Vi åkte hem till Umeå och efter endast ett par dagar fick vi telefon och beskedet om att en svart/vit katt hade synts till i skogsbrynet intill deras hus. Efter ca fyra fem telefonsamtal när katten sakta närmade sig huset fick vi till slut reda på att han var lyckligen återbördat i familjens hägn och vi satte oss i bilen dagen därpå för att hämta hem honom till Umeå. Det var en tufsig och avmagrad katt men han var hel och frisk.

Det tredje äventyret var kanske inte livshotande men väl så nära ÖGAT! Under en vistelse i en hyrd sommarstuga kom han hem en afton, efter en dagslång skogstur, med ett ordenligt hål ovanför ena ögat. När jag, på TV såg en bild av en hund som blivit attackerad av en rovfågel, gissade jag att det var vad som hade hänt Vincent. Nu var det sådan tur att vi hyrde den här stugan relativt nära djursjukhuset i Vännäs, så det ar bara att fara in till djurdoktorn och få såret ihopsytt. Han fick gå omkring och lida med en tratt på skallen ett par veckor men sedan var han helt återställd. Skogsturerna i stugan hade doch förlorat en del av sin tjusning. Sommaren därpå var han betydligt försiktigare med sina promenader.

Alla katter är stora personligheter och dom har  stor integritet. I min iver att få ha kvar min kompis ville jag inte inse hur pass sjuk han var.  Måndag den 11 april var vi dock överens om att bespara Vincent ytterligare lidand och han fick somna in stillsamt av en överdos och jag kan ge mig katten på att han visste vad som var på färde när vi väl var i Vetrinärens behandlingsrum. Han var helt cool och reagerade inte ens på sticket genom bukhinnan. Inom ca femton sekunder slocknade hans blick och Vincent hade gått till dom sälla jaktmarkerna. Han kommer dock att leva kvar i vårt minne i många många år!