Youtube-klippet ovan är saxat från spelningens inledning. Personen som filmat och eventuellt växer på tvären kallar sig Annoschka. Låten heter Julie.

– – – – – – – – – – – – –

Vad: Jens Lekman
Var: Scharinska.
När: 3 oktober 2007.
Hur: Trångt. Nyktert. Lite släpigt.
Bäst: A Postcard To Nina-monologen, och Friday Night?
Sämst: Aldrig varit helt nere med allsång som överröstar artisten som uppträder.

I går besökte Jens Lekman staden och Scharinska för en intim och myspysig afton där män knöt vita ribbstickade tröjor om halsen på sina flickvänner och sedan gungade sävligt med överkropparna som bara män med vita ribbstickade tröjor på konserter kan.

Lekman tillhör den lilla skara sångberättare som kan få ’devour’ att rimma med ’Eiffel Tower’ utan att det klingar sökt. Han skildrar storstad (it’s hard to stay mad when there’s so much beauty, an open window, someone’s playing Tutti Frutti) lika bra som småstad (this is what they do out here for fun, they play bingo and let their engines run) och bör väl, möjligen i konkurrens med Ison – från Ison & Fille – ses som rikets just nu charmfullaste textförfattare.

Stamgästerna var utbytta mot mer välklädda indieakademiker och firma Fagerlund/Svedin hade glömt annonsera att det här var kvällen då det minsann skulle sättas världsrekord i disciplinen ’flest antal människor i spanska salen samtidigt’. Trångt, alltså. Men Lekman levererade. Dock inte på det rätt euforiska och rytmiskt sofistikerade planet nya ’Night Falls Over Kortedala’ pekat mot.

Stråkar, klaviatur, stora svulstiga samklanger och merparten av de elektroniska inslagen hade lämnats kvar i Göteborg. Det var Lekman, en akustisk gitarr, två mikrofoner, lite Frida Hyvönen (körade grant i ’The Opposite of Halelujah’) samt en tjej på slagverk som bankade bra på någon sorts bongotrummor och såg ut som hon skådespelerskan Helena Bergström.

Mannen tubbade publiken med säreget visslande, låtar om illegala hårfrisörskor och, inte minst, en rätt magisk tiominutersversion av A Postcard to Nina, komplett med infogad monolog. Sången stod av förståeliga skäl konsekvent i fokus och det finns ju sämre crooners att lyssna till.

Sättningen och bristen på utbrott gjorde förvisso upplevelsen en smula enahanda – rykten ropade att Lekmans niomannaband inte fick plats på scenen – men det är anmärkningar i marginalen. Att få uppleva låtsnickeri på den här nivån i Umeå hör ju inte till vanligheterna.

Efter en dryg timme och tre extranummer fick publiken så löpa till garderoben, där de skyndsamt hämtade ut sina halsdukar och sina trenchcoats och sen redbart cyklade hem till tekoppar och väntande tentamensstudier. Snabbare, faktiskt, än någon hann säga Jonathan Richman.

/A.