Har varit i Stockholm på en snabbvisit. Oj, oj så jobbigt. Bodde alldeles intill World Trade Center på Wasaplan och ska man "bli tokut" ska man bo där mer än två dagar. Och det gjorde jag inte……..Sen gick jag Karlavägen för att komma fram till torget där jag sett att dom sålde bl a kantareller.  Men gissa om störtregn! Den öppna himlen finns även där trots alla avgaser. Satt i alla fall på en bänk och vattnade fötterna och tittade på alla taxibilar. Mängder av dom. De flesta kördes av invandrare. Pratade med några iranier och irakier och kan säga att iranierna var de allra trevligaste. De har samma syn på livet som vi svenskar och de är inte muslimer. Väldigt glada i Sverige på alla möjliga sätt. Men mest tyckte dom om oss norrlänningar för "vi är alltid så glada och positiva och ostressade". Uj vad jag njöt av de orden.

Vad blev det nu av resan? Bara en återknytning till den tid jag arbetade på poststyrelsens personalkontor i Stockholm och bodde i Södertälje i slutet av 60-talet. Stress, jäkt och kyla. Faktiskt så längtade jag nu hem efter fyra timmar. Det var liksom så overkligt att inte kunna gå som jag är van att gå. Lugnt och sansat. Kände att jag alltid på något sätt var i vägen. Folk kryssade runt omkring mig och vissa blickar sa mer än ord. Ja, vaddå? En liten lantlolla som irrar omkring och stör ordningen. 

I Spanien kan jag gå precis som jag gör här på tomten i Mosekälla. Spanjorerna stressar aldrig. De tar det med ro och äter sin middag sent och i minst två timmar. Siestan är helig och familjepromenaderna likaså.

Nästa resa i början av september blir till Umeå där jag ska må gott tillsammans med två av barnbarnen. För igår åkte sonen och ett barnbarn tillbaka dit efter sex veckor hos oss. Det känns tomt och tyst. Det är lätt att sakna……..