Henrik spelade We Boss Hoggin med Slim Thug, vilket = dope.

Det är knappast jag som borde vara nostalgisk, men okej. Det var goodbye party igår. För klubben som en annan lite omedvetet ofta sorterat in i kategorin ’trevlig, men inte essentiell’. Den sjuttiotalssprungna soulmusik arrangörerna matat Folket med är visserligen båda livsbejakande och himlastormande, men den lämpar sig också bättre för hyllsamlande än den gör för klubb. Ansåg jag. Lite sådär lagom förutfattat.

Det var ungefär drygt tio minuter kvar av Folkets Jubels avskedsföreställning på Scharinska igår. Någon drog mig i benet, en annan tjatade om One Mo Gin. Själv stirrade jag bara. Ut över folkhavet. På de röda rislamporna hängandes från taket. Mot scenen där Henrik Andersson i någon sorts fabulöst romantisk gest just fått sällskap av sin flickvän för en cirkelslutande parmix. Poletten trillade alldeles ner.

Exakt vad som sen händer låter sig inte beskrivas med ord. Men när vi på vägen hem vid Ömalms Livs blir upphunna av Jublets grafiska grundare Jonas Lidström – bärandes ett par av de röda rislamporna ihopvikna på styret – och får höra att man talat om att göra en Jay-Z: ’sluta, men inte sluta’, känns det plötsligt som att jag kommer att uppskatta vad arrangörerna gjort mer Nu än under de 26 tillfällen de hållit hov i spanska salen. Resonemanget i klarspråk: Fuck a critic, applådera ridån.