Under lång tid har jag alltid haft mitt problem, aldrig kunnat sätta ett finger på vad det hela var.

Att aldrig riktigt trivas på stora tillställningar! Varför ska jag kallprata med folk ? det är ju bara en massa skitsnack.
Men samtidigt vara avundsjuk på dom som faktiskt inte har något problem med det hela och kan prata med vem som helst om
vad som helst , hur gör dom ?

Eller att när man går in i en affär, så känner man direkt att nu är det sekunder innan ett biträde ser mig och attackerar mig med frågor.
Sitta i möten och vilja prata ut men direkt attackeras av tanken att ”Då kommer alla i rummet att titta på mig, ärsch jag tar det sedan, enskilt”

Nu är detta några få exempel på det tillstånd som kallas Introversion, Att vara INTROVERT.

Tanken med denna blogg (om jag nu fixar att skriva mer än ett inlägg) är att vädra mina tankar kring olika problem som jag stöter på.

Spontant så har det slagit mig att folket på mitt jobb är till 95% Extrovert , utåtriktade personer som gillar att synas och höras.
Det är också dom som kommer frammåt i livet , iaf mkt fortare än vi andra som inte är det.

Ser redan nya medarbetar på samma position som jag som minglar med höghönsen och är tjenis med alla.
Jag ser på när detta sker och undrar hur man ens går tillväga för att lyckas med sånna sociala framsteg. För mig helt okänt.

Men samtidigt så vet jag att jag har försökta att fejka, att låtsas vara social och utåt, det går inte. Jag hör hur fejk jag låter.
Är det istället någon person jag är väldigt bekväm med ,som jag sitter enskilt med och vi pratar om något jag är bekväm med.
Då är det andra bullar.

Låter detta som ett främmande socialtkoncept för dig , ja då är du nog ”normal” enligt samhällets olika standards.
Men kul att du läser detta.