Idag har jag då läst ut en bok som en del ateister tycks rekommendera. Varför de gör det vet jag inte, för den är på många sätt rätt dålig och frusterande.

Jag har funderat lite på problemet med boken och jag har kommit fram till att det ligger i att Dawkins, som många andra ateister som debatterar, antagligen inte är intresserad av religion utan bara att bevisa att religionen har fel. På det följer att han inte är intresserad av argumenten han diskuterar och inte inresserad av vad religiösa människor tycker och hur religion fungerar. Det är ett problem som gör att boken inte når några högre höjder i diskussionen och behandlingen av de filosofiska argumenten är slarvig. Det självgoda svamlet om förnuft och intelligens emellan argumenten gör försås inte saken bättre, jag ska citera en arg religionsfilosof vars känslor jag kan sympatisera med:

Trots att boken är i huvudsak av filosofisk karaktär är Dawkins inte en filosof (utan biolog). Men även om man tar hänsyn till detta faktum så är det man kan säga om de filosofiska tankar han uttrycker i bästa fall att de är torftiga. Man skulle kunna säga att några få av hans räder in i filosofins labyrinter skulle kunna godkännas för andraårsstudenter i ämnet, och då är man ändå välvillig. Men faktum är att de flesta av hans argument skulle bli underkända i andra årets filosofiundervisning vid universiteten. Kombinerat med den arroganta, ”jag-är-smartare-än-du”-attityden kan detta bli frustrerande i längden. – Alvin Platinga.

Jag såg en bit av Dawkins serie "the Root of all Evil" för några år sedan och blev då så upprörd att jag blev tvungen att stänga av. Han pratade om religionssociologi som jag då nyss läst utan att ha en intressant åsikt att tillföra ihuvudtaget. Istället var det bara en direkt attack mot religionen utan vilja att förstå vad religion är.

Sedan dess har eventuellt min inre pendel mellan teism och ateism svängt mer mot ateismen (kanske mer mot min religion än existenen av Gud) även om jag ännu kallar mig kristen och gillar Jesus. Vad som fick detta att ske var att jag helt enkelt läste hela Gamla Testamentet i all dess prakt. En sak är säker, få kristna i dagens läge blir mer religiösa av att läsa hela Bibeln men få blir nog ateister av att läsa Dawkins heller. Det Bibeln gör för teismen gör Dawkins för ateismen eller kanske rättare sagt den specifika typ av ateism som bl.a. predikas av "humanisterna" (organisationen) med Christer Sturemark i spetsen. Lika lite som jag vill kalla den ibland ondsinta och avundsjuka varelsen i GT för min kärlekens Gud vill jag ha någon del i den självgoda och arroganta rörelsen som karakteriseras av människor utan vilja att förstå och på så sätt liten kunskap av de debatterar (se bara på kalkon-kampanjen Gud finns nog inte).

I likhet med många andra ateister och religiösa fundamentalister placerar Dawkins också religion i särskilt fack skilt från all annan mänsklig verksamhet. Enda skillnaden emellan dem är synen på "bra" vs. "dåligt". Han medger visserligen i boken att religion liknar andra mänskliga verksamheter som ideologi, men den korta passagen drunknar snart i det övriga.

Som någon recensent sa så är det här en bok som man antingen buar eller applåderar åt och jag måste sälla mig till det första även om det finns väldigt bra passager om det som dawkins verkligen intresserar sig för, nämligen evolutionsteorin och delvis om religionens brott. Jag tror dock inte jag kan rekommendera den här boken bara för de passagerna utan kommer nog vänta tills jag läst de tidigare böckerna särskilt "the selfish gene" som jag tror innehåller de bra bitarna utan det andra dravlet. För religionskritik får man nog läsa andra titlar.

Som en kuriosa så var jag förstås tvungen att googla denne Alvin Platinga och fick fram den här godbiten av intellektuell härdsmälta:

Om Dawkins och Platinga ska vara härförarna i dagens debatt om Ateism vs Teism så funderar jag på att dra mig ur debatten och springa mot solnedgången som en av Dawkins avskydda agnostiker med "I love Jesus" tröja. Om så bara för att göra alla förbannade.