Story of my life

Vad har jag för fel?

Av , , 4 kommentarer 3

 En av det värsta sakerna jag vet i livet är skolan. Känner mig så otroligt borttappad och dum. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, Alla om kring mig fattar och gör rätt. Men jag fattar verkligen ingenting, ligger så otroligt efter och jag vågar inte ens säga till. Känner mig så otroligt dum, idiotisk, bortblåst och så förbannat trög. Skäms över hur dåligt jag presterar i skolan att det inte är sant. Jag vågar inte be om hjälp och då jag väl gör det så är det ända man hör är att det är inte så svårt och alla andra förstår ju. 

Varför ska jag vara så otroligt dum trög och efterbliven? Vill verkligen klara av detta. men känner mig så jävla dum och trög så jag vet inte vad jag ska ta mig till, fattar inte ens en enkel liten text, en enkel jävla uppgift. och varför ska jag vara så förbannat  blyg och osäker att jag inte ens vågar säga till?  Hatar verkligen detta. Känner mig så otroligt utanför och annorlunda. 

Men detta kanske är livet för en med ADD? En som har skriv och lässvårigheter? 

Jag vet inte vad jag ska göra. men jag vill så gärna klara av min skolgång. 

Varför ska jag vara så förbannat efterbliven? blir galen. 

 

4 kommentarer

vem är den jag borde vara, den jag vill vara?

Av , , 2 kommentarer 3

 Ännu en gång, sitter jag här. 

Tankarna går runt och runt. 

Är jag verkligen stark? Kan man verkligen kalla mig stark? 

Jag är livrädd för allt. Allt som kan kallas liv, allt som kan finnas. 

Jag har inget hopp, ingen tro. 

Jag vill inte längre, jag kan inte längre. 

Jag orkar inte längre. Jag försöker inte ens längre. 

Vem är jag? och vart fan finns jag? Vem vill jag vara? vem kan jag vara? 

Hur ska jag göra? 

Ständigt har jag dessa frågor inom mig. 

Jag vill ha en förändring, jag vill vara någon annan. 

Jag vill slippa känna det jag alltid känner.  Men hur gör jag? 

Hur ska jag ta steget till ett nytt liv? 

 

Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö. Jag väntar ut tiden, väntar ut mitt liv. 

Jag är levande men ändå död. Jag lever inte, död i en levande kropp. 

Jag vill vara levande, jag vill vara glad. 

Jag tänker inte ge upp, det är en sak som är säker. 

Men hur ska jag göra för att fortsätta? 

Hur ska jag göra för att bli levande, hur lever man? 

 Vad äre som krävs för att jag ska vakna upp igen? 

Vad äre för fel på mig? på mitt liv? 

Jag har så många frågor men inga svar. 

 

2 kommentarer

There are wounds that never show on the body that are deeper and more hurtful than anything that bleeds.

 Har inte skrivit här på länge, jag vill skriva men jag vet inte vad. När jag tänker så blir det rätt, men hur ska jag få ut det i text som jag vill? 

Allt är fortfarande som de brukar.Står och stampar, på samma plats. Jag tar mig ingenstans. Jag mår inte bättre, jag känner fortfarande inte mig själv. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad som är fel. Och framför allt så vet jag inte vad jag behöver.

Jag är så otroligt less på att det är så här, varför tar jag mig ingenstans? 

Vad är det som krävs för att jag ska känna mig lycklig för en längre stund? åtminstonde få känna mig lite glad.  Jag är så otroligt less på att så fort jag börjar känna en liten gnutta glädje så kommer det någonting i vägen och trycker ner mig under jorden igen. Kan jag inte få känna glädje? vad gör jag för fel? vad har jag gjort för att förtjäna detta? 

Det sägs att "Gud har en tendens att förstöra då man väl blir glad, det sägs även att Gud väljer dom han vet klarar av det,dom han vet är starka nog för att orka med" . Det kanske är sant, vad vet jag? 

Men jag är så otroligt less på att vara stark.

Jag är less på att mitt humör svänger och svajar värre än en kurvig skogsväg. Det känns verkligen som att "jag är en bil", som kör efter världens dåligaste skogsväg. Kan ni tänka er? Den dåligaste skogsväg ni känner till?  Smal,full med gropar,guppig och även ibland väldigt hal,kurvor över allt,mörker och hinder ni kan krocka med är det enda ni ser.

Så känns mitt liv,så känns min vardag. 

Ni kan inte slappna av,andas ut, för när som helst så kan det komma ett gupp,det kan bli halt, det kan komma en kurva, och fortare än vad ni hinner med så ligger du där,bilen är krockad i ett träd och ditt huvud har krossat framrutan. 

Kan ni tänka er att ni aldrig kan känna er säker,och att ni är så grymt åkrädda att ni skriker inom er, ni kan aldrig andas ut och njuta av den lilla glädjen ni kanske någon gång kommer åt pågrund av att det är kul att köra fort? Kanske är omgivningen så fin att ni vill stanna upp och njuta, vad vet jag, ni kanske behöver en kaffe/rökpause eller gå på toa?   Kan ni tänka er att det går så fort att ni bara ser allt svischa förbi i bakspegeln?  Och det värsta av allt, ni kan inte bromsa, ni kan inte säga stopp, och ni tar er inte ur bilen på något sätt, utan ni är bara tvungen att åka med. Och ni kan inte heller sova, eller stanna för att tanka bilen, För vad som helst kan hända. Bara på någon sekund kan allt ta slut, allt kan gå åt helvette. Bara för att du inte var på din vakt. 

Detta är mitt liv, jag är denna bil. Fast i min egen kropp, tar mig inte ut, jag är trött, helt slut, jag har ingen ork, ingen kraft att ta mig vidare, jag är livrädd. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma på en fin och rak väg, jag vet inte vad jag ska göra för att kunna hålla den hastighet jag känner mig säker i. 

Överhuvudtaget så vet jag inte hur jag ska leva. 

 

 

 

 

(ja denna text kanske är konstig.. men jag skriver för mig själv. ) 

 

Bli först att kommentera

Story of my life

Av , , 1 kommentar 3

 Story of my life. 

Allting började vid 6?års ålder.
En liten flicka med 3 äldre bröder&underbara föräldrar.
en lycklig familj,trodde hon. 
Men inom kort skiljdes föräldrarna åt,
och allting började visa sig klart,att lycklig kanske var fel ord.
Varannan vecka hos mamma,varannan hos pappa.
Ärligt, hon minns inte så mycket om hennes barndom. 
Sängvätare,javisst hur kan hon glömma?
inte bara i sängen, hände överallt.
Pappa som jobbade mycket,annars sov och drack. 
Minns inte hur det var hos mamma.. 
Skolan/dagis,vad kan man säga..
Vänner som inte visade sig vara som man trodde.
Vänner som inte ens var en vän, utan en mobbare.
Som även utsatte henne för mobbning,eller ja..
För det mesta bara henne.
Här någonstans börjar även hennes bror misshandla deras mor,
Var,och varannan dag.Kan du tänka dig?
se den man älskar bli slagen,av en annan man älskar?
Samma broder frågar henne en dag,om hon kan suga av honom.. 
Tänk dig vilken osäkerhet,otrygghet,
som den lilla flickan måste ha utsatts för? 
Någonstans här omkring flyttar mamman&barnen.
En ny skola,kanske bättre.
Men nej, även mobbning här.
Barnen hälsade på pappa,lite då&då.
Värre med alkoholen,deckade ofta. 
Lagade maten sent, pissade på sig,skällde,
Ja,vad mer gjorde han.. 
Och vem fick ta hand om honom? 
Jo, flickan, den yngsta av alla barnen.
misshandeln,mobbningen,alkoholen..
otryggheten,rädslan,allt fortsätter,ännu en gång familjen flyttar.
I hopp om en ny början,en ny start. 
Med mammans nya kille.
Misshandelns antal minskas,flickan slutar åka till pappan,
en del,lite bättre.
Men skolans helvette fortsätter,Mobbning,
men även en del vänner,efter några år upphör mobbningen,
men flickan blir istället en av skolans värsting,en massa bus,
skolk,förstörelser..
helgerna tillbringas med alkohol och killar. 
Mitt i allt,dör hennes farmor.
Allt blir värre.
Sover,dagarna ut.
deprimerad,som aldrig förr.
Här omkring får hon även en lillebror,
som är sjuk och behövde en hel del tid. 
Dom 2 första åren tillbringades mest på sjukhuset.
Flickan får klara sig själv mycket,hon har växt upp väldigt tidigt..
Egentligen kände hon dag in,och dag ut att hon inte orkade.
Det har hon känt många år, att hon inte orkade leva längre.
Mamman försökte allt,men fick inte hjälp.
Inte från nått håll.
Skolan värre,helger värre.
Alkohol,killar,rökning,även självskadebeteendet.
Hon börjar skära sig själv,då hon mådde dåligt,
Vilket var, varannan dag,om inte oftare.
Som vanligt i tonåren, en massa vänner som sviker,
Killar som lurar& uttnyttjar, en massa skit bara. 
Ingenting blir bättre,jo,hon slutar skära sig. 
Men allt annat, blir bara sämre. 
Hon blir även våldtagen, av en nära vän,ett ex,en underbar kille..
Trodde hon.. 
Skolan,måendet,allt. Nere på botten. 
En vän tar livet av sig,en dör i en olycka. 
I 9an börjar skolan& soc reagera. 
Mamma får som hon flera gånger förr velat,
Efter 3 års kämpande.
Evk på skolan& samtal på soc,och även bup. 
Anpassad skolgång,men inge vidare ändå. 
Det är försent,med skolan. 
På bup,blev flickan avvisad första gången,
senare fick hon akuttid..Efter det fick hon en bra person,
som kan få henne att prata lite iallafall.
Soc hjälpte med skolan,
hämtade henne på morgonen och en del samtal.
Men efter ett tag, fick dom för sig att skicka henne på hem.
Flickan får ett återfall av sitt självskadebeteende& skar upp hennes fotled,& drack sig full,smsade sin mamma och sa,
jag orkar inte mer.Åkte in på sjukhus,
& dagen efter akuttid ännu en gång på bup.
Men valde ändå att försöka,ge hemmet en chans.
En chans hon aldrig skulle gett.
Några månader för att få en förändring, en ny början. 
Men efter en vecka klarade hon det inte mer,Hon får åka hem.
Personal,som kritiserade och ignorerade,idiotiska regler,
som bara fick henne att må sämre.
Hemma igen,och allt som vanligt..
Sover bort dagarna,mår dåligt, förlorar tid och dagar i sömn..
Skolan var inte ens värd att tänka på.
Ingen chans alls,att hon kom in på en gymnasielinje.
Det fick bli iv för hennes del.
Hon har nu gått på iv,snart ett år. 
Det är dags att söka gymnasium ännu en gång, 
men hon vet att hon inte kommer in, 
så hon orkar inte ens hoppas. 
Som ni kanske förstår, 
så har inte skolgången blivit bättre,eller jo. 
Delvis,det går i perioder. 
Likadant hennes mående, Upp&ner hela tiden. 
Men sedan 3 månader tillbaka är hon tillsammans med en underbar kille,en kille som får henne att orka. 
Som får henne att kunna lita på någon igen,
att kunna ge livet en chans,om och om igen. 
Egentligen, är hon så van,att misslyckas,
Om och om,och om igen. 
Men hon försöker kämpa,varje dag.
Som sagt,det är alltid upp och ner, 
så det är väldigt svårt för henne att orka. 
Men hon är en tjej som springer runt med en fasad. 
Hon vill inte ses som en deprimerad tjej som behöver uppmärksamhet, men hon är även den som gärna delar med sig av allt. Allt hon har varit med om, är en erfarenhet enligt henne, en tråkig,men kanske bra. Hennes största önskan är att bli psykolog.
Att kunna hjälpa andra. Hon vill även åka runt på skolor och lite överallt,för att kunna dela med sig om allt. För att visa att det inte är något att skämmas över.För att visa att man inte är ensam här i världen, men även visa att det inte är värt att ge upp. 
Och även hur viktigt det är att visa att man bryr sig..
 
Idag är flickan 16 år, går på iv. 
Diagnoser: Add  & depressiv,
inga mediciner ännu,har haft mot "depp" förr,
men hennes blodvärden försämrades,så fick sluta.
medicintid slutet av månaden för add.
Hon har även skriv&läs svårigheter. 
Hennes mående,är upp och ner. 
Skolan hit&dit. 
Ett fint förhållande med pojkvännen,3 månader i skrivande stund.
Relationen till fadern är bättre,
men inte lika bra som hon egentligen vill. 
Broderns misshandel på mamman,
Har upphört,men man är aldrig säker.
Han går på samtal men hon vet inte om det hjälper, 
Kompisrelationer,hit och dit, sämre än hon önskar.
Hennes lillebror är även friskare nu.
 
 
 
Hon/flickan/dottern är jag.
 
 
Jag har haft dagar jag har försökt,velat & bara drömt om att dö. 
Men oftast,ser jag ett ljus någonstans.
Ett stopp,en anledning att fortsätta.
& det är jag rikigt glad över.
För även om jag har haft det jobbigt dom flesta dagarna,
av mitt liv. så tror jag att jag finns av en anledning.
Jag vet att det finns mer att se,mer att lära.
Mer att göra& upptäcka.
Både dåliga& bra saker.
Men jag är villig att ta risker,att stöta på många motgångar.
För jag vill leva mitt liv, deprimerad eller glad,jag vill leva. 
 
Det är oftast svårt att tänka som jag då det är som mörkast,
men jag har lärt mig,att oftast kunna göra det. 
& jag vill även lära alla andra att kunna göra det. 
För jag kan lova er alla, Livet är verkligen värt att leva.
Med eller utan motgångar, lev livet!
 
 
 
Som sagt,
Min dröm är att bli psykolog,
Förhoppningsvis en bra också, för mitt facit är mitt liv.
Dom flestas facit är en bok. 
 
Jag vill även kunna föreläsa
&berätta om det jag är & varit med om. 
Jag ser på mitt liv som en erfarenhet,
 en sjukt jobbig men kanske bra.
 
Jag vill kunna hjälpa andra, som har&haft det som jag,
kanske svårare eller lättare än mig, men jag vill hjälpa. 
Det är därför jag kämpar fortfarande,
För jag har en önskan,en dröm,en vilja…
att göra skillnad i någons liv.
 
Vill du veta något mer?
Vill du ha tips och råd? 
Kanske en intervju,eller en föreläsning på din skola/jobb? 
(bor i västerbotten)
Skriv en kommentar. 
jag svarar på allt!
 
Tack för ni läser detta.
Ge gärna kommentarer,feedback&frågor! 
 
1 kommentar