Å´ vad jag är lycklig! Lilla katten Bebe hamnade i kattfällan sedan den fått ny pate´mjölk o vatten.När jagsåg den på granntomten i går morse kunde den bara gå på tre av sina små ben. Den hade skadat sig på något vis. Vi tog fällan till vår tomt och pratade med lilla Bebe som var på krigsstigen hela tiden. Men till slut lugnade den ner sig och lyssnade på våra röster. Efter några timmar kom en av tyskorna som tagit som sitt gebit att ge kattor ett kattvärdigt liv och hämtade "Bebe".

Nu blir lilla Bebe kastrerad/steriliserad (är den tjej eller kille?) samt får droppar i ögonen. En riktig vetrinärundersökningoch de sprutor den behöver. SAMT kontroll på det onda benet.

Glömmer aldrig den vintern vi var i Mosekälla. Det var -23 grader och det kom en svulten och frusen katt som vi gav mat och såg till att den fick lite varmt att sova på. Det kändes precis likadant nu som då.

Att lyckas göra nåt gott för de små liven som inte har någon rösträtt, inga andra krav än att må gott och ha det bra.

Så hade nog också min lilla 9-månaders hjärna tänkt. En baby på 9 månader har nog inte såna tankar. Men någonstans så vet jag att min styrka att överleva var stark nog. Att 1947 ha varit så illa omhändertagen så det hade utvecklats till engelska sjukan är ju hemskt. Men tack vare att jag kom till en fostermor klarade jag livhanken. För hon skötte om mig oklanderligt. Så jag har faktiskt varit ett litet liv som någon tog hand om. Det får man idag vid 63 års ålder tacka för.

Och jag önskar alla allt vad gott är