Söt, sötare, sötast

Av , , Bli först att kommentera 1

Finns det något som kan få barnaögon att glänsa så vackert som socker? Gärna i smaksatt form, dvs som läsk, godis eller kakor. Vi förser gärna våra barn med detta, har jag märkt. På skolans friluftsdagar får barnen ofta sockerhaltiga drycker eller mellanmål.

Socker hör till gruppen kolhydrater och finns även i livsmedel som vi använder. Skolmatsalarna är inga undantag, där serveras ibland väldigt kolhydratrika måltider, såsom pannkaka med sylt eller risgrynsgröt med kanel och socker. Underförstått är sylten och kanel/ sockerblandningen ett tillbehör till maten, men många elever verkar ha missförstått detta. Vad kan man säga när jag av måltidspersonal fick veta hur mycket sylt som går åt när det serveras pannkaka i skolmatsalen? En snabb överslagsräkning visade att, i genomsnitt, åt varje barn 300 g sylt till sin pannkaka… Överlag upplever jag också att det är svårt att, som vuxen, få tag i ren kanel till risgrynsgröten. Standarden är att det står skålar framme med färdigblandad kanel och socker. Frågar man då efter ren kanel blir man ”besvärlig”.

Som tillbehör till maten räknas också den, oftast, välkomponerade salladsbuffén, som står framdukad i skolmatsalen. Men, handen på hjärtat, hur många elever tar sallad till pannkakan?

Under min korta sejour som vikarie i hemkunskap noterade jag även att många ”överdoserade” sockret när man skulle baka kakor och bullar, allt enligt principen: ”Ju sötare desto bättre.”

En av mina elever plockade en gång fram ett paket strösocker från skafferiet och tittade på det. Ögonen tindrade, sen tittade han på mig och sade drömskt: ”Tänk att få äta ett helt paket- själv!” Kinderna rodnade av upphetsning, tänk om jag skulle svara att han fick! Tanken korsade min hjärna.

Blotta åsynen av den här killen, med sin tindrande, upphetsade blick och sina röda kinder gjorde att jag blev nyfiken. Undrar vad som skulle hända om jag gav honom en sked och sade: ”Ät upp hela paketet! Du får inte gå från lektionen innan allt är uppätet!” Killen darrade av upphetsning under tiden han inväntade mitt svar. Jag bad honom ställa tillbaka strösockret i skåpet och fortsätta med dagens bestyr. Luften gick ur honom, han hade ju varit så nära…

Finns det något som kan kallas ”sockerberoende”, eller är det en medieskapelse? Vad implicerar, i så fall, detta beroende? Kan individen själv påverka sitt beteende, eller styrs detta enbart av utomstående faktorer?