Jag kom på mig själv jobbandes framför datorn häromveckan med att jag plöjt igenom, inte bara en DEICIDE platta utan hela fyra styckna (första delen av diskografin, den bättre halvan) och började fundera lite på det här med längden på skivor. DEICIDE är ju eller var iaf kända för att inte bjuda lyssnaren på så mycket mer än exakt det som krävdes för att en skiva skulle få kallas just CD eller LP istället för MCD/EP. Jag hänger dock inte riktigt med i DEICIDE’s dalande karriär nu för tiden, mest beroende på Glenppas röst som en gång i tiden tillhörde toppen av kedjan, men som sakta men säkert dalat ner till något grötliknande på sista tiden. Men efter lite snabb research så märker jag att bandet bjudit på ca. 30min musik på samtliga album, åtminstone fram till och med bröderna Hoffmans avhopp, efter detta ökade skivornas längd till ca.40min.

Dagens fråga lyder: Vad är en bra längd för ett fulllängdsalbum?

• "According to the rules of the UK CHARTS, a recording counts as an "album" if either it has more than four tracks or lasts more than 25 minutes."

Nu bryr ju jag mig föga om någon UK CHART, men jag har för mig att jag läst något liknande någon annanstans en gång i tiden att någonstans mellan 25-30 min. krävs för att en skiva skall få klassas som just fullängdare.

Dagens andra fråga lyder: Är dagens skivor för långa?

Är det något jag märkt med dagens skivor så är det just att många klockar in på 40-45 min. och i många fall kring 60min. och i exterma fall till bristningsgräns kring 74min. Sen har ju musikstilen iof sig en hel del att göra med hur långa vissa plattor brukar vara, snackar vi t.ex. om Grindcore så brukar ju max. en 30min. ligga ganska varmt om hjärtat, men om vi då går över till något som exempelvis Progressiv metal så är det ju inte alls så ovanligt med låtlängder som kretsar från allt mellan 8min. till 15-20min. Vissa band väljer ju t.o.m att göra ett konceptalbum med enbart ett spår, i min värld så tillhör EDGE OF SANITY’s "Crimson" [Black Mark] platta från 1996 som klockar in på 40min. i ett enda spår till en av de bättre inom genren av långa låtar. ABRUPTUM’s 1994 alster "In Umbra Malitiae Ambulabo, In Aeternum In Triumpho Tenebrarum" [Deathlike Silence Productions] klockade iof sig in på 1 timma och 10 sekunder, men den skiten sålde jag för länge sen till någon black metal kid som kunde glädjas åt att lyssna på en timma oljud.

Det finns artister, om än få, som via hemsidor och forum och dylikt efterlyst någon slags ny trend om att banden borde börja dela upp sina skivor i två stycken EP’s som släpps med exempelvis ett halvårs mellanrum, allt för att lyssnaren inte skall tappa fokus efter en halv skiva just p.g.a att skivan är så pass lång. Jag tycker detta låter otroligt fånigt, jobbigt och omständigt. Men det kommer väl helt enkelt från faktumet att jag sällan känner någon slags helhetsbild/tillfredsställelse av att lyssna på just en EP.

Jag skall inte ställa några fler frågor, utan vill hellre helt enkelt bara konstatera att vi som lyssnare av dagens metall scen är nog aningen bortskämda av banden när det kommer till mängden musik (i minuter) som vi får när vi köper deras alster, för visst fan köper ni skivor!?!

Vad var då poängen med dagens blogginlägg egentligen?
Ingen, för att vara ärlig. Men den fungerar utmärkt som bollplank till morgondagens "Veckans Playlist" som kommer att behandla ämnet "Mastodont låtar".