Häftig pose, det där.

Då det var snårigt nog att övertyga skivöverste Westfal att Rick Ross och Fat Joe visst var namn tillräckligt bekanta för att platsa på tidningens recensionssida ger jag inte den här plattan några större chanser att klara cutten, men hur som helst.

För ganska exakt ett år sedan läckte ’Birthday’ ut på det världsomspännande nätet. Över ett rasande klubbeat signerat The Runners staplades fyndiga rim om både strippor, semester, Denzel W och King Kong. Låtens budskap var egentligen i inga avseenden unikt – ge mig pengar, ge mig allt – men framförandet minst lika kul som det var smittande. Refrängen av den sort där man fick anstränga sig för att inte gasta med. Essentiellt, ljudet av en vrålhungrig rappare i väntan på det stora genombrottet. En som både ville ha tårtan och äta den.

Rapparen kallade sig Flo-Rida.

På onsdag släpper samma man sitt debutalbum och det har tyvärr runnit en del vatten under bron. Tre dansgolvsorienterade singlar, en med T-Pain, en med Timbland och en med Sean Kingston, har hållit förväntningarna flytande.

Men det är svårt att inte grina en smula när man upptäcker att Flo-Rida gjort mos av sina egna förutsättningar, gått den allra enklaste vägen och ändå lyckats ramla i fällan. Den där de tomma koncepten huggit huvudet av både nytänkande och artistisk integritet. Singlarna är fortfarande mer än okej topplistehiphop och lär fortsätta kränga ringsignaler, men utfyllnaden tyvärr lika fadd och torftig som en ofrivilligt sparad semla bakad i februari. Att Birthday sen inte anses platsa känns i sammanhanget mest bara som ett hån. Slutsats: töm lådan, och skjut brevbäraren.