Jag har fått en ny löparkompis. Vi har fått in en dödsskön lördagsvana (om man nu kan kalla 2 ggr för vana). Om det inte blåser storm eller snöar så springer vi tillsammans, ute. Utan några tankar på tid, sträcka eller fart. Bara för att umgås, få frisk luft och så är det ju alltid lite lättare att ta sig ut om man vet att någon väntar på en. Egentligen gillar jag att springa ensam, då får jag springa i min egen takt och beroende på dagsform så blir passet därefter. Tyvärr så blir det nog alldeles för ofta i ett “här kan jag nöta i 10 timmar tempo”. Det här med att springa fort är inte riktigt min grej. I korta intervaller har jag inte ens startat när de andra avslutar sina. Oftast blir jag bara arg när någon springer snabbare, speciellt om det är någon av mina systrar. Mitt favoritpass är utan tvekan 2-3 timmar obanat i skogen. Fast jag är så löjligt rädd för djur så då vill jag ha med mig någon..

Min nya löparkompis vill däremot springa snabbt.

-Vi tar det lungt idag, säger hon och efter 5 minuter har hon dragit upp ett tempo som ligger strax under vad jag skulle kalla intervall. Hon bara matar på och jag efter.

Jahaja, men det är väl bara att hänga på, man vill ju inte vara den som ger upp. Bita sig fast, inte klaga på tempot och småprata lite. Så kämpar jag på i ungefär 30 minuter. Hänger på – men mest är jag irriterad över att jag har så sega ben. Efter den där halvtimmen är det som om någon drar i handbromsen för min kompis, samtidigt så lossar denna någon på mina mentala bildäck som hängt efter mig och äntligen för jag ligga steget före och dra! Det är bland det bästa jag vet, att få springa en halvmeter framför! Och där får jag ligga tills vi sprungit klart (om hon inte lägger in en tempoökning på slutet). Nöjda och endorfinkickade ger vi varann en femma och berömmer varann för dagens insatts. 

Vi kompletterar varann ganska bra, jag och min kompis. Hon sätter upp ett betydligt högre tempo än vad jag brukar ha på mina pass och jag hjälper henne hålla tempot i slutet på passet, när hon börjar bli trött. Vi är en perfekt kombo! 

En annan vän, som har hund, berättade om sina lyktstolpsintervaller. Hunden är snabb som attan, men vill stanna vid varje lyktstolpe de passerar. Hennes löprunda ger finfin träning för hjärtat på både hund och matte!

Det jag vill ha sagt med den här novellen är helt enkelt: Låt någon annan bestämma tempo på löprundan ibland, du orkar oftast mer än du tror!

Jag äger ingen hund så om jag någonsin ska bli snabbare så behöver jag fler snabba kompisar, eller så får min lillasyster flytta ner..

Ha en fin valborg!