När han är 16 år lämnar han Afghanistan. I Afghanistan styrs det mesta av olika terroristgrupper, de bestämmer hur man ska klä sig och vara. Hans stad  är omringad av olika terroristgrupper och ut därifrån finns det bara två vägar som båda är kontrollerade av terrorister. Han tillhör en folkgrupp som heter Hazarer, av de fyra större folkgrupperna som finns i landet är Hazarerna den minsta. Det är också en grupp som genom historien varit diskriminerade i landet. En dag när han kommer hem från skolan är hans pappa inte där utan han möts av sin mamma, sina systrar och en vän till hans pappa. De säger att han måste lämna landet, han frågar varför men får inget svar. Pappans vän hjälper honom att ta sig iväg, först till staden Nimruz som ligger närmare gränsen till Pakistan. Han får veta att någon kommer att möta upp honom där och ropa hans namn. Framme I Nimruz får han rådet att handla och framförallt tänka på att köpa något sött att dricka då han kan bli kvar där några dagar innan smugglarna kan ta honom vidare. Han blir kvar där i tio dagar innan han påbörjar sin resa via Pakistan mot Iran. Tidigare kunde man ta sig direkt till Iran från Afghanistan men den vägen är stängd nu.

Resan går med pickup men vissa delar går det inte att åka bil utan han måste gå. Han måste också gå förbi de polisstationer som finns längst vägarna så han inte blir upptäckt av polisen. På pickuperna är det trångt, många människor packas på samma flak. De får stå upp och sen räknar chauffören till tre och alla får sätta sig samtidigt, på det sättet kan man trycka på fler på flaken. På vägen måste de först över gränsen till Pakistan och sedan över gränsen till Iran. Det är gränserna som är farligast. Gränspoliserna är hårda, ropar de att man ska stanna och man inte stannar skjuter de så det gäller att springa för att klara sig. Många blir skjutna vid gränserna och många dör också under de långa vandringarna. Får man slut på vatten eller inte orkar gå är det ingen som kan hjälpa, alla måste ta sig vidare. Längs vägen ligger döda människor som inte klarat resan. Det finns också tjuvar och kidnappare som tar människor på flykt för att sedan pressa familjerna på pengar. Farorna är många och det är väldigt många som aldrig tar sig fram. Resan mellan Nimruz och Iran tar honom 10 dagar men sen är han framme i Teheran.

Från Teheran ringer han till sin pappas vän och frågar återigen varför han var tvungen att fly, han får svaret att hans pappa är borta och att hans mamma och systrar varit tvungna att flytta från deras hem, inget mer får han veta. Vännen säger också åt honom att ta sig vidare, det är inte säkert i Iran. Om han blir tagen där kommer de att skicka tillbaka honom till Afghanistan. Långt senare får han reda på att hans pappa hade gjort saker som inte var godkända av regeringen och terroristgrupper. Än idag vet han inte var han är eller vad som hänt honom.

Från Iran tar smugglarna honom vidare mot gränsen till Turkiet. I en vanlig bil trycker de in 17-18 personer, det är människor överallt ,man kan inte förstå att det kan rymmas så många människor i en vanlig bil säger han. När han sedan ska över gränsen till Turkiet måste han gå igen. I den grupp han är med i kommer inte alla över gränsen, två stycken blir skjutna och en blir gripen. Han tar sig dock in i Turkiet och när han väl passerat gränsen får inte gränspolisen göra något längre. I Turkiet väntar en 24 timmar lång vandring mitt i den varmaste sommaren utan mat. Hans fötter blir alldeles förstörda innan han är framme i Istanbul och sedan går flykten vidare med bil ut mot havet. Han kan se över till Grekland och betalar för en plats på en båt. Ju mer man betalar ju större båt. Båten han ska åka har plats för 15-16 personer men de lastar på uppåt 30 personer. Resan ska ta ungefär en halv timme men den kommer att ta mycket längre tid än så. På hans båt går botten sönder och den lilla motorn orkar inte få båten framåt och samtidigt fylls den med vatten. En man ropar att alla som kan simma ska hoppa i vattnet och hålla sig nära båten så att inte båten ska sjunka. Det är många som inte vågar hoppa i vattnet och det är även många familjer med barn med på båten som inte kan hoppa i. Han hoppar dock i vattnet och håller sig i kanten. Han  har flytväst och kan simma men inte så bra men då slutar motorn på båten fungera. Det åker förbi poliser i båt men de gör ingenting för att hjälpa dem. Till slut kommer det en liten fiskebåt som tar med några barn och tjejer. Han på båten försöker också bogsera gummibåten med sin båt men det går inte, båten orkar inte. Han säger att han ska hämta en vän med en större båt och komma tillbaka. De vågar inte tro att han återvända men det gör han och han bogserar gummibåten till ön Lesbos och hamnen i Mittilini. Resan som skulle ta en halv timme har tagit tre timmar.

Väl framme på ön finns ingen hjälp att få utan de måste gå hela natten för att ta sig till en stad som har ett FN-kontor. På det kontoret kan man få papper som ger en tillåtelse att köpa en båtbiljett till Aten. När de gått en bit kommer en bil som erbjuder sig att skjutsa honom och de andra dit för 50 euro. Vid FN kontoret är det massor med folk, vissa har sovit där i två, tre veckor. Efter två dagar ger de upp och sätter sig en bit därifrån under ett träd. En familj kommer förbi och mamman i familjen undrar varför de sitter där och de berättar att de inte vet vad de ska göra. Hon säger då att en av dem ska följa med henne och hennes familj och låtsas att han är ett av hennes barn. Familjer med barn och kvinnor får gå före i kön och de kommer på så sätt fortare fram än som ensamkommande pojkar. När hans kompis som fått följa med familjen väl kommit in på kontoret så kan han hämta papper till både sig och sina vänner som väntar utanför. Han och de andra kan nu ta sig till platsen där man kan köpa biljett men där är det ännu mer folk än vid kontoret. Då kommer samma familj igen och mamman säger åt kompisen att följa med henne igen då samma regel gäller här. Kompisen köper biljetter åt hela gruppen och de kan snart kliva på ett stort skepp som tar dem till Aten på 24 timmar.

Framme i Aten blir allt mycket lättare, han behöver inte längre oroa sig för att bli skjuten eller drunkna. Från Grekland tar han först buss till Makedonien och sedan tåg till Serbien. I Serbien ska han ta sig vidare mot gränsen mot Ungern och han och de andra tänker gå men det kommer en taxichaufför som säger att det är väldigt långt och han erbjuder sig att köra dem för 20 euro styck. Då de inte vet bättre hoppar de in och betalar varpå chauffören kör dem fem minuter och sen är de framme. Det finns dock inte så mycket han kan göra utan han hoppar ut bilen. Vid gränsen har han en väldig tur för han kommer fram den sista dagen gränsen in till Ungern är öppen. Dagen efter ska den stängas och den här flyktvägen går inte längre att ta. Innan den här dagen har flyktingar fått stanna i Ungern och lämna sina fingeravtryck men nu vill de i Ungern bara få honom och de andra vidare så de sätter dem på ett tåg till Österrike. Framme i Österrike kommer det fram en tjej och erbjuder sig att köra honom och de andra till Wien gratis. De säger direkt nej då de kommer ihåg hur de blev lurade i Serbien, de vågar inte lita på någon. Hon säger att hon förstår att de är rädda men berättar att hon och andra i Österrike jobbar på dagarna och på nätterna skjutsar de människor på flykt för att hjälpa dem. De vågar ändå inte lita på henne och fortsätter gå. Hon följer efter dem i 20 minuter och till slut ger de upp och sätter sig i bilen och hon och en kille kör dem hela vägen till Wien och de får mat att äta. Framme i Wien blir de visade till en stor gymnastikhall där de får sova och duscha. Han pratar med en polis som säger att Österrike är ett bra land om han vill stanna. Han frågar runt lite bland alla som bor i hallen och får tipset att ta sig till Sverige om han är ensamkommande. En dag hör han om en buss som tar människor vidare i Europa och han väljer att hoppa på den när den kommer. Den tar honom till Tyskland där han får hjälp att ta sig vidare med tåg till Köpenhamn och sedan Malmö. När han kommer fram till Malmö blir han sittande på tågstationen i 2-3 timmar. När han till slut går till biljettluckan för att köpa biljett frågar tjejen i kassan hur gammal han är. När han säger att han är 16 svarar hon att hon inte får sälja en biljett till honom men att hon ska ringa och prata med någon som kan hjälpa honom. När hon inte får tag i dem så tar hon till slut beslutet att sälja en biljett till Stockholm till honom ändå men han får inte berätta det för någon.

Han är framme i Stockholm i oktober 2015 efter en månad och tio dagar på flykt och här får han hjälp direkt, de tar hans fingeravtryck och frågar honom om det är någon speciell plats han vill till. Då han inte vet något om Sverige är det svårt att välja någonting. Han får ett tillfälligt boende i Stockholm i 10 dagar innan han får flyga till Umeå. Väl framme i Umeå är det ingen som väntar på honom, han går runt lite och frågar en taxichaufför vad han ska göra. Han säger att han ska vänta och efter en stund kommer en personal från boendet Atlas i Nordmaling där han ska få bo springande, han ber så mycket om ursäkt men bilen har inte startat. Han går först på Liljaskolan och sedan på Artedi. Nu studerar han på gymnasiet. När han är färdig där hoppas han få ett jobb. Han fick permanent uppehållstillstånd den dagen han fyllde 18 år 2017, det är ganska exakt ett år sen nu. Om han skulle behöva åka tillbaka till Afghanistan nu skulle det inte gå bra för honom. Han skulle hamna i fängelse eller bli dödad. Hans mamma och systrar har nu tagit sig ut ur deras hemstad och till huvudstaden Kabul. Under två tre veckor var det extra oroligt på den plats han kommer ifrån då terroristgrupper ville ta över området. Under dessa veckor hade han ingen kontakt med sin familj och visste inte hur de mådde. Han skulle vilja att de kom hit men då han fyllt 18 när han fick uppehållstillstånd räknas han som vuxen och anhörighetsinvandring är inte aktuellt då. Han vill inte heller att de ska göra samma resa som han då den är så farlig.