Ett stycke skivsamling. Inte min.

En gång i tiden var det som lokaltidningsrecensent en förmån att få gratis cd-skivor. Man hade makten att kunna vifta med förhandsexemplar av eftertraktade plattor alla och deras mammor suktat efter i månader.

I dag, på VK, är det inte många som vill ta i vad som skickas ut till tidningen ens med tång. Orsaken är enkel: de stora skivbolagen har slutat skicka ut skivor till redaktionerna. I stället ska recensenter installera tveksam mjukvara för att över nätet sen kunna lyssna på bolagens kommande släpp. Oftast med max två veckors varsel. Problemet är att ingen orkar när skivan enkelt en månad tidigare går att ladda ner illegalt för att sedan läggas in i itunes eller vilket helst program man nu spelar upp sina mp3:or i.

De som fortfarande envisas med att skicka ut promos hör oftast till kategorin ointressanta skivbolagsaktörer. Metalmög, svensk folkrock, lokala förmågor med tveksam talangpott och det udda schlagerrelaterade albumet tidningen bara mååååste skriva om.

Urvalet blir snedvridet. Urvattnat. Tråkigt. Det förfarande jag själv använder är att via nätet lyssna på så mycket som möjligt, välja ut en kombination av det som är mest intressant/mest omskrivet och sen krafsa ihop texter på de plattor som av någon anledning sticker ut. Vilket mer ofta än gärna landar i sånt som jag har förtivlat svårt att övertyga ska få plats i tidningen. Den fysiska skivan har ju inte inte skickats till redaktionen! Men varför, kan man fråga sig, ska bolag som själva uppenbarligen slutat bry få styra hela selektionen?

Några promos har jag alltså egentligen inte behov av, men i eftermiddags insåg jag att tekoppsunderläggen nästan var slut och norpade därför två nya. Ett med Pulpa, ett med Hercules Love Affair. Oppman hade uppenbarligen också skralt bland sina eftersom han hann före på Håkans nya.