Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Välja yrke

Av , , Bli först att kommentera 5

OM jag var ungdom idag och stod i vägvalet att välja mitt yrke, hur skulle jag tänka?
Jag tänker ju nu då med erfarenhet av snart 58 år i livet annorlunda, så egentligen är svaret oväsentligt.

När det var dags för mig att välja gymnasium som 16-åring så hade jag inte så mycket erfarenhet av yrken.
Jag hade fått prya på Domus i Södertälje en vecka. Det var egentligen det jag provat.
Så jag valde ju Distribution-kontorslinjen. Så enkelt var det – då.

Idag hade jag satsat mer på skolan i högstadiet. Jag visste inte då hur viktigt det var att plugga och se till att ha betyg för att komma in på den gymnasielinje jag ville gå.
Det var ingen lärare på skolan eller någon syokonsulent som gav nån information om detta.
Mina föräldrar brydde sig nog bara att jag skulle arbeta och tjäna egna pengar och flytta hemifrån.

Idag så är allt så mycket svårare, man vill ha utbildad personal till alla yrken. Idag är det nog sällan och aldrig som man får ett jobb direkt efter 9:an.
Sen räcker det inte med utbildning då kommer nästa krav – arbetslivserfarenhet.
Hur ska man få det då kan man ju undra?
Det blir moment 22 hur du än vrider och vänder.

Nåja om jag valde om mitt liv och var 14 år igen så skulle jag plugga.
Ställa krav på skolan.
Sedan skulle jag välja ett yrke som JAG vill arbeta med inte det ANDRA tycker jag ska göra.
Inte heller skulle jag vilja lyssna på alla prognoser om vilka yrken som har arbetskraftsbrist. För de prognoserna ändras ju hela tiden.

Jaha tänker du – ska han komma till skott och berätta nu vad han velat jobba med?

Helt klart så skulle jag blivit journalist, programledare eller högstadielärare.
jag gillar att skriva, jag vill synas och jag vill prata.

Hade helt enkelt valt bort fabriksjobb, gatuarbete, byggnad eller fordon.

Men jag blev ju vårdpersonal till slut.
Trivs med det men tror inte jag skulle velat jobba med det HELA mitt yrkesverksamma liv.

Bli först att kommentera

Det var annorlunda förr

Av , , Bli först att kommentera 7

Det pratas om att det är så mycket elände i världen idag.
Folk delar en massa inlägg om allt möjligt och folk svarar att sådant hände inte förr.
Allt är naturligtvis sant och alla kollar ju källkritik innan de delar saker.
Tittar man sedan på vem som skrivit artikeln eller vilken utgivare det är så ska man ta sig en funderare.

Det mesta som sprids är invandrarfientligt och bilar med utländska registreringsplåtar på skumma typer som kör runt och kollar efter saker att stjäla.
Oj vad många som verkar älska att sprida dessa inlägg.

Sällan och aldrig sprider någon om det som sker i svenska hem. Hur svenskar beter sig utomlands och köper sex av barn.
Svenskar som våldtar, svenska langare, svenska kriminella – ja dessa är inte lika intressanta att sprida information om.

Vi har många svenska mördare som mördat både barn och gamla.
Folk som stjäl av gamla. Jag har då haft mer oärliga svenska arbetskamrater än utländska under mina år inom både detaljhandeln och vård och omsorg.

Vad är det som var bättre förr? Jo då fanns inte sociala medier som spred alla rykten. Det fanns inte internet som kunde lägga ut en massa osanningar.

Jag försvarar inte de som begår brott, jag förstår att brott begås av alla sorter för det finns onda och goda i alla slags människoklasser/raser.

Men alla fakta som cirkulerar om hur mycket bidrag invandrare får – kolla efter om det är sant innan ni delar sådant.
Samma sak när det skrivs om svenska fattigpensionärer som jobbat hela livet och nu är hemlösa och får ingen pension.
Något ska ha skett på vägen – de kanske aldrig jobbat på jobb som är pensionsgrundande.
De kanske har supit bort all sin lön och aldrig brytt sig om att betala sina skulder.

Vi har i Sverige ett otroligt bra samhälle, vård, skola, bostäder etc.
Men de flesta gnäller för minsta lilla.
Var och en är så självcentrisk att man glömmer bort att vara en ödmjuk och hjälpande person.
Den dagen man står där och allt faller, vem vill hjälpa någon som aldrig hjälpt själv?

Karma.

Tänk efter före när du lägger ut artiklar som i grund och botten kanske enbart är till för att sprida rasism och fördomar.

Bli först att kommentera

Döden

Av , , 1 kommentar 5

Vilket laddat ord. Död.. en skräck för de flesta.
Naturlig för många.
Plötslig död, det som man aldrig förväntat sig.
Men som är lindrig för den som dör troligen.

Första kontakten jag hade med döden, då var jag 11 år. Det var en som drunknade.
Jag fick beskedet på telefon och jag minns bara att jag fick höra att han drunknat. Han var en ”extrapappa” eftersom jag bodde hos den familjen emellanåt.
Ingen frågade om jag skulle gå på begravningen, ingen pratade med mig om det som hänt.
Jag drömde länge att han gömt sig – flyttat utomlands och att han visade sig ibland.
Minns särskilt en dröm där en bekant hoppade i sjön från en trampolin och kom upp med mannen.

Många grät för att han drunknat och jag besökte hans grav, men jag förstod inte så mycket av det hela.

Nästa dödsfall var min farmors man. Han dog då jag var ca 19 år. Jag minns att jag var lite rädd för honom då han levde, men han var då alltid snäll med mig så jag blev tyvärr skrämd av andra.
När jag var och hälsade på och han var ensam hemma så var han alltid trevlig och bjöd på fika och pratade om allt möjligt.
Han dog och vi var på hans begravning – min första begravning. När jag såg andra gråta så grät jag.
Jag grät för att de var ledsna inte för att jag var ledsen.

Sen dog det ju några släktingar men jag kan inte minnas att jag var på någon fler begravning förrän det var dags att begrava min syster som dog i cancer 31 år ung.
Den begravning och det dödsfallet var så hemskt.
Jag kunde inte visa min sorg så jag grät i duschen. Hennes två barn blev moderlösa. Pojken var 10 år och flickan 1 år.
Frågade några troende hur det kommer sig att ”Gud” tog barnens mamma ifrån de. De drabbades ju hårt och var ju oskyldiga. Frågade för att försöka förstå.
Fick till svar att Gud hade något bättre i beredskap för barnen än deras mamma.
Hur dåligt svar var inte det?

Svårt att förstå och särskilt då sonen tog sitt liv då han var 23 år.
Var det detta gud tyckte var bättre??

Ja det har dött en hel del folk efter det och saknar många av de.
Pappa dog 63 år gammal i brusten kroppspulsåder.
Det var en plötslig död och oväntad död.

Jag var livrädd för döden länge.
Ändå var jag trött på livet i perioder.
Har försökt ta mitt liv och lyckades överleva.

Idag vill jag leva.
Men jag lever med en konstant rädsla för att någon i min närhet ska dö.
För det är så många som dött i min närhet.

Samtidigt som jag icke tror på ett liv efter detta så tänker jag att då jag dör ska jag få återse alla dessa som jag förlorat.
Som en slags tröst – att återförenas med de man förlorat.

Brukar fråga mig hur det ska gå med de som gift om sig efter att blivit änkemän, änkor? Hur ska de förklara sig när de återförenas?
Fast det sunda förnuftet säger ju att vi dör och ”Poff” så är vi borta för alltid.
Inte kommer vi att återses i ett annat liv nånstans ”däruppe” eller huvva ”därnere”.

Äsch lev idag – imorgon kan det vara försent

Lev och må!

1 kommentar

SmultronÖ eller Mansikkasaari

Av , , Bli först att kommentera 6

Det var en badplats i Vasa, Finland.
Vi bodde relativt nära och jag badade där ofta tills jag var ca 10 år.
Jag cyklade dit, in i omklädningsrummet och på med simbyxorna och bada hela dagen.
Ibland hade jag med mig någon men lika ofta for jag ensam.
Jag simmade och solade och hade säkert med mig fika.
Vid stranden var det mycket folk och ute i vattnet flöt en flytbrygga som man simmade ut till och hoppade i.

Undrar hur många som idag skulle låta sina barn i den åldern fara ensam till stranden och bada?
Gissar att jag började bada där när jag var 7-8 år.

Innan badstranden fanns det bryggor och båtar och där fiskade jag med metspö.
Blev några abborrar och nån snorgärs. ”Räkäkiiski” tror jag det hette på finska.

Där fanns också en mattstrand. Det var en större brygga med nedsänkta oljefat. Man stod i de och skurade upp sina trasmattor med tallsåpa.
Fanns stora torkställningar som man hängde upp mattorna på tork.
Minns också att man tog dit sina nya jeans och skrubbade de så de skulle bli blekta.
Fast man sa inte jeans man sa ”farmare eller farmarbyxor”.

Detta var tider då barnen vistades ute och roade sig själva – inte som idag då man sitter vid en dator dygnet runt och spelar onlinespel.

Bli först att kommentera

Bingo!

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag har ingen aning om när jag var på bingo första gången. Men det var säkerligen på slutet av 60-talet då jag gick i första klass.
I Vasa på ”Järkkäri” dvs Järjestötalo – som folkets hus typ.

Då spelade man bingo på brickor, numren fanns på bollar i en rullmaskin och de ropade upp numren högt som t ex 18 var ”Aderton – etta åtta – Kahdeksantoista – yksi ja kahdeksan. Tror jag mig minnas.
Fick man bingo så kom de och kollade och vinsten var saker på en scen.
Det jag minns att min äldre syster vann var ett fårskinn som var färgat rött med svarta slingor. En servis en svenska matservis.

Jag vann en gång ett presentkort på butiken där vi bodde i Brändö. Jag tror att summan var 24,75 finska mark.
Jag gick 4 gånger till butiken och köpte allt som jag sett på reklam på TV.
Köpte också en tvål som var formad som ett barn och så köpte jag finncrisp bröd.

Jag vann och det blev många bingobesök.
Ibland for jag ensam ibland med mamma och någon gång med min mormor.

Senare kom ”Non-stop-Bingo” och den var öppen mycket och folk satt och spelade och rökte.

Vi flyttade till Södertälje, Sverige och bingospelandet fortsatte även där på Täljekällaren.

Nu är det många år sedan jag spelade bingo.
Men skulle jag spela så önskar jag att det var varuvinster och fina sådana som när jag var barn.
Sidovinster fick man ibland. Då fick man ett kaffepaket om man satt bredvid någon som spelade som vann. En gång var det även ett strösockerpaket.

BINGO!!

Bli först att kommentera

Färgblind

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag är färgblind och det rätt så rejält. Ni kanske sett de där cirklarna med prickar som visar siffror?
Jag ser inte en av dessa siffror.
Min mor var färgblind och det är vanligare att män är det än kvinnor. Så hennes ärftlighet gjorde väl mig till extremt färgblindhet.
Ibland har jag köpt kläder som är en färg i affären och en annan färg då jag kommer hem.
Eller som tapeterna som var bruna på rullen och var gröna på väggen.

jag ser inga lingon i skogen för det röda försvinner i det gröna.

Fast nog ser jag att himlen är blå och gräset är oftast grönt.

Grön/Blå/Röd är det mestadels problem med.

Enligt min arbetsbok så får jag inte bli lokförare eller elektriker pga defekt färgsinne.

Hade nog inte valt dessa yrken hur som helst.

Bli först att kommentera

Mobbning på skola/arbetsplats

Av , , 2 kommentarer 15

Det är en hel del mobbning både i arbete och på skola.
Hur ska man komma tillrätta med detta?
När är det skolans ansvar och när är det föräldraansvar?

Jag har blivit mobbad i skolan. Som mobbad så sa jag inget hemma.
Jag kom hem med en blåtira en gång. Ingen hemma frågade.
Min lärare på skolan frågade – men jag såg på henne att hon ville inte veta så jag insåg att det var inte lönt att berätta.
Som elev så är man oskyddad. En mobbning kan eskalera och skvallrar man, så kan det bli än värre.
Fast värst är det ju om man skvallrar och ingen gör något.
För det är ju det man är rädd för, att ingen ska ta en på allvar.

Den som mobbar då? Ska den personen inte tas på allvar? För det måste ju finnas något bakom, det kanske är så att mobbaren har ett helvete hemma och agerar av sig på skolan.
Jag vet inte vad man skulle göra om man hade ett barn som mobbar eller blir mobbad.
För det räcker nog inte med att prata om det – det måste till mycket, mycket mer.

Att det inte är en hel dag på skolan, vid skolstart där man har information om mobbning. Föreläsare av både folk som mobbat och som blivit mobbade.
Grupparbeten och diskussioner om att våga lägga sig i och förhindra.

Vid varje skolstart ha temadagar om respekt för varandra, diskutera hur man välkomnar en som är ny i klassen.
Prata om att vi är olika och det ger ingen rätt att reta eller mobba någon. Allas rätt att vara sig själv.

På skolan blundar alltför många för detta. Man kanske inte vet hur man ska ta tag i problemet.
Eller om det är en mindre ort så känner alla varandra och det blir känsligt.
Men det är oproffsigt att inte agera.
En elev kan ju faktiskt få hela sin skolgång förstörd för alltid. Den som mobbar lär ju inte kunna samarbeta på ett arbete i framtiden.
Det kan gå så illa att det hela slutar med psykisk ohälsa eller i värsta fall till ett självmord.

Jag satt på ”Torget” på Renforsskolan för ett tag sedan, en halvtimme och väntade på en person.
Jargongen jag hörde och beteendet elever emellan var inte alls ok.
Jag såg inte till någon vuxen som gjorde något. Borde det inte finnas vuxna som är rastvakt på skolan?
Jag iakttog – jag agerade inte. För jag var där en kort stund och var varken anhörig eller personal.

Har hört att det är kaos på skolan och det händer saker som inte ska hända.
Vem är ansvarig? Rektorn är väl ytterst ansvarig, men lärarna och övrig skolpersonal då?
Jag skulle inte vilja vara en elev på den skolan idag.

Jag gick skola i Södertälje och det var nog en av de sämsta skolorna i Sverige.
Mobbad, ingen gjorde något. Stor personalomsättning och många av mina lärare kallade mig ibland för fel förnamn.
Hur ska en lärare kunna sätta betyg den inte ens minns vad man heter?

Personal på skolan behöver ta tag i detta och det NU.
För det är NU dessa elever går i skolan och blir mobbade – utan att någon gör något.

Jag har också haft en arbetsplats där jag blev utfryst.
De sökte personal och jag sökte. Det var bara kvinnor som arbetade där så jag gissar att jag fick jobbet för att det skulle bli mer mångfald.
Redan första dagen så kände jag mig mycket ovälkommen.
Jag arbetade på och funderade på om någon skulle säga att det var dags för förmiddagsfika.
Detta var på en butik.
Butikschefen kom fram till mig och sa något i stil med ”Javisstja du kanske skulle haft dig nåt fika, fika rummet är där och jag har då stängt av kaffebryggaren”.
Kallt kaffe och ensam i fikarummet. Välkommen!?

Vi hade systembolagsutlämning. Samma vecka jag började arbeta där försvann det pengar ur den kassan. Jag vet att jag var oskyldig.
Det försvann pengar varje vecka. Jag blev tillfrågad om jag tagit pengar ur kassan.
Jag jobbade ca 2 månader där. Sedan sa jag upp mig. Samtidigt upphörde försvinnandet ur kassan. JAG VAR OSKYLDIG!!

Men jag fick inget jobb på någon butik senare. En kvinna fick mitt jobb som jag slutade på.
Sista dagen fick jag en bukett tulpaner som tack. Hon som lämnade över de började gråta.
Jag anar att hon hade velat ha mig kvar men kunde inte stå emot grupptrycket från de andra.

Det var den värsta arbetsplatsen jag varit på.

Jobbade på ett gruppboende i Stockholm för många år sedan.
INNAN jag började ringde gruppledaren upp mig och sa att jag skulle inte berätta om mitt privatliv på jobbet.
Underförstått du berättar inte att du är homosexuell.
Först dagen då jag skulle inskolas så var det just gruppledaren som inskolade mig. Det första han berättade var om vilka han fått ligga med under helgen..

Jag berättade inte om min läggning och höll mitt privatliv för mig själv.
Förutom att jag berättade att jag skulle till Norrland på min semester och att jag behövde ha semester just den perioden för att jag skulle gifta mig.
Jag och min man gifte oss. Jag kom tillbaka till jobbet.
INGEN gratulerade mig eller frågade hur bröllopet varit.
De som bodde på gruppboendet frågade däremot en hel del. Jag svarade så gott jag kunde och sa inte att det var en man jag gift mig med.
Till slut så bytte jag arbetsplats. Det var trist för de som bodde där trivdes jag enormt bra med. Arbetskamraterna var det ju sämre med.
Sista kvällen jag jobbade så sa de boende att det var trist att jag skulle sluta för jag var ju så glad jämt och inte hade de fått träffa min fru heller.
Då berättade jag hur det var och jag hade med mig en DVD och visade filmen från bröllopet.
Det tittade och de sa att de anat att det var så hela tiden. Och att det är inget fel om man är två män eller två kvinnor som är ihop.
De var mer förstående och accepterande än mina arbetskamrater.

Det var en slags mobbning på den arbetsplatsen som inte heller var OK.

2 kommentarer

Telefonterror

Av , , Bli först att kommentera 17

Just nu ringer många mig och lämnar inget meddelande och dessutom finns ej numret på nummerupplysningar.
Då svarar jag inte. Jag svarar inte heller på skyddat nummer.
OM det är viktigt så lämnar man ett meddelande eller så skickar man ett sms.
Telefonförsäljare göre sig icke besvär.

Första frågan en säljare borde ställa är – ”Har du tid för några frågor”.
För det ringer ofta då man absolut inte har tid.
Eller rättare sagt vem vill offra sin tid till en telefonsäljare som dessutom påstår att allt är gratis och säljaren säger att den inte säljer något.

Läste eller hörde ett bra förslag är att be säljaren om sitt hemnummer så man kan ringa upp. Varför då frågar de ju. Jo har du mitt nummer så borde jag få ditt..

Ett annat tips är att be om att få information om vad de säljer per mail eller pappersbrev. Har de inte möjlighet till detta så ska du backa.

Jag ser till att aldrig säga ordet ja.
När de frågar om det är Lucas Lund så svarar jag med att jag heter Lucas.

Tur att det går att blockera nummer på min mobil.
Men de har ju flera nummer att ringa ifrån.
Telefonsäljare måste ändå vara bland det mest otacksamma jobb. Folk svarar inte de slänger på luren i örat och dessutom jäklas många med de.

Men det är ju faktiskt de som ringer upp en och då får de säkert tåla ett och annat.

Ha en bra dag.

Bli först att kommentera

Ska vi verkligen tro att

Av , , Bli först att kommentera 9

Sommaren är helt slut nu?
Ser att det finns de som har satt på vinterdäcken.
Jag har dragit upp roddbåten.
Jag har skrapat bilrutor på morgonen och så har jag sett att Dollarstore har plockat fram julsakerna.
Julmusten säljs i butiker och efter jul så fyller jag 58 år.
Så jo sommaren är slut!
Ha en fin dag!

Bli först att kommentera

Jag är gudskelov ingen politiker

Av , , Bli först att kommentera 15

Men jag tycker en massa och har en massa åsikter såklart annars vore jag väl inte jag.

Nu har det publicerats en massa förslag om besparingar bland annat.
Det ska läggas ner, det ska skäras ner och  allt kommer bara bli sämre i vår kommun och en massa andra kommuner.

Självklart finns det inga pengar så kan man inte trolla fram en massa saker.
Jag kan inte köpa ett slott – men jag skulle gärna ha ett.

Sen tycker man ju att man kan inte spara på de äldre, på barnen och inte heller på skolan för det är saker som alltid kommer att behövas och ska finnas.

Vår kommun har gjort en del tabbar och det skylls alltid på de styrande.
Även om det varit många gånger funderationer om vad ska de löna sig med alla omorganisationer?

När jag började jobba i hemtjänsten i Vindeln 1999 då hade vi vår grupplokal nere i källaren på Solhaga. Därifrån flyttades det till Karlsgårdens tandläkarmottagning, sen flyttades det till fd biblioteket på övervåningen, sen blev det nog brinkskolan för att åter tillbaka till Solhaga och nu är vi i Almagårdens källare.
Vad har alla dessa flyttande gett oss? Kostat oss?
Är det lite som hemma man vill möblera om för att man tror det blir bättre och i slutändan är man tillbaka som det var en gång?

Alla dessa enhetschefer som byter jobb med varandra? Är detta för att alla ska kunna alla avdelningar eller är det för att ingen vill jobba på en specifik arbetsplats?
Omorganisationer och det blir nya kurser och nya sätt att arbeta på.
Lönekontoret som skulle flyttas till Umeå? Helt plötsligt blev det fel på de flestas löner.
Barnen ska pendla in till Vindeln redan från sjätte klass. Jag ifrågasatte varför inte Vindelns sjätteklassare kunde pendla till byaskolor istället?
Varför ska allt in till Vindeln?
Många gånger så verkar det som om allt ska vara i Vindeln – byarna ska dö ut.
Jag vet att man kan inte tvinga personalen att bo i vår kommun som jobbar åt kommunen.
Men hur många arbetstillfällen och skatteintäkter försvinner för just våra kommunbor?
Jag vet också att det finns de som bor i Vindelns kommun och jobbar i andra kommuner så kanske är det på ett ut?

Man försöker locka in barnfamiljer till vår kommun, ja välkomna! Men var beredd på att du får inga huslån om du ska bo i nån by – nej centrala Vindeln då går det bra.

Gamla skogsskolan i Bergnäs är till salu. Tänk om det kom en driftig person som tog hand om detta och det blev något unikt.
ja det ska ju vara någon som har mycket pengar som får köpa det för låna till det går nog inte.

Vi var på väg för många år sedan intresserade att köpa gamla Järnvägshotellet. Vi hade stora planer och det skulle bli något av detta trodde vi. En bank sa blankt nej till lån för de hade redan förlorat på denna byggnad tidigare.
En annan bank ville ha 85% kontantinsats.

Hur ska vår kommun komma framåt då det finns så många bakåtsträvare.
”He lönsch int.”

Nog förstår jag att det är ont om pengar i kommunen eftersom det ska dras ner på allt.
Så är det väl i de flesta kommunerna i dag.
Så någonstans är det fel – stort FEL!
De som är gamla idag har byggt upp vårt land och borde få en värdig ålderdom.
De som växer upp idag borde få en bra start i livet för en dag ska de ta över allt detta.
De som arbetar idag och betalar skatt vet nog med sig att den dagen de ska bli pensionärer så hoppas de ha en sparad slant så de kan överleva dagen.
För just nu är det slösa på allt och tänk inte framåt.

Vår kommun är som en IVA-avdelning kortsiktigt tänkande med överlevnad just för dagen inte tänka framåt.

Sen skiter jag i vem som styr – det är folkvalda som fått denna uppgift av de som röstat och jag anar att det är de som gnäller mest.

Det är som den lilla lokala butiken, man handlar mjölk och kanske lite bröd på ortsbutiken, sen åker man in till stormarknaden och handlar resten.
När butiken läggs ner så skriker mjölkköparen mest.

Man ska mätta munnen efter magsäcken eller hur det nu sägs.

Vi har alla ansvar för att vår kommun ska överleva.
Kom med förslag på lösningar.
Det är inte så lätt, man pratar ju om sina egna intressen.
Jag rider inte, besöker inte simhallen, jag går inte i skolan, har inga barn på förskolan,  jag bor inte på ett äldreboende och jag har inte hemtjänst.
Då kan vi väl skippa allt detta för inte ”vill jag betala för att andra har behov av det” ?
Hoppas ni förstår att det sista är inte MIN åsikt men många tänker bara på sig själv och sitt intresse.

Bli först att kommentera