Att som mamma och nära anhörig sitta och lyssna när människor räknar hit och dit på assistans så tänker jag alltid att det är vår framtid vi pratar om och den ska vi värna. Man kan kanske inte alltid räkna i kronor, ören och tid.  I Sverige är det ju så att om man är under 65 år så får man assistans vilket oftast innebär att man kan vårdas hemma i sin närmiljö men drabbas man efter den åldern så räknas man oftast som sjukhemsplaceringsfall. Vi kanske som svenskar ska försöka att värna om våra äldre lite bättre. Titta på andra länder hur de har löst detta till exempel.

Egentligen tycker jag att det är skrämmande att man räknar som man gör men tyvärr är det bara att gilla läget och så att säga anpassar sig i ledet…

Om något händer mig i framtiden som gör mig beroende av hjälp och assistans vill jag att det ska ske före 65 års ålder om jag nu får bestämma.

I alla fall så var jag på Tegs sjukhem idag och hälsa på, det var mycket trevligt kanske att jag skulle tänka mig att bo där om samma personal är kvar och arbetar när det är dags för mig.

Sannolikheten att samma personal ska vara kvar är tyvärr liten så jag hoppas på assistans i alla fall.

Visst är livet fantastiskt!

I alla fall mitt liv!