Det har varit så mycket att tänka på…
Det känns så konstigt att ha ett inre kaos men samtidigt känna att man verkligen har hittat hem. Jag undrar varje dag hur det hade gått utan Kärleken… Jag tror faktiskt inte att jag hade fixat det då. Han är ett sånt underbart stöd, men samtidigt får han mig att tänka efter mer än en gång innan jag gör någonting förhastat.

Förhastade beslut blir tagna alldeles för ofta när man är mitt i allt kaos med exet…
I ren panik kan jag säga saker, ifrågasätta saker utan att tänka på hur allt det här känns för exet. Jag kommer aldrig förstå hur det är för honom… Jag har aldrig varit i hans situation och kommer aldrig kunna sätta mig in i hans sätt att tänka.
Vissa saker förstår jag… men vissa saker är så långt från mitt förstånd att jag bara blir ledsen. När han motarbetar mig bara för att motarbeta mig, när han tänker på sitt egna ego istället för barnens bästa då brister det för mig. Då vet jag inte hur jag ska bete mig.
Under hela den här tiden har jag varit så otroligt tillmötesgående och verkligen gjort allt för att det ska vara så smärtfritt som möjligt. Självklart så är det MITT dåliga samvete som hela tiden gör att jag inte vill tjafsa.

På mötet kom vi fram till bra och dåliga saker. Jag fick vika mig fler gånger än vad jag egentligen ville, just på grund av MITT dåliga samvete.
Det kändes INTE bra, varken då eller nu… MEN jag gjorde det enbart för att slippa tjafs.
Men också för att jag tror att jag vinner på att vara tillmötesgående i början.
Allt handlar om vilka veckor vi ska ha barnen, självklart så vill vi ha samma veckor.
Jag ville kompromissa men han sten VÄGRADE!
 

Oj vad mycket text det här blev…

Nu får det vara nog för idag.