En dag i sorgens tecken.

Idag är en dag i sorgens tecken. Fy fan vad du är saknad morfar. Jag och mamma var på graven imorrse, lämnade blommor och tände ljus. Vi pratade litegrann om vad graven har för betydelse.. För mig finns du inte där, för mig lever din själ vidare i himelriket. Jag vet att du vakar över oss alla, speciellt mormor. För henne är det värst. Graven för mig är ett plats att tända ljus på, att visa omvärlden att vi saknar dig, att du var älskad. Men för mig finns du inte där..För mormor är det annorlunda, hon tror att du ligger där och sover. För henne vilar din själ i kistan. Men alla har vi olika tro, det är nog ganska viktigt att man har det. En tro alltså.. Någon slags tro iallafall..

Jag önskar att jag var mer öppen ibland.. Pratade med mamma mer, pratade med mormor mer också. Men jag vet inte, det är någon slags spärr. Det var ganska känslosamt idag på kyrkogården, både jag och mamma darrade på rösten. Jag önskar jag bara hade kramat om henne och låtit det komma.. Jag vet inte varför jag inte gjorde det.

Jag saknar dig morfar. Jag vet att du är där uppe i ditt himelrike och tittar ner på oss alla, du skulle förmodligen säga åt mig att sluta vara så fjompig nu och sluta gråta.. Men det är mitt sätt att visa att jag saknar dig, att jag tänker på dig. Ibland blir jag full i skratt också, när jag tänker på alla tokigheter du gjort. Jag glömmer aldrig våran sista båttur. Du, jag och pappa. Du körde som en tok och skrattade åt mig som skräckslagen försökte hålla i mig i båtkanten för att inte ramla i vattnet när vågorna slog.. Jag ser det framför mig, hur glad och lycklig du var, hur du skrattade.. Jag hoppas verkligen att du dog lycklig morfar, ibland funderar jag på om du hann känna nånting, tänka nånting vid olyckan. Jag hoppas inte det. Jag brukar försöka stöta bort dom tankarna, det får mig bara att må dåligt. Jag intalar mig sjäv att du dog på bästa tänkbara sätt. I fjällen där du älskade att vara, i fullt schå med att arbeta – det du älskade att göra.Så måste det varit. Vila i frid älskade morfar, och kom ihåg – det är inte farväl – det är på återseende.