Lazee, aktuell på fler vis än ett. Rapparen greps i tisdags kväll av polis bara timmar innan han skulle stå på Berns scen som öppningsakt för Snoop Dogg. Han släpptes, men missade sitt gig. Taskigt.

VK publicerar sällan sina skivrecensioner på webben, men nöjesbloggen gör här ett undantag. Två på förhand omskrivna album. Ett fantastiskt, ett lite mindre bra.

Young Jeezy
The Recession
Universal
4 ringar

Det mörka och melodramatiska har alltid haft en plats i Jeezys musik.
Allvaret har dock rubbats av en rappare med begränsningar; förälskad i
övertydlig narkotikaromantik och i sin egen självbild. Här ligger
ambitionerna en himmel högre. I grunden handlar allt om att bejaka
autenticitet – men Atlantas bröligaste låter nu lika hemma när han dryftar
socialpolitik eller står vid Nas sida och förkunnar att höstens president
är svart. Extra anslående är att han bestiger syntpsalmerna med
övertygelsen om att varje stavelse faktiskt kan betyda något.
ANDREAS TERNER

Lazee
Setting Standards
Epic
2 ringar

Lazee är inte pop. Men han är hip-hop, grime, drum n bass och rock. Vilket
osökt för oss in på dilemmat som hemsöker mannens emotsedda albumdebut.
Tendenserna är goda – det är lätt att imponeras av entusiasmen och
flexibiliteten – men få idéer genomförs till sin fulla kapacitet. Skivan
förrinner lika planlöst som förargligt. Och lyssnaren kastas till slut ut
i ett sketchartat referenskrig där Bloodhound Gang brottas med DJ Screw
och Limp Bizkit slåss mot den allra djupaste av sub-bas. Gör matematiken.
ANDREAS TERNER

Kommentera or die, som bloggaren ’Pussy made of gold’ kunde ha uttryckt det.