Andreas Terner, nöjesreporter

TTA

Tomas Izaias Englund

The Tough Alliance

Shape Up, Plaza

Längd: 25 minuter, med intro och outro.

Publik: Cirkus 500 på och invid scenen.

Krafsar man upp begreppet ’kaos’ i en synonymordbok landar man djupt i en hög av termer där saker som oförutsägbarhet och ovisshet återfinns. Och just därför måste lördagens framträdande med Göteborgs mest omhuldade popduo beskrivas i andra ordalag. Jo, det var fullständig förvirring, anarki om man så vill. Men, och hör sen: Den var förväntad. Målmedveten. Och ett kalkylerat kaos är sällan så effektivt som ett spontant.

Popmusik har och kommer alltid att handla om att manifestera tillhörighet. Att få vara en del av en estetisk eller smakmässig rörelse man känner fog nog att ta till sitt hjärta. Så när hundratalet TTA-knektar uniformerade i vita tygskor (och slappt hängande hucklor importerade från Västberlin) redan i andra låten stormar scenen är motivet större än att bara märkas. Det är en enveten strävan mot känslan som Pat Benatar kallade We Belong.

Det förinspelade ljudet fallerar, en sladd har fastnat under ett par accentlila pumps. Ett sammelsurium av röster turas med illa dold eufori om att gasta plattityder från scenen. En gammal grannes stora huvud dyker upp mimandes framför det stativ som en gång bar upp en mikrofon – den används nu som trumpinne. En frilansfotograf kommer för nära Henning Fürst aktionsradie och befinner sig snabbt på fel ände av kameralinsen. Någon lutar sig fram mot ett vitt litet anteckningsblock och berättar för journalisten att det här är det odiskutabelt sämsta hon sett på en scen:

– De sjunger ju inte ens live.

Det gjorde inte Supremes heller. Och diskursen kring huruvida musik som framförs per levande instrument skulle vara mer eller mindre äkta lämnar vi i bastun. Jag vågar förstås inte beskriva de enskilda låtarna i detalj, men det är mest av samma anledning som man aldrig ska dricka fler centiliter hostmedicin än vad som står angivet på flaskan. Konklusion: Som brukligt när det handlar om ambitiöst själafirande popmusik, älska eller hata. Förstå, eller försvinn.

/A.

2 kommentarer

  1. bengt

    alltså, älska eller hata jag vet inte… jag tyckte de var roliga typ ’04 när det var nytt och allt.
    men _så_ bra är de faktiskt inte.

    angående hostmedicinen så bevisade ju swishahouse att det blir dubbelt så bra efter några cl extra!

  2. Roger

    Man kan självklart tycka att TTA är ett jättebra band. Själv blir jag inte det minsta provocerad av att de kör playback på konseterna(någon annan andelning finns det väl inte?) Jag blir inte heller upprörd när de hypar Ultima Thule i creddiga magasin. Jag tycker bara att de är så jävla dåliga. Att en massa trendiga 20-åringar blev helt galna på plaza gör bara att jag avskyr dem ännu mer. Dessvärre blev jag ditsläppad av en polare som, konstigt nog, också avskyr dem. En annan dålig grej med kvällen var den svindyra ölen. Ha det kramigt.
    Roger

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.