Anorexia bland lärare…

Jag pratade med några kompisar för ett tag sen och vi kom in på anorexia bland förebilder för barn. Detta är ett stort problem för mig, då stora förebilder så som kändisar, lärare, mm kan ge ett riktigt illa intryck och dålig inställning till mat. Samhället vi lever i i dag är väldigt fixerad vid hur man ”bör” se ut. Det har till och med gått så långt (enligt mig) att man inte kan köpa mat utan att se på vissa förpackningar hur man ska se ut. Tidningar, tv, reklam, nyheter, barn tv, ja i allt blir vi och våra barn matade med hur man ska se ut och vilka kläder man ska ha och hur man ska bete sig för att vara så ”rätt” som möjligt. Detta är skrämmande!

 

 

Det som vi dock började prata om var lärare och anorexia. Nu pratar vi små barn, 1an till 4-5an. Då barn är som lättast att påverka. Om man nu har sitt barn i en klass där en lärare har problem med maten, hur ska man ställa sig till det? Det är klart man vill skydda sitt barn från det, men samtidigt vill man inte kliva på någons tå. Är det så att en lärare kan sköta sitt jobb med denna sjukdom? Visst, läraren kan lära ut matte och ABC och andra saker barnen ska lära sig, men sen då? Är lärarjobbet inte mer än så? Ska dem inte föregå med gott exempel för våra barn på alla bitar? Och om man nu har en så dålig hållning till mat och sin egen kropp, kan man lära barnen då att gilla sig själv för den dom är och se till att äta ordentlig lunch så dom orkar med hela dagen, -För kroppen behöver mat.

 

Som förälder kan man ”lätt” skydda sina barn från tidningars onda grepp, man kan skona dem från tv:s dåliga inflytan, det är bara att inte köpa hem tidningar som grundar sig på utseende och tv programmen barnen ser kan man ha lite koll på. Visst, detta går inte att hålla på helt livet, men är barnen 7-9 år så ska detta inte vara några problem. Men hur gör vi då när lärare visar ett ohälsosamt förhållande till mat och kropp? Det är ju ändå många timmar som barnen är på skolan.

 

Vad som är klart är att detta än i dag är ett känsligt ämne och att frågan pratas om för sällan. Människor med denna sjukdom skäms och vågar inte söka hjälp för det, vågar inte prata om det och går in i sig själv. Hade det dock varit en ”riktig” sjukdom skulle man gått till vårdcentralen på en gång och fått hjälp. Nu finns det dem som inte vet om att dom är sjuka, men jag tror att de flesta vet att deras förhållande till mat inte är normalt, dom skäms bara för att erkänna för sig själv och andra att detta drabbat just dem. Detta synsätt är nått vi måste ändra på.

 

 

Så, hur gör man när man är orolig för en med människa och vill skydda sitt barn?