Ibland finner jag skönheten som inslängt i ett skrotupplag . . . Ordning är en utopi där inne i kaoset. Inte ens en blind Ängel skulle vilja sig dit, än mindre återvända en andra gång.
Om solen mot alla odds skulle finna sig in där så skulle den kallna till intet inom nolltid.
Så föll den februari månad in och den log inte ens på befallning utav en Gud som sakta, mycket sakta gått och blivit dement.

En god vän till mej försvann, rann ut och iväg. Fick höra om hennes sjukdom alltför sent – trodde inte den var så långt gången!
Och så plötsligt var hon död!

Jag gick ut som jag gick och skogen är min lidelse, min tröst mitt hjärta bor där på nåt märkligt sätt (förmodligen på grund av att jag var ett barn som växte upp i en ödslig liten by där träden buskarna Älgarna Rävarna och Hararna var mina vänner) och jag gick som till mitt altare därute i det vilda och där fann jag känslan, rösten, bilden – jag fann den som talade till mej, gav mej tröst och värme och en tro att hon på nåt sätt för över något till mej – hon som mötte livets märkliga avslut. Jag undrar om hon fann friden nånstans på den där resan, om hon kunde förmå sig känna ett léende värma sina läppar!

Tiden är förbi
men jag har den
bilden som strök mej så varmt
och jag gav den
till hennes kista
kommer att leva med dej
som i en dröm