Inläggen lyser med sin frånvaro, kanske inte ä så konstigt.
Barnen har ju varit och skimrat för mig hela veckan, men imorgon är smekmånaden slut och barnen ska till sin pappa. Jag kommer sakna dom så jag kommer bli galen såklart, men samtidigt så är jag en sån mamma att jag inser vilken BÄTTRE Mamma jag blir om barnen får vara hos Pappa varannan vecka.

Jag kommer aldrig bli Mamman som kräver att ha barnen mer tid än Pappan, jag anser mig inte ha mer rätt till barnen än vad Pappan har.

Min 1-åring har utvecklats så otroligt mycket sedan separationen startade. Vilken myskille han är. Han kommer gärna och vill kramas eller varför inte krypa upp i knät och mysa en lång stund. Den bästa 1-åringen i världen.

5-åringen är fortfarande en hel del arg på mig. Helt naturligt enligt min mening, men jobbigt ändå. Just nu kommer han faktiskt bättre överrens med Kärleken än med mig.
Jag ser inget negativt med det, dom behöver också starta en relation och 5-åringen anser väl att nu är det läge för det.
Dom har till och med gjort saker på tu man hand och ska nog även göra det idag.
Det handlar ju såklart om STORA maskiner, 5-åringen sitter som fast klistrad när han får se Kärleken arbeta med traktorer och Lastbilar.

Idag kommer Kärlekens yngsta barn, en flicka på 3 år. Den stora flickan ville vara hos Mamma någon extra dag.

Jag bor på ett ganska litet ställe, där dom flesta känner varandra.
Så jag känner Kärlekens ex väldigt bra, inget konstigt med det. Snarare tvärtom, vi har aldrig omgåtts så mycket som nu. Helt underbart.
Men det betyder också att mitt ex känner Kärleken ganska bra.
Där däremot har det inte varit lätt.

Nä barnen vill ha uppmärksamhet, och det ska dom verkligen få idag.