Sedan jag var barn har jag gillat att måla, jag hade stora A i skolan i teckning, mamma ville att jag skulle bli modeteknerska och pappa sa kartriterska. Jag blev inget av det, det fanns inga jobbi umeå på den tiden, så jag fick jobb på postgirot i Sthlm, sedan blev det televerket, där var jag ju i alla år tiils jag fick pension. Sen började jag måla igen, nu har jag målat i 14 år, självlärd och gått på kurser, bla i Malagatrakten, för flera konstnärer, jag har under åren haft många utställningar bla i spanien, umeå, Konst i kvarn i vindeln, och i år oxå i Köping för 1a gången. jag är numera medlem i svenska konstnärsförbundet. Vad händer då i år när jag ställer ut i Konst i kvarn?
Jo jag hör en norrman i en monter säga till en konstnär, ”Du är väl den enda proffersionella konstnären här””? (hon hade ganska många röda prickar och var från trakten) de andra är väl bara amatörer”? Jag hörde aldrig konstnärens svar, men jag måste kommentera,
Varför tycker jag något om detta, jo för att ordet amatör används nedsättande, är man amatör får man inte tillträde till de fina salongerna, men de flesta av oss är ju amatörer eftersom vår konstnärliga verksamhet inte är vår huvudsakliga sysselsättning, vi tjänar inte pengar till hyra, mat, dagisavgifter. Att vara amatör är inte fy skam, tittar man tillbaks i historien, ser man att många som är mästare en gång varit amatörer. Vi som målar vill inte bara uttrycka oss med vår konst, vi vill ju visa upp den, och blir glad av uppskattning, vi bär ju oxå upp konst och kultur, genom våra utställningar, Så är det även om vi inte är från själva orten!