Vart är jag?




Tack Nina för en underbar kväll! Alltid kul/skönt att prata med dig även om du inte håller med så förstår du! Det är skönt att prata med någon som du! Kram!




Dock fick det mig att inse vissa saker…. Jag har tappat bort mig själv! Jag har tappat bort Maria! Saker och ting som JAG ville, saker och ting som JAG har drömt om, önskat mig, har jag lagt på hyllan?? Varför?? För att andra inte kunnat stötta mig i det JAG velat ha ut av livet, för att andra sagt NEJ till mina drömmar, mina framtidsplaner, för att jag rättat mig efter andra.. Är det rätt, Nja, inte riktigt….

Tror det är därför jag känner mig lite vilse just nu, jag såg mig själv på en annan plats än där jag är nu, jag såg mig själv som en annan människa än den jag är nu. Är jag nöjd över den jag är nu? Nej, det är jag ej! Självklart är jag det på många plan, men ej denna, som jag pratar om.. Jag hade mål, vilja, önskan i mitt liv och nu, när jag tänker efter så är jag låååångt bort från dem. Varför?? Tror jag nöjt mig…. Nöjt mig... (suck)

Själv känner jag mig besviken över hur allt blivit och än en gång frågar jag mig själv om jag har gett upp lika mycket som DU i livet? Och varje gång kommer jag fram till att så ej är fallet. Varje gång kommer jag fram till att jag låtit en bit av mig själv glömmas bort, en bit av mig själv dö, en bit av min vilja begravas med allt annat, en bit av mina DRÖMMAR glömmas bort… Rätt? Nej.

Är detta något jag borde ta upp, ruska av och börja jobba på igen!? JA, kan man ju tycka, men vi är två, och i o med det så ska man göra beslut tillsammans. Även om just detta beslut bara tas av dig….

Jag önskar mer empati, mer förmåga att förstå från dig! Men som jag lärt mig så får man inte allt, men just detta är något som STÖR mig och något som jag INTE tror kommer gå över med åren, jag har försökt ”glömma”, försökt gå vidare, men detta kommer upp gång på gång och nu inser jag att detta är en så stor del av mitt liv att jag INTE är bered att släppa det än, att släppa mig själv... 

Måste hitta mig själv igen.......

 

 

En kommentar

  1. Peter

    Tråkigt när det känns så där. Det finns ju dock vissa undantag till det där ”man ska vara två som beslutar”-fallet. T.ex om det rör barn, och i många fall även om det rör exempelvis flytt. Något som kan drabba andra eller något som kräver en väldig omställning. Bortsett från dem så får man nog kompromissa om det mesta, så länge ni båda bara lägger fram ungefär lika många förslag.

    Känns alltid hopplöst just när man får höra ett ”nej” och man tappar andan lite, men den kommer tillbaka. Viktigast är ju trots allt att komma ihåg att ni har varandra, och det är ju det som betyder mest!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.