PICASSOSs frånvaro.

Ingen konstnär i konsthistorien och under sin levnadstid har varit så uppmärksammad som den spanske målaren Pablo Ruiz Picasso.

Bibliografierna om Picasso är av pyramidala dimensioner. Av de flesta kvalificerade läsare, – konstkritiker, konstvetare m.fl., betraktas Picasso som modernismens främste exponent. Picasso betraktas i livsvärlden och i den andra världen dvs., vetenskapen som modernismens kanon och konstens främsta ikon. Picasso är en synonym till ordet konst.

Från norr till söder, från Kirunas gruvarbetarhem (han ställde ut i Kiruna 1963) till Chiles fallfärdiga fiskarkojor finner man reproduktioner av Picassos konst.

Men är Picasso den förra seklets mest betydande konstnär och som en konsekvens därav modernismens främste portalfigur? Inte säkert.

Den argentinske författaren Julio Cortazar har sagt att samtida konstkritiska kriterier och utsagor inte är garanter för en konstnärs storhet eller dess motsats. Att historien är alltför rörlig och flexibel för att samtida yttranden skall betraktas som absoluta. Med andra ord, den som tidigare betraktades som betydande kan vid ett senare tillfälle betraktas som mindre väsentlig och omvänt. Rafael var konstens främste exponent under många hundra år men ersattes under 1800-talet av Rembrandt. Därav anledningen till att Cortazar framhäver att historien själv är den enda säkra kritiska rösten.

Hur man kan mäta en konstnärs betydelse är ingen enkel fråga men en någorlunda säkert parameter är det inomstrukturella inflytande som en konstnär har haft på de framtida generationerna av kollegor.

I det avseende är Picassos överskattning ett faktum.

Det är inte svårt att hålla med John Berger (”Picassos uppgång och fall” 1965), om att Picassos banbrytande dimensioner inte sträckte sig längre än perioderna mellan 1907-1914 och 1930-1944. Och man kan tillägga att utan Cézannes brytning med renässansens centralperspektiv och G Braques konceptuella koncipiering av kubismen finns ingen Picasso i den formen vi känner till. Braque var den intellektuelle. Picasso vilden som följde instinkten dvs. känslan och marknaden. Om dessa förhållanden har ett flertal av Picassos samtida kollegor omvittnat. Och inte minst Braque själv, som på tal om Picassos antiintellektualism berättade om att under en diskussion på en bar i Paris mellan Braque och hans vänner kommer Picasso in i baren och vännerna utbrast: "Nu är det slut med den intellektuella diskussionen." Picassos egna uttalanden ger tydligt stöd åt denna episod. Picasso frågade sig varför vill man förstå konsten när inget behov finns att förstå fåglarnas sånger. Och att han under hela sitt liv strävade att måla som barnen.

 Efter 70-talets postmoderna konceptuella tillstånd skulle ingen konstnär med

självbevarelse drift våga offentliggöra en sådan antikonceptuell och romantisk tanke. Om konstnärer av denna sort brukade M Duchamp påpeka "dum som en konstnär".

Efter "Flickorna från Avignon" 1907 och ”Guernica” 1937 är Picassos verksamhet

en räcka upprepningar av upprepningar med små variationer. Trots modernismens tvångsaktiga ständiga förnyelse, imiterade Picasso sig själv. Picasso – och eller marknaden, föredrog kvantiteten (Picasso producerade under sin levnad flera tusen verk), före kvaliteten. Lättjan är inte sällan kreativitetens moder. Och endast fram till den abstrakta expressionismen (J Pollock m.fl.) har Picasso haft inflytande på kommande generationer. Efter 70 talet är Picassos betydelse och inflytande över andra konstnärer marginell. Postmodernismen är i flera avseenden Picassos postromantiska koncepts diametrala motsats. Den intellektuelle, konceptuelle och

sparsmakade konstnären M Duchamp har varit siare och förutsättning för dagens

samtida konstproduktion. Duchamps kopernikanska brytning med den romantiska

och modernistiska konsten har ingen motsvarighet under konsthistoriens tid.

Men varför är Picasso och hans gelikar så främmande i det postmoderna

rummet?

Som det har redan antytts; den romantiska, dvs., den kantianska njutningsestetiken, (det intresselösa betraktandet) har sina framgångar bakom sig. Åtminstone så uppfattar vi den idag. Ingen garanti finns emellertid, som Cortazar inledningsvis påpekade, för att ett estetiskt eller politiskt tillstånd kan permanentas.

Men just nu, i den rådande konceptuella estetiska medvetandet finns inte plats för den romantiska och moderna estetiken som Picasso företräder och som av delar av offentligheten betraktas som kanoniserad, dvs., museal. Just nu är modernismens romantiska kropp död, stendöd skulle jag våga påstå.

Picasso likt många romantiska modernister uppfattade känslan, hantverket, formalismen, subjektiviteten med dess monolitiska ensamma geni som det primära och enda incitamentet i den konstnärliga produktionen. Alla dessa premisser står i bjärt kontrast till dagens konst. De luktar möglig ålderdomlighet om de står ensamma i det estetiska rummet. Dagens konst är, vare sig vi gillar den eller ej och med viss generalisering, Duchamps konceptkonst, plus en subtil undersökning av politiken, medierna och sexualiteten. Konceptet och idén, inte förtrogenheten med materialet (oljefärgen), är det centrala i konsten idag.

”Flickorna från Avignon” vantrivdes i tavlans statiska tillstånd, klev ur tavlan och gör numera sina egna verk.

För dagens mest betydande konstnärer är Picasso idag lika värd som en inverterad snabel @ är för IT-kommunikationen, dvs. en autistisk röst i icke gemenskapen.

Nej, picassointe idag, men kanske i morgon dagens diffusa ljus.

Alfredo @stro

Skolan som fabrik eller allt som är fast förflyktigas.

”Ni kör i de korrekta och redan uppkörda hjulspåren. Ni hör till dem som kommer att vara fullständigt till freds med att inte ha uträttat ett dyft, eftersom ni aldrig har velat någonting.” Poeten Arthur Rimbaud, om sina lärare.

Den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault, har påpekad att ett utmärkande drag i industrialismen är framskapande av en elit som tänker och en massa som realiserar det eliten tänkte. Av detta följer att desto mindre teknologisk utvecklat ett land är desto mer hierarkisk uppbyggt är landet och mer kontroll måste utövas på individerna. Exempel på detta är många.[1]

IT-kunskaps- och informationssamhället fungerar enligt en annorlunda paradigm. I vårt nuvarande samhälle är arbetet av sådan kvalificerad karaktär att om individen inte upplever sig fri och självständig kan arbetet inte utföras på ett tillfredställande sätt. Det arbete som inte ställer krav på individens självständiga och kreativa hållning utförs i allt högre grad av maskinner, robotar och datorer.[2]

Skolan fungerar i hög utsträckning idag enligt otidsenliga industriella paradigm. Förväntningar från lärarna (eliten) att eleverna ska reproducera deras idéer är markanta inslag i det dagliga skolarbetet. Till detta kommer kontrollen av individen (eleven).

Auktoritetskulturen som bekant, blockerar självkänslan, fantasiförmågan och individens inneboende krafter.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att de så kallade tyska dygderna, kontroll, disciplin och underkastelse fortfarande gäller i ganska hög grad i skolans vardag.

Att släppa kontrollen och göra eleven ansvarig för sin egen inlärning (konstruktivism), istället för att utsätta eleven för föråldrade utlärningsmetoder som katederundervisning och förmedlingspedagogik (behaviorism), blir en allt mer tvingande nödvändighet för att skolan skall löpa parallellt med dagens samhällsutveckling. Löpandebandsundervisningen och behandlingen av elever som flock är otidsenliga metoder som saknar existensberättigande i dagens skola.

Skolan i dag vågar jag påstå håller på att förbereda eleverna till en verklighet som inte längre finns utanför skolan. Eller med Seymour Paperts[3] ord:" …nittionio gånger av hundra när jag besöker en skola så ryser jag av obehag. För det som verkligen görs där är en formlig parodi på vad som verkligen skulle kunna göras…" Läraren Daniel Pavlica skriver i DN: 26.09.1999 följandet: ”Eleverna känner att skolan är något gammalmodigt. Överallt får de höra att de som tar egna initiativ lyckas. Men i skolan ska de sitta still och inte låta för mycket”.

Skolklockan, atomisering istället för deadlineprincipen fungerar fortfarande på 2000-talet, som ett slags otidsenligt symbol för skolan. Stämpelklockan och skolklockan är samma andas barn. Båda har sitt ursprung i industrialismens behov av mätning och kontroll.

Mycket av dagens disciplinproblem i skolorna och utbrändhet bland lärarna har sin grund inte endast i besparingar som drabbar dagens skola, utan även i de otidsenliga metoder som där tillämpas, och värre kan det bli, eller som Seymour Papert beskriver det:" För mig är det uppenbart att barn tror mindre och mindre på skolan. Därför ökar problemen med disciplinen. När barnen upptäcker att skolan inte hänger med det samhälle som den egentligen ska tjäna, och när de förstår hur bakvända de undervisningsmetoder är som man fortsätter att använda där, då förlorar skolan i deras ögon sin legitimitet." Och Papert frågar sig senare: "Kan vi verkligen begära att barnen ska sitta stilla genom hela grundskolan, med dess färdigtuggade kunskaper, när de tidigare har haft friheten att utforska kunskapen på världens digitala motorvägar och är vana vid att planera komplicerade projekt och själva ta reda på de kunskaper och råd som behövs för att genomföra dem?".

Av detta följer att de mest otidsenliga lärargestalter som existerar i dagens skola, är den lärare som förvandlar eleverna från levande varelser till mekaniskt reproducerande maskiner utan förmåga till kritisk tänkande och individuell ansvarstagande; m.a.o., förmedlaren som kontrollant. En tydlig kvarleva från industrialismens arbetsprocess. [4]

Att skolan har varit så dålig på att förändra sig (som Papert och många andra forskare har påpekat), beror till en del på att den kommunala skolan kan aldrig kan gå i konkurs och i motsats till företagen inte är utsatt för räntabilitetens piska. ”Elever (klienter), får vi alltid…”

Bland skolfolk upprepas ofta lärarlagstanken som ett mantra. Man tror att bara lärarna kan arbeta tillsammans löser man alla problem på skolan.

Istället borde man fråga sig vilken slags pedagogik lärarlaget ska tillämpa. Om lärarlaget använder sig av förmedlingspedagogik, icke individualiserad undervisning, katederundervisning, och otidsenliga kontrollmekanismer som ofta lärarna utövar i sin maktposition kommer problemen på skolorna att fortskrida. Elevernas bristande tilltro till skolan bör man se som ett hälsotecken från elevernas sida.

Individer i maktställning brukar sällan ifrågasätta sina metoder. Istället projicerar de sin egen och skolans strukturella brister på eleverna.

Man kan fråga sig hur det kan komma sig att majoriteten av eleverna anser att skolan är tråkig. Detta borde föranleda skolansvariga att ifrågasätta sina metoder, men detta sker sällan.

I mångt och mycket är dagens skola "… en blandning av konstgjord motivation och påtvingad disciplin som ska "få" barnen att lära sig sådant som de inte kan använda", (Papert). Eleverna misslyckas i skolan i hög grad inte för att skolan är för svår och för teoretisk som det bruka heta, utan tvärtom för att den är för tråkig och abstrakt.

Fakta är som tomma kalorier, de har inget syfte om de inte sätts i ett relevant sammanhang. Fakta föråldras idag dessutom i snabb takt. Förmågan att lära sig att lära sig är som Papert m.fl. har påpekat, framtidens främsta konkurrensmedel i en värld där det livslånga lärandet är en realitet.

I skolan, skriver Papert: "… lär man sig att man inte kan lära sig utan att någon lär en. Jag tror att vi leker med elden när vi riskerar att barnen lär sig denna läxa ännu tidigare."

Skolan sysslar dessvärre för mycket med det som har varit och för lite med den verklighet som finns utanför skolan, för att inte tala om den växande nya världen vars konturer uppträder all mer tidligare.

Traditionella lärare betraktar sig själva som färdigutbildade. Enligt dessa lärare är lösningen på skolans alla problem en fråga om mer disciplin (utan att ifrågasätta sin egen roll i spelet och mer pengar). Frågan om mer resurser är naturligtvis viktigt. Den svenska skolan hör till en av de mest underprioriterade samhällsnödvändigheter. Att i konstruktivistisk mening individualisera undervisningen är en omöjlig uppgift att genomföra i stora grupper med en ensam lärare. Att avkräva ytterligare nedskärningar av skolan med bibehållen kvalité som följd, som vissa skolpolitiker påstår, är som att be en anorektiker att fortsätta gå ner i vikt och ha kvar hälsan.

Allt detta till trots, det skolfolk mest av allt behöver veta om skolan egentligen inte handlar alls om skolan allena utan om det samhället som finns utanför skolan. [5]

Okunskap om kunskap.

Den kunskapssyn som konservativa ansvariga inom skolvärden inte sällan företräder, är tämligen statisk, förbrukad och därmed otidsenlig.

Man kan inte i pedagogiska sammanhang tala om kunskapsbehovet i generella termer utan att samtidigt precisera vilken sorts pedagogik eleverna behöver för att kunna tillägna sig en viss kunskap, på vilket sätt ska kunskapen produceras och av vilka, (av läraren, av eleven eller av båda tillsammans) och vilken sorts pedagogik som är i samklang med det nuvarande samhället.

Den sortens statiska kunskapssyn är meningslös, eftersom den inte sätts i något pedagogiskt sammanhang. Att förespråka en skola för kunskap i största allmänhet, är att föreslå en skola utan profilering, och att föreslå en profilering utan att föreslå en lämplig pedagogik, är som att försöka sälja en bil, utan att vilja ange vilken sorts produkt det handlar om.

Den förmedlingspedagogik som ofta konservativa skolföreträdare, propagerar för, tillhör inte heller vår tid. Den hör snarare till den tidigare kollektivistiskt förmedlande industriprocessen, där det krävdes en elit som tänkte och en massa som reproducerade elitens idéer och därefter fungerade som komplement till maskinerna, det som författaren Folke Fridell, redan på 40-talet, så väl beskriver och betecknar med begreppet ”maskinbetjänterna”. Fridell menade att demokratin urholkas om arbetarna passiviseras som maskinbetjänter utan ansvar, inflytande och översikt. I motsats till industrialismen har 2000-talets samhälles behov av dynamisk, individualiserad och kreativ arbetskraft med tilltagande bruten auktoritetstro som konsekvens.

Vad de skolansvariga borde istället tala om, är en lärarroll som diametralt skiljer sig från den förbrukade förmedlingspedagogiken där läraren är aktiv (eliten) och eleven (maskinbetjänten) är passiv. Och som i sina värsta former förvandlar eleven till en oförstående mottagare av färdigförpackad information, och som en framsynt elev kallade ”kunskap för utomjordningar”. Istället borde skolansvariga rikta uppmärksamheten på handledarrollen där den traditionellt förmedlande, dvs. envägs kommunikationsläraren försvinner till förmån för en individualiserad, elevinriktad och därav en aktiv och kreativ elevroll.[6] Det som kanske Umeå Universitets rektor I B Teljädahl menade i DN när han påpekade att universitetet borde syssla mindre med undervisning till förmån för en aktivare elevmedverkan i kunskapsproduktionen. Som ett gammalt ordspråk säger: ”Berätta för mig och jag glömmer. Visa mig och jag kommer ihåg. Gör mig delaktig och jag förstår.

Eller som MIT:s professor, och Piaget lärjunge, Seymour Papert påpekar: ”Den enda färdighet som är konkurrenskraftig i det långa loppet är förmågan att lära”.

Den skolan behöver idag är mindre grupper av elever per lärare, (för att undvika löpandebandslektioner, flock behandling av elever och mer resurser, även detta ett arv från industrialismen), att man läser tema och projekt inriktat istället för som nu i snuttifierad form, med 40 minuters lektioner, flera It-redskap och en utifrån eleven inriktad individuell pedagogik, det som med facktermen betecknas som konstruktivismen, med J Piaget som föregångare.[7]

Istället för att uppehålla sig i dilettantismens pedagogiska träsk, borde skolansvariga noga läsa S Paperts, J Piagets (som alla lärarstuderande läser men få lärare tillämpar), och andra konstruktivistiska pedagogiska arbeten men framför allt borde de försöka förstå vilket samhälle vi lever i och vilken pedagogik är mest lämplig för ett sådant samhälle. Ty det som skolfolket mest behöver veta om skolan, handlar egentligen inte om skolan allena, utan framför allt om det samhället som skolan i sämre fall kunde vara dess spegelbild och i bästa fall kunna förespegla det kommande samhällets behov av kunskap.

Att det uppstår ett behov av friskolor i vårt land, är en konsekvens av att den kommunala skolan inte har lyckats med att tillämpa en tidsrelevant pedagogik. Om dessa friskolor, tillämpar en tidsanpassad pedagogik är en annan fråga.

Några positiva egenskaper med en friskola är det faktum att man i motsats till den kommunala skolan lyckats med att samla ett ur pedagogisk synvinkel homogent kollegium. Samt att om friskolorna inte utvecklar sin pedagogik i paritet med det nuvarande samhällets utbildningsbehov, flyttar dess elever och skolan stängs. Inte heller dessa omständigheter drabbar den kommunala skolan i samma omfattning, vilket är att beklaga.

Ingen pedagog med självaktning skulle idag plädera för förmedlingspedagogik även om hon/han i smyg skulle vara anhängare av denna otidsenliga och odemokratiska pedagogiska hållning.

Det som konservativa skolansvariga i själva verket försöker göra är att reparera en trasig dator i tron att det är en skrivmaskin. Arma elever!

Korvstoppning platsar inte i dagens skola.

I den aktuella skoldebatten, undrar jag vem är otidsenlig, den som förespråkar korvstoppning (förmedlingspedagogik), där läraren är aktiv och eleven en passiv mottagare av kunskap.

Eller den som följer läroplanen som propagerar för en ny pedagogik som står i samklang med det växande IT och kunskapssamhället och som går diametralt emot den föråldrade förmedlingspedagogiken som konservativa skolpolitiker förespråkar?

Dessa individer vill återgå till en skoltid, som endast liknar dåtidens industriella skola. Då gällde förmedlingen i alla högsta grad. MIT medlemmen, J Piaget lärjungen och matematikprofessorn S Papert påpekar att om man förflyttade några yrkesmänniskor från 1800-talet till vår tid, skulle ingen av dessa kunna jobba idag, förutom läraren som skulle kunna vikariera.

En stor del av dagens skolproblem, är inte endast en produkt av hårdnedskurna anslag till skolan som delvis förhindrar tillämpningen av en tids nödvändig pedagogik, utan även att skolan fortfarande tillämpar den pedagogiken som konservativa skolansvariga i okunnighet förespråkar.

Under våren, läste vi i DN-kunskap, om en apel från Japanska företagsledare till skolmyndigheterna, om en radikal demokratisering av det japanska utbildningssystemet, med motiveringen att IT och kunskapsproduktionen kräver en mycket mer demokratisk pedagogik för att den nuvarande produktionen ska kunna fungera.[8] Dagens arbetsmarknad efterlyser folk som är: ”…motiverade och initiativrika. Dn. Ekonomi:09.05.2000. Exemplen är talrika.

Jag skulle aldrig heller vilja skicka barn till en skola med kunskap som profil som konservativa skolansvariga föreslår, utan att först veta vilken pedagogik som tillämpas där. Finns det för övrigt någon skola eller lärare som är mot kunskap?

Som mycket ung var jag mycket intresserad av matematik, tills en lärare med föråldrad pedagogik tog död på det intresset.

Jag håller med de konservativa, om att ”70-talsflum platsar inte i dagens skola”. Den platsar lika lite som den otidsenliga förmedlingspedagogik dem gör sig till talesman för.

Eleverna tolererar mindre i dag än tidigare att vara passiva mottagare av kunskap utan att själva vara delaktiga i processen. Kunskap är att producera något, att fungera interaktivt, inte att reproducera, som förmedlingspedagogiken förespråkar.[9] Förmedlingspedagogiken producerar elever som läser för att få betyg i första hand inte för behovet eller njutningen av att lära.

Det paradoxala, är att liberala skolpolitiker som representant för ett liberalt parti, dvs., frihetspartier, står för en så ofri pedagogik. Liberalerna, har dessutom, i alla tider försvarat individen mot kollektivets förtryck. Förmedlingspedagogiken är ett arv från industrialismen och en av de tydligaste exponenter för kollektivistiskt tvång, eftersom alla elever förväntas göra samma sak samtidigt på order av läraren som ensam bestämmer formen och innehållet i arbetet. Eleverna kommer till skolan som individer, men förmedlingspedagogiken försöker förvandla dem till en amorf massa med ofri flockmentalitet som konsekvens. Det är även märkligt, att dessa politiker, som oftast är medlemmar av skolstyrelsen i sina respektive kommuner, går tvärtemot Läroplanen genom att på ett så tydligt sätt, plädera för förmedlingspedagogiken.

Att dessutom känneteckna antiförmedlingspedagoger, konstruktivister som Jean Piaget och Seymour Papert, som 70-tals flummare, endast intygar om dessa individers grundläggande brister i elementär pedagogik och visar prov på arrogant okunnighet.

Med vänner, behöver skolan, kunskapssamhället och elevdemokratin definitiv inga fiender.

Okunskap om kunskap är kännetecknet för dagens skoldebatt. Och om liberaler av olika slag vägrar att lyssna på storheter, (eller ”70-tals flummare”, med deras terminologi), som Jean Piaget, Seymour Papert, och andra antiförmedlingsforskare, skolelever, sociologiprofessor Manuel Castells ”Informationsåldern”, Japanska och inhemska företagsledare, m.fl. m.fl., borde de åtminstone vara benägen att lyssna på gymnasisten Felicia Nielsen.

I Dagens Nyheter under vinjetten Skolhat/Skollust berättar tredjeårsgymnasist Felicia Nielsen från Stockholm, om sin förmedlingspedagogiska skolerfarenhet. Felicia skriver:

”Efter två och ett halvt år på gymnasiet känner jag varken skolhat eller skollust, det jag och många andra känner är något värre, nämligen apati.

Under hela min gymnasieperiod har jag plågats av mångfaldens förbannelse, det vill säga att alla ska lära sig samma saker oavsett intresse och talanger, Man ska lära sig lite om jättemycket vilket i grova drag leder till antingen utbrändhet vid arton års ålder eller en fullständig motvilja mot att lära sig någonting.

Påtvingad kunskap leder ingenstans!

I mångfaldens problem ingår också upprepande. Upprepande är inte stimulerande.

Grundproblemet i skolpolitiken är att ungdomarna ses som en homogen grupp. Folkhemstanken om att alla människor ska ha samma förutsättningar har en baksida, individen kommer i skymundan. Lika lite som att alla vill bo i massproducerade höghus i betongförorter, lika lite vill alla ungdomar utbilda sig i ett massproducerat skolsystem. Gymnasiet måste individanpassas! Men observera att detta att bejaka skillnader mellan elever inte är detsamma som att införa så kallade elitskolor. Man behöver inte införa något slags hierarki bara för att man accepterar elevers intressen, talanger, synsätt på olika områden.”

Läroplanen, (LPO-94-98), är det största angreppet som skoloffentligheten har levererat mot förmedlingspedagogiken.[10]

I motsats till de konservativa skoldebattörerna, anser jag, med stöd av Läroplanen, att skolans främsta uppgift inte är att "Förmedla kunskaper", utan att skapa lust och förståelse hos ungdomarna om att kunskapa, att lära sig är bland det viktigaste och mest njutningsfulla en människa kan göra.[11]  Kunskapsproduktionen är något individen skapar, dvs., ”konstruerar” inte reproducerar. Och detta är något annorlunda och det åstadkommer man inte med den förordade förmedlingspedagogik som dessa debattörer så grumligt försvarar. 
  

Under många år som lärare och handledare, har jag dystert upplevt hur förmedlingspedagogiken leder eleverna rakt in i känslan av främlingskap

gentemot lärandet, och med betygsjakt som enda incitament.
 

Som ett spansk ordspråk förkunnar: ”No hay peor ciego que el que no quiere

ver”. ”Den största blindheten finns hos dem som vägrar att se”.

Och till oskulden finns som bekant ingen återvändo.

•                                  Marcel från landet.

•                                   

•                                  Marcel Du-champ, (dvs. Marcel från landet, från periferin, som egentligen heter Villon i efternamnet), ställde ut sIn ”Fontän” i april 1917 i en utställning kallad "Independents Exhibition". Duchamp’s bidrag var en pissoar som han betitlade The Fountain och signerade R. Mutt. Verket kastades ut av arrangörerna och blev de amerikanka dadaisternas standarverk.

•                                  Fontänen vände i ett slag på det romantisk-kantianska paradigmet om det estetiska som det självtillräckliga, det skönas estetik. Dessutom ställde Duchamp den västerländska konstens huvudproblematik, förmedlingen (överföringen), på huvudet. Efter Duchamp råder det ingen tvekan om att det intelligenta är det sköna och att all konst är konceptuell, alltså idébaserad.

•                                  Under konstens historia hade konstnärer brottats med frågan om hur överföring, (förmedling), av en ”verklig värld” till en annan verklig värld, ibland kallad illusorisk, dvs. ”konstvärlden” skulle ske. Resultatet av konstnärernas konceptuella strategier, bär namn som renässanskonst, barocken, naturalismen, realismen, impressionismen, kubismen osv. Och trots de omisskännliga skillnaderna i uttrycken mellan alla stilar står sig huvudkonceptet, vad beträffar överföringsproblematiken intakt. Förmedlingsfenomenet är för övrigt grundläggande för all mänsklig kommunikation, som filosofen Ch S Pierce påpekade.

•                                  Den västerländska konstens förnyelse av förmedlingsfenomenet har påfallande ofta fungerat genom tudelade motsatspar. T. ex, om modernismen propagerade för kontinuerlig formförnyelse, svarade postmodernister med motsatsen. De senare återgick till gamla stilar och paradoxal nog hamnade postmodernismen i den ständiga förnyelsens fälla, eftersom de distanserade sig från sina omedelbara föregångares begär efter ständiga förnyelser. Nyklassismen var lineär, romantiken målerisk, osv.

•                                  Duchamp ändrade likväl inte intresset för förmedling som sådant, utan han lät en annan hittills ouppmärksammad komponent vara aktör, nämligen ”kontexten”, alltså platsen. Duchamp insåg att kontexten, bestämmer betydelsen. T. ex har en pissoir utanför galleriet ett bestämt konventionellt bruksvärde. I galleriet får den aura och förvandlas till konst, d.v.s. ett sublimt ting som mångfaldigar sin skapares kulturella och förhoppningsvis ekonomiska kapital. En bild av en naken människa i en biologibok har en funktion. Samma bild i en porrblaska får en hel annan mening.

•                                  Aldrig tidigare i den västerländska konstens historia hade en konstnär så radikalt ändrat koderna för hur förmedlingen kunde se ut. Duchamp utgör en estetisk kopernikansk vändpunkt i konsthistorien där allting i konstens sköna värld efteråt skulle se annorlunda ut. Om icke konst (ready made), ”det redan gjorda”, genom en omflyttning (förmedling), in i konstens exponeringsbutik (galleriet), kan omvandlas till konst, då kan allting vara konst. Bara konstnären är kapabel att frambringa ett annat ännu okläckt koncept.

•                                  Vid upprepade tillfällen har det sagts att Duchamp förmedlingsgrepp, avmystifierade den etablerade centristika konsten och dödade både geniet och konsten på köpet, eftersom efter Duchamp kunde allting vara konst. Och om allt kan vara konst då finns logiskt sett inte konsten. Vidare har det påpekats att Duchamp vulgariserade (förfolkligade) konstobejktet som efter honom kunde vara vad som helst och därför förlora sin Kantianska sublimitet. Hans readymadegrepp var inledningen till en containerestetik, där allt, t.o.m. skit, kunde vara konst (Greenberg). Jag tror nämligen att det förhåller sig tvärtom. Duchamps handling föranledde konstvärlden att bevaka sina gränser via sina konstpoliser (kritiker, kuratorer, konstvetare, gallerister, intendenter, etc) i ännu högre grad än tidigare annars kunde vem som helst ta plats i konstens ärevördiga och elitistiska palats. Man försökte tom försköna pissoaren genom att jämföra den med Brancusis ägg och tillskriva porslinets mjuka former traditionellt estetiska värden. Centrums estetiska maktapparat (det ex-klusiva, det sär-skiljda) skulle som alltid försvara sig från angrepp från periferin trots den ständiga risken för kulturell inavel. Konsten, likt andra domäner, befruktas som bekant inte enbart av sina egna inneboende krafter.

•                                  Jag undrar nu i tröskeln till nästa millennium. Var finns den Du-champ, möjligtvis från periferin härstammande, som istället för att flytta in, och stänga sig in i konstcentrum, istället vidgar konstvärldens förmedlingsperspektiv? Var finns den konst som kan förmedlas till fler än  uteslutande ”kvalificerade läsare” samt som dämpar en av den västerländska kulturens mest karakteristiska kännetecken ”dikotomin”, (tudelningen), och utanförskapet.

•                                  I stället för de sedvanliga dikotomierna, centrum/periferin, konceptuell konst (idébaserad) och icke idébaserad konst (all konst är konceptuell eftersom en idélös konst inte kan existera), osv. hoppas jag på ett kulturellt Ying-och-Yang tillstånd som mindre profiterar på dikotomiska motsatspar än på helheter. En oxymoronkultur som bejakar likheterna mer än skillnaderna. Men detta är naturligtvis en framtidshistoria som möjligtvis kommer att förverkligas i det kommande 2000-talet som förhoppningsvis kommer att vara mindre romantiskt präglat. 2000-talet borde vara mindre dramatiskt, mindre av symmetriska motsatspar, mindre patetiskt och elitistiskt, än 1900-talet. Elitismen är ingen naturlag, som sådan kan den försvinna. Elitismen avslöjar sin otidsenlighet i oviljan eller oförmågan att förmedla sig till andra än till en liten grupp av auktoriteter. Dess historia har inte varit särskilt utsträckt i tiden. Den kan lokaliseras till romantikens förvirrande omhuldande av det ensamma och plågade geniet som endast kunde förmedla sig till en exklusiv grupp av likasinnade.

•                                  Först då, tror jag att kulturen kan fylla tomrummet efter ideologiernas kollaps och den hysteriska marknadens sekularisering av tillvaron (konsumtionssamhället). Just nu fylls det tomrummet av de dubiösa krafter som esteticerar politiken. Utanförskapets skugga håller dock på att belysas av en ny och mindre tudelningskåt informationstid som bejakar mångfalden. Onekligen erinrar jag mig om ”2 Pac” som sjunger: ” Things should never be the same”. Ett för övrigt högst mänsklig och tidsenligt krav.

•                                   

Pax et bonum

Manuel Castells och pedagogiken

Den världsberömde utforskaren av informationssamhället professor Manuel Castells skriver i sin senaste bok: Internetgalaxen, reflektioner om Internet, ekonomi och samhälle” Daidalos 2002”, översatt till ett flertal språk och tryck i miljon upplaga, följande om hotet att inte hänga med i utvecklingen:

 Det tredje stora hotet gäller förmågan att behandla information och alstra kunskap – och särskilt våra barn. Med detta menar jag givetvis inte teknisk förmåga att hantera Internet (den tas för given). Jag menar utbildning. Men i en bredare, grundläggande mening, det vill säga förvärv av den intellektuella förmågan till livslångt lärande, att hämta hem digitalt lagrad information, omkombinera den och använda den till att producera kunskap för allsköns ändamål. Denna enkla formulering ifrågasätter hela det utbildningssystem som har utvecklats under den industriella epoken. Ingen omstrukturering kan vara grundligare. Och det är mycket få länder och institutioner som verkligen ger sig i kast med den, ty innan vi börjar förändra tekniken, bygga om skolorna, och omskola lärarna behöver vi en ny pedagogik som bygger på interaktivitet, personalisering och utveckling av självständig förmåga att lära att tänka. Det avgörande är att övergå från lära till lära-att-lära. Samtidigt som karaktären stärks och personligheten tryggas. Och detta är en outforskad terräng.

Det nya lärandet går med andra ord ut på att utveckla förmågan att omvandla information till kunskap och kunskap till handling.

Skolsystemet som helhet är i USA, som i övriga världen, sorgligt otillräckligt när det gäller att tillämpa denna nya inlärningsmetodik.

Hur hänger denna pedagogiska obalans samman med den digitala klyftan?

1.- Skolorna är institutionellt och territoriellt uppdelade efter klass och ras.

2.- För det andra kräver Internetanslutning bättre lärare och lärarnas kvalitet är ojämnt fördelad mellan skolorna.

3.- För det tredje kontrasterar skolornas olika pedagogik system som fokuserar på barnets intellektuella och personliga utveckling mot sådana som väsentligen är inriktade på att upprätthålla disciplin, förvärva barn och sortera dem.

Det är visserligen sant att auktoritära skolsystem, såsom traditionella franska skolor, är lika bra som underklassens skoldistrikt på att förkväva barnens initiativ, oavsett vilka doser av ”finkultur” de ger. Men på det hela taget tenderar över och medelklasskolor vara mer inställda på att öppna barnens sinnen än skolor i låglöneområden. Och i brist på adekvat lärarutbildning och pedagogiska reformer tar för det fjärde familjerna över mycket av ansvaret för undervisningen av sina barn och hjälpen i den nya världen.

Men som Voltaire sade: Om alla tänker lika, då tänker ingen.

Arkitekt-ur

Superklassens diskreta charm

Vill du verkligen förstå essensen i globalisering och begripa dess mekanismers mest vitala och grundläggande strukturer, bör du med nödvändighet läsa $uperclass av David Rothkopf (2008).

Sex tusen supermiljardärer och andra maktbemängda individer på denna planet, en på varje miljon, lever i ett groteskt privilegierat och maktfullkomligt tillstånd, inte möjligt att föreställa sig för oss andra maktklena existenser.

Supermiljardärer, höga politiska dignitärer och även några konstnärer (författaren P Coelho m.fl.) tillhör denna klass.

Dessa figurer bestämmer över våra liv mer än några andra tidigare gjort och i motbjudande megaomfattning.

Denna klass är välorganiserad i nätverk som är mer eller mindre bekanta för allmänheten. Och betecknas av författaren som medlemmar av "Davospartiet". Alltså, en Superklass med betoning på klass i S Mills och M Webers mening. Eller uttryck med frihandelsanalytikern Jeff Faux ord; globaliseringen förutsätter en konkret grupp som administrerar dess utveckling.

Fenomen av denna kaliber inbjuder inte sällan till diverse konspirationsteorier. Därför bör man försöka att noggrant lokalisera och analysera denna klass och dess allmänna socialpolitiska verkan, ty som författaren påpekar; ditt liv är avhängigt av deras maktspel. Och konsekvenserna kan bli en demokratisk deflation med globala dimensioner.

Superklassen ignorerar territoriella gränser och stater och verkar i ordets verkliga bemärkelse globalt. Medlemmarna känner större gemenskap med sina samtalspartners än med sina landsmän (enligt Citybanks chef Walter Wriston). Av detta följer att de exkluderar andra individer inte av nationalistiska skäl (som högerpopulistiska partier gör), utan av maktekonomiska.

Superklassens makt gestaltas i motsats till vad de poststrukturalistiska dogmerna i Michel Foucault efterföljd hävdar, inte av anonyma maktinstanser, omöjliga att identifiera pga. sin fragmentariska mångfald. Utan av en klass där de verkligt stora berättelserna skapas av dem själva – medvetna om deras grupptillhörighet och medföljande maktbefogenheter.

Boken är besynnerlig paradoxal, skriven av en av dess medlemmar. Faktaspäckat och teoretisk kongruent därav av dubbla anledningar trovärdig. Författaren skulle kunna betecknas som en ambivalent renegat som med empiriska och teoretiska verktyg analyserar superklassens exkluderande verksamhet, och oerhörda privilegium.

David Rothkopf var nämligen verksam som vice handelsminister under president Clintons administration. Och dessutom före detta chef för Kissinger Associates (Nobels fredspristagare Henry Kissinger som bidrog till bombningen av Vietnam, och gav ekonomiskt stöd åt Pinochet för att genomföra militärkuppen i Chile den 11:e september 1973). DR är dessutom aktiv deltagare till superklassens sammanslutningar (Davos möter, mm) och med personligt axess till de flesta av superklassen medlemmar.

DR tycks emellertid ha insett att världen inte längre kan fungera under sådana maktekonomiska premisser, med historiskt sett så unika och gigantiska koncentrationer av kapital och medföljande maktkoncentrationer som dessutom alltmer expanderar i den globala världen.

I en tillsynes omedveten marxistisk tradition, medförande ett teleologisk historisk perspektiv, argumenterar författaren för att den hänsynslösa globala konkurrensen kommer att implodera denna klass, såsom historiskt alltid skett med eliternas (och för den delen alla andra strukturer), uppgång och fall. Den välbekanta marxistiska sentensen att allt som är fast förflyktigas känns här mycket närvarande också.

Om författarens beskrivningar är korrekta, kan man konstatera att de stora berättelsernas tid återkommit efter en lapsus av förvirring under postmodernismens och poststrukturalismens relativiserade diskurs, klädd i homo ludens lekfulla kostym. Vilket bland annat implicerar historiens sluts ahistoriska konsekvens (Francis Fukuyama, nu professor i internationell politik vid Johns Hopkins University,~hävdade 1992 i boken The End of History, att mänsklighetens ideologiska kamp var över och att den liberala demokratin vunnit en permanent seger.) Denna ståndpunkt i viss mån också överensstämmer inte endast med Chicagoskolans nyliberala profeter utan även med Reagans och Thatchers fundamentalistiska anti-statsdoktrin, ("Staten är snarare problemet~än lösningen"). Sett mot bakgrund av den senaste finansiella Tsunamiliknande kollapsen, framstår detta som milt sagt missvisande.

~Den politiska anti-statsdoktrinen, med liberalfundamentalistiska förtecken, tycks stå i veritabel gungning. Bland annat Bushs och Sarkozys statsinterventionistiska bidrag talar mild sagt om detta. Trots att insatserna tycks gå i riktning att man socialiserar förlusterna och privatiserar vinsterna.

Därmed inte sagt att exempel på diametral motsatt politisk styrning där statens fullkomliga inblandning i alla sektorer av det socioekonomiska livet är att föredra. Dessa kvarvarande reell existerande politiska modeller förskräcker. Kuba, Nordkorea och även Kina är tillräckliga avskräckande exempel.

Paradoxal? Visst, men historiens kriser uppenbarar sig inte sällan i paradoxernas tecken.

Det tragiska i vår tid är att det inte finns en operativt välfungerande samhällsmodell för nutiden. Och förefaller emellertid också vara meningen bakom David Rothkopfs bok.

Kapitalismen har visserligen skapat välstånd men dess mekanik genererar också groteska koncentrationer av individuell kapital, okontrollerad konkurrens, girighet, fattigdom, förytligande av individen via en vulgär konsumism och därmed en hänsynslös exploatering av både naturen och människorna samt individuell förfrämligande i livsvärlden. Bekanta egenskaper inte bara för de initierade, utan även för de flesta någorlunda nyfikna individer.

Den reell existerande socialismen dessvärre fungerar inte heller annat än som en vackert utopisk dröm icke frigörande i praktiken. Och frammanade en nomenklatura, som inte frigör individen heller likt den gamla kapitalistklassen. En förtryckarstruktur ersätter endast en annan.

En kapitalism med humana förtecken är lika främmande som en socialism med mänskligt ansikte. Det är vår tids stora tragik. Och det förefaller vara undermeningen i David Rothkopfs bok.

Den som lever (eller i mer tidsaktuella termer, överlever) får se. Historien är som bekant den enda riktiga säkra mästare. Medan vägen från barbariet till civilisationen tycks ännu mycket avlägsen.

Ingen upplyftande bok, dock oumbärlig som vägledning i nutidsorientering.

I undersökningar rörande etniska relationer används integration som beteckning för sociala processer genom vilka t.ex. invandrade grupper, integreras in i och blir fragment av det nya samhället. Därmed förväntas de anpassa sig till den rådande normen.

Oavsett vilka skillnader forskningen föreskriver mellan begreppen assimilation och integration, fungerar integrationen i praktiken i skolan och i det övriga samhället inte tillfredställande. Därför förblir ett multikulturellt samhälle en utopi bestående av isolerade etniska öar i kulturens periferi. Turkar för sig, svenskar för sig, sydamerikaner för sig osv.; det decisionistiska samhället som filosofen J Habermas så länge har varnat för.

~

Integrationen uppfattas emellertid av den andre, utlänningen, annanläningen, som en förlust av integritet, pga. att integrationen i praktiken stigmatiserar den andre och presenterar invandraren som ett problem. Det innebär att den andre måste förändra och förtränga sina egna kulturella koder för att bli accepterad av majoritetskulturen, och förvandlas därmed till en servil onkel Tom-figur.

~

Fenomenet integration förpliktigar inte heller till ömsesidighet. Wasparen, (vit medelklass, protestantisk man), svensken, majoritetskulturens medlemmar, behöver inte själva ändra sina kulturella koder, utan kräver att den andre, invandraren, ska förtränga sina egna kulturella koder och bli svensk på majoritetskulturens villkor, i enlighet med bästa svensk omhändertagande tradition.

~

Integrationen skapar en relation mellan majoritetskultur, svensken, och minoritetskultur, invandraren, som inte sällan påminner om relationen mellan den traditionelle läraren (svensken) och eleverna (invandrarna). Den traditionelle läraren beklagar sig över att eleverna är otacksamma och inte vill anpassa sig, ta del av lärarens färdigförpackade kunskap (löpandebands undervisning). Eleverna i sin tur klagar på att läraren inte respekterar dem i och med att läraren inte involverar dem och därmed inte gör dem delaktiga i läroprocessen.

Minoritetskulturen svarar antingen med servil anpasslighet eller med att vägra att foga in sig i systemet. Situationen påvisar likheter även med att tvinga kvinnor att ändra sina kulturella koder och anpassa sig till patriarkatets normer för att bli integrerade med männen, såsom har skett i tusentals år.

Varför inte istället för att laborera med begreppet integration använda det obefläckade och solida begreppet jämlikhet? Det skulle innebära att alla medborgare i ett samhälle – inom ramen för de mänskliga rättigheterna – skulle vara tvungna att ansluta sig till det och respektera varandra utan att behöva stigmatisera och göra "den andre" till ett problem.

Dessutom lever vi idag i det, av somliga betecknade, postmoderna samhället, eller åtminstone i ett globalt samhälle, där alla – såväl majoritets- som minoritetskulturer – måste lära sig att bejaka varandra, och därmed skapa sig flera identiteter, pga. den minst sagt omfattande utvecklingen av kommunikationen i världen, för att kunna samspela med varandra.

För flera decennier sen påpekade folk för mig att jag inte var enhetlig. Jag bestod enlig dessa individer av många olika identiteter. Först under 80-talet "befriade" mig de sociala realiteterna från detta "komplex" när de tvärtom istället sanktionerade multipla identiteter.

För inte länge sedan visades i TV ett reportage från den nya IT – Indien, där tusentals indier gör arbeten åt världens företag. Indierna i reportaget påtalade behovet av att bejaka flera kulturella identiteter, för att bättre kunna kommunicera med omvärlden.

~

Därför är det i detta globala tillstånd anakronistiskt, dvs. otidsenligt, att minoriteter ständigt reduceras. Många invandrare lär sig på ett tidigt stadium, att inte visa sig som duktiga i samhället (ett Onkel Tom-syndrom). Och naturligtvis är den "blatte" som offentligt exponerar sig både hårdare kritiserad samt stämplad för självhävdelsemani och inte minst av konkurrerande deltagare som upplever att deras kulturella aktier förlorar i värde när en invandrare blandar sig i deras territorium. Ungefär som folk som klagar på att invandrare flyttar till deras bostadsområden, ty de sänker både status och priset på bostäderna. Även här kan man dra en parallell med kvinnornas behandling i offentligheten.

Inkludering av "den andre", (invandraren), försvåras ytterligare av det faktum att ett sociokulturellt fenomen som skulle kunna betecknas som "mimetisk identifikation", är alltför vanligt förekommande. I korthet innebär begreppet att, individer och institutioner i samhället, premierar de personer som mest liknar dem själva.

Därav en av anledningarna till att det behövs även flera lärare med utländsk bakgrund i skolan.

Själv försökte jag under flera år att utplåna alla spår av icke svenska främmande kulturella koder i mitt liv för att bli accepterad av svenskar. Som Zelig säger i Woody Allens film med samma namn: "Det känns säkert att likna andra". Jag gjorde detta, tills jag insåg det vanskliga i projektet, och att det fanns fler fördelar än nackdelar att tillhöra flera kulturer. Ungefär som att få flera barn.

~

Det finns trots allt anledning till att vara försiktigt optimistisk inför framtiden och inte bara för att globalisering ej kan fungera i "rena kulturer", utan global sammanflätning, utan mångfald.

Visserligen skapar globalisering inte bara individer med multipla identiteter som bejakar varandra, utan också mycket tribalism (inskränkt stamkänsla) och xenofobi (främlingsrädsla). Men i en tid då man hellre skriver fakturor än poesi är de ekonomiska argumenten bland de mest effektiva i diskussionen om synen på den andre dvs. utlänningar.

Enligt professorn i regional ekonomi Richard Florida karaktäriseras dagens produktionssätt, pga. den utvecklade teknologin, som kreativitetsinriktad.

De reproduktiva, icke kreativitetskrävande yrkena försvinner i accelererande takt, medan de kreativa ökar mycket snabbt. Tänk på pappersindustrin i Sverige och det minskade antalet skogsarbetare idag.

Enligt Florida alstras kreativiteten via de tre T:na teknologi, talang och tolerans och genom sammanblandning och sammanflätning av olika individer från skilda kulturer (kön, ålder, etnicitet). Floridas omfattande empiriska studier pekar på betydelsen av s.k. bög- och invandrarindex i företag, städer och regioner med ökande tillväxt, medan regioner utan etniska minoriteter och homosexuella uppvisar låg tillväxt.

~~

Och den som vaknar med drömmar att återgå till ett "Barnen i Bullerbyn- Sverige" har antingen fått en mardröm eller försovit sig. Den homogena, enhetliga sociala idyllen återkommer aldrig (eller kanske har aldrig existerat annat än som utopi). Vi lever vare sig vi vill det eller inte i en mer eller mindre global by. Världen är redan oerhörd sammanflätad pga. Internet och den sammanflätade kreativitetsbaserade ekonomin.

Blattar bör bejaka svennifieringen, och omvänt, svennen blattifieringen. Desintegrera integrationen ty den som vägrar att se framåt bör inte heller se bakåt, utan bör istället se upp.

• Mindre klasser en klassfråga

 

•  

 

 

• Utveckling av den västerländska skolan går i riktning mot större grad av professionalisering. Detta innebär i praktiken att undervisningens situation har förändrats väsentlig i förhållande till tidigare epoker, och i motsats riktning mot de konventionella förmedlingspedagogiska doktrinernas praktik. Detta medför bland annat, att kateder undervisningen (löpandetbandets undervisning) i det postindustriella samhället tendera alltmer att försvinna till förmån för mer utvecklade, modernare, och mer kreativkrävande undervisningsformer.

 

 

• Det nuvarande samhället emellertid, tycks inte få nog av kreativitet.

 

 

•  

 

 

• Konsekvent blir, individualisering, elevinflytande (LPO 94), samarbete över ämnes- och årskursgränser, projektarbete, täta skriftliga rapporteringar, kreativitetsträning, och en ansenlig utökning av problemlösning, är sedvanliga inslag i dagens skolvärld. Till dessa tidskrävande och utvecklade arbetsformer, tillkommer mindre angenäma fenomen i form av extrem påfrestande arbetsförhållanden, med en avsevärd utökning av byråkratin som konsekvens, och detta i ett samhällstillstånd präglad av osäkerhet som tenderar att destabilisera personalen, ungdomarnas och föräldrarnas livsvärld som vi kan läsa bland annat i texter av en av de ledande sociologerna med inriktning på globalisering, nämligen, Sigmund Bauman, "Samhället under belägring" etc.

 

 

•  

 

 

• Detta kräver med tanke på de glömda elever, "svaga elever", att undervisningen bör ske som många studier på både internationell så väl som på nationell scen har visat, i så små grupper som möjligt. Det forskarnas resultat framlägger, är att för att undervisningen skall hålla hög kvalité, i det kognitivkomplicerade situationen som dagens lärande sker, och för att goda resultat skall uppnås, förutom att moderna undervisningsformer bör tillämpas, bör gruppernas storlek inte överskrida mer än tjugo elever per klass.

 

 

•  

 

 

• Enligt en av flera amerikanska studier om klassernas storleks betydelse för prestationen visas med övertygande resultat betydelse av mindre grupper till förmån för den goda prestationen.

 

 

• I dagens Sverige, är dessutom antalet elever per lärare högre än för tio år sedan. På sikt skulle de samhällsekonomiska vinsterna av att minska klasserna överstiga kostnaderna. Det visar en ny undersökning som genomförts i 16 skolor i Stockholm av professorn i nationalekonomi Alan Kreuger vid Princetonuniversitetet i USA och nationalekonomen Mikael Lindahl, forskare i Amsterdam.

 

 

• Otvivelaktigt leder undervisning i små klasser till bättre resultat bland eleverna. Det framhäver en ny undersökning i sexton Stockholmsskolor, som presenterades på DN Debatt förra året av finansdepartementets expertgrupp ESO. Ny ESO-undersökning i Stockholmsskolor slår emellertid fast: Små klasser ger bättre resultat.

   

  •  

   

   

  • Under 1990-talets kris emellertid, minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Merparten av dessa nedskärningar har sedan i någon form kompenserats genom nya resurser, men antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. I förhållandet till BNP har dock skolan inte fått någon kompensation!

   

   

  •  

   

   

  • I en ny ESO-studie visar forskarna samstämmiga att i motsats till vad andra har hävdat i debatten, att genom att satsa mera resurser på att minska antalet elever i varje klass åstadkommer man en ökning av elevernas prestationer. Detta bekräftats i senare forskningen på området, så väl i Sverige som internationell. Också analysen av data från studiet kring effekterna av små klasser, det så kallade Star-projektet i Tennessee, visar på jämförliga resultat. Särskilt är det elever från så kallade åsidosatta grupper som presterar bättre om de undervisas i mindre grupper. Det mest övertygande beviset som sagt, för att mindre klasser ökar elevprestationerna kommer från det så kallade Tennessee-experimentet. I detta projekt fördelades både elever och lärare slumpmässigt i större eller mindre klasser.

     

    • Effekterna på prestationerna hos elever i de mindre klasserna var mycket positiva.

     

     

    •  

     

     

    • Precis som i den amerikanska studien visar det sig att i Sverige, undervisning i små klasser leder onekligen till bättre resultat. Man behöver inte nödvändningsvis vara verksam som forskare för att förstå dessa enkla fakta. Man behöver bara en viss erfarenhet av undervisningen. Detta är axiomatisk för alla verksamma lärare och elever.

     

     

    •  

     

     

    • En intressant följd i sammanhanget, har också visat på att effekterna delvis är varaktiga, det vill säga även senare i livet, presterar de eleverna som gick i mindre klasser bättre inlärnings resultat även när de ingick senare i andra undervisningskonstellationer.

     

     

    •  

     

     

    • Forskare i Sverige, USA och Europa har också belagt att som konkurrensfaktor är mindre klasser en av dem avgörande betydelse för föräldrarnas val av skolan. Jämför här med de så kallade "friskolorna" maximerade klasstorlekar till tjugo elever per klass.

     

     

    •  

     

     

    • Mer resurser till de kommunala skolorna för att minska klasstorlekarna är förvisso, en av den viktigaste reformen att implementera i den kommunala skolan. Framför allt i konkurrenstiderna som denna. Och en strävan i motsats riktning till det som sker nu när nya "besparingar" annonseras, i svallvågorna efter marknadsfundamentalisternas finansiella misslyckande. Framför allt vad det gäller lärandets betydelse för kunskapssamhället och ungdomarnas beroende av det.

     

     

    • En inte oväsentlig effekt i sammanhanget, är också att mindre klasser sannolik skulle inverka positiv på skolfolkets hälsa i form av lägre sjukskrivningar.

     

     

    • För övrigt vad denna "nygamla" ekonomiska kris kommer att innebära för skolan i form av negativa besparingar, är en tanke man knappast vågar tänka till slut.

     

     

    •  

     

   

 

Läraryrkets nuvarande dilemma. Detaljstyrning och statusreducering.

Angreppen mot den så kallade "flumpedagogiken" har varit rejäla de senaste åren. Man har velat ersätta "flumpedagogiken" med en traditionell förmedlingspedagogik. Begreppet flum är emellertid flummigt i sig i sin brist på konkretion.

Den traditionella förmedlingspedagogikens "löpandebandsundervisning", (förenklat, envägskommunikation, där läraren förmedlar och eleven passivt sväljer och upprepar), befinner sig, mot bakgrunden av en högteknologisk global värld, otvivelaktigt i dunkla marker. Den nuvarande skolpolitiken, som inte vill stödja sig på aktuell forskning, skulle med fog kunna anklagas för att vara ovetenskaplig, dvs. just "flummig". Den har förlorat sig i ett ålderdomligt töcken med minimal relevans i dagens kreativa informationssamhälle. Visserligen har den svenska skolan (och samhället kanske först borde man säga), många problem. Vad som behövs är enkelt uttryckt inte primitiva åtgärder som "hårdare tag och ökad kontroll" och en återimplementering av förmedlingspedagogiken, utan istället fler lärare, ny teknologi, mer teoretisk bildning, kreativitet, elevinflytande, uppdaterad undervisning och mindre klasser. Skolan behöver med andra ord som allt annat; nytänkande.

Skolan har nyligen belysts av KK-stiftelsens konferens learnIT, och den kan förhoppningsvis bringa bättre förståelse av det gungfly skolan befinner sig i.

Man skall kanske inte glorifiera (googlifiera), Internet och den nya tekniken in absurdum, men en genomgång av KK-stiftelsens material om KK-stiftelsens internationella konferens om lärande och It, learnIT, föranleder oss att reflektera om var pedagogiken befinner sig och är på väg i en oviss globaliserad värld. Få tvekar idag om att IT har inneburIT genomgripande förändringar av kopernikanska dimensioner i vår värld. Dessvärre förefaller utbildningsväsendet inte riktigt delaktigt i denna utveckling.

Sedan länge har ett flertal forskare påpekat att vi befinner oss i en utvecklingsfas, som tveklöst talar för att utbildningssystemet bör genomgå grundläggande uppdateringsförändringar och omvandlas i enlighet med IT-principernas konstruktivistiska paradigm, dvs. icke förmedlingspedagogik. Enklare uttryckt, i en värld där Internet genomsyras av megainformation blir det absurt att "i huvudsak" nöja sig med att "lära ut" och förmedla (reproducera) faktakunskaper. Det högteknologiska arbetslivet inriktar sig emellertid alltmer på att problematisera information för att utöka kreativiteten. Utöver de ovedersägliga kompetenserna att skriva, läsa och räkna ställer det nya samhället krav på ytterligare kompetenser, som att kunna förstå digitalt tänkande, bruka dess redskap och en kreativ problematiserad hantering av fakta.

Det handlar mer om att förvandla eleven till en aktiv, delaktig aktör i undervisningssammanhanget som kan problematisera kunskap och inte endast som det är brukligt, reproducera den. Elevernas delaktighet i sitt lärande är en dimension som i vår "nyauktoritära tid", (auktori-tära), tyvärr allt mer sällan förekommer vid våra utbildningsinstitutioner. Detta pga. att en förenklad populistisk pedagogik om "hårdare tag" och en önskan att återgå till en traditionell förmedlingspedagogik, börjat göra sig gällande i det politiska livet.

Läraryrket är förmodligen ett av de svåraste och mer händelserika yrken som överhuvudtaget finns i västvärlden.

Det är kreativt, tungt, instabilt, styrt och fritt, riskabelt, bevakat, mångfasetterat osv.

 Med det materialet vi arbetar med (ungdomarna) kan naturligtvis inte detta "yrke", vara på annat sätt.

Ungdomarna lever emellertid med en fot i samtiden och den andra i framtiden. Ungdomarnas förmåga att anamma tidsandan (Zeitgeist) är nu som alltid fenomenal. Tidigare än andra utsträcker ungdomar sina känsliga antenner mot framtiden och gestaltar fram det nya. Bara som ett exempel, bland många, kan man erinra sig att "knapparnas generation" som professor U Eco benämner dagens ungdomar, är så bekanta med den nyaste teknologin och dess kommunikativa implikationer att utan något större överdrift kan man säga att när någon företeelse av teknisk eller kommunikativ natur är enkel, kan t.o.m. vuxna hantera den. Elever är mer vana vid nätet än vuxna, men behöver kvalificerad och tidskrävande handledning för att finna relevant information och tolkningsinstrument (teorier grundade i begrepp) att producera dvs. problematisera kunskap. Detta aktualiserar det högst angelägna kravet att den nya skolan bör ha små undervisningsgrupper. Vissa har emellertid påpekat att tekniken gör läraren överflödig. Snarare förhåller det sig tvärtom visar forskningen; lärarens funktion blir alltmer betydande än tidigare, påpekar, bland andra, Sten Ludvigsen.[1]

Mot den bakgrunden, kan man även undra om detta extremistiska yrke kan vara ett yrke, överhuvudtaget eller ett kall och eller livsstil, med tanke på ungdomarnas banbrytande sinnelag och maximerade krav på vuxnas engagemang.

Till detta yrkes resoluta eloge, kan adderas en del mindre angenäma sidor. Under de återkommande ekonomiska kriserna och medföljande "den heliga budgeten i balans doktrinen", har sedan 90-talskrisen inneburit att nedskärningar i skolan varit ödesdigra inslag i skolvärlden. Under 1990-talet minskades de sammanlagda svenska resurserna till grundskolan och gymnasieskolan. Antalet elever per lärare är i dag högre än för tio år sedan. Räknat som andel av BNP har dock skolan inte fått någon återställare enligt ett antal forskare[2]. Dessutom visar ett flertal studier att mängder av byråkratiska funktioner som tidigare inte existerade eller genomfördes av tjänstemän har lagts på lärarens börda.

Det är allmänt bekant att tydliga tecken på byråkratiserade institutioner kan tolkas i termer av bland annat bokstavskombinationer. För skolans del har dessa beteckningar ökat lavinartat; IUP, evk, överföringsdok., lsg, ept, kvalitetssäkring, f-tid, utv-samtal, ständiga reformer inte sällan skapade och implementerade uppifrån, inspektioner, legitimation, ständiga omstruktureringar, etc., etc.

Dessa åtgärder hör till en i viss mån nödvändig professionalisering av skolan, men baksidan av medaljen medför en byråkratisering av skolan, i en för övrigt alltmer standardiserad, och nivellerad institutions ambitioner. Och som R Sennett[3] har påvisat, institutioner kvävs under byråkratins tyngd. Samt det ett välkänt faktum, att en omfattande byråkrati både fjättrar, förtrycker och tvingar individerna till lydnad mot auktoriteter och myndigheter. Max Weber[4] för sin del har påvisat att byråkratiserade institutioner kan liknas arméernas sociala struktur. Det priset enskilda individer i sådana organisationer får betala är en kraftig minskning av handlingsfrihet och individualitet.

Till detta kan också läggas att det nuvarande postindustriella samhället, med all rätt ställer krav på undervisningens uttryck och innehåll av markant skilda slag än vad som varit brukligt för bara någon decennium tidigare.

Arbetsformer har tillkommit som är mycket stimulerande, nödvändiga och skapande för de inblandade, men oerhört mycket mer krävande och stressalstrande. Samarbete, individualisering, projekt, offentlig exponering, konkurrens med andra skolor, etc., är alla tidsenliga och nödvändiga metoder som det postmoderna samhället skapat för att den kognitiva utvecklingen ska förbereda för det dagliga arbetet i ett postindustriellt samhälle.

Osäkerhetens tidevarv, så benämner den renomerade forskaren S Bauman[5] vår hypertid som han betecknar som "flytande", "Liquid life", "Liquid time", "liquid fear"[6]. Konsekvenserna blir bland annat att detta samhällstillstånd skapar oroliga föräldrar som reagerar vid minsta antydan om olägenheter och fara för deras barns utveckling, media och en del av den politiska makten i sin tur, uppmärksammar gladeligen framförallt missförhållanden i skolan och negligerar som bekant framgångarna. Utöver detta finns även det politiska spelet där skolans aktörer hamnar i skärselden mellan de politiska blocken alltmer kvävande och inte sällan verklighetsfrämmande insatser. Allt detta sammantaget gör skolarbete ständigt mer betungande och mindre kreativt. Läraren omvandlas från att vara kreatör till en själlös tjänsteman.

Lärarkåren, reagerar med apati, cynism och autistisk tystnad istället för att offentligt reagera mot de icke tidsenliga förhållanden och det extrembetungande arbete som drabbar skolan.

Även kommunaliseringen som genomfördes av Göran Persson under sin storhetstid har varit en fenomenal besparingsåtgärd, men uppvisar tydliga negativa och orättvisa effekter som bemöts av mycket negativa reaktioner från skolans personal. Den kommunaliserade skolans medel varierar stort från kommun till kommun, beroende på vilka prioriteringar den specifika kommunens politiker gör. Detta påverkar det mesta, från lönerna till antal elever per lärare. Men betydande förändringar sker även inomkommunalt: "I Umeå kommun minskade den så kallade förstärkningsresursen, som ska kompensera elever med svag bakgrund, från hela 46 procent av resurserna till grundskolan till endast 6 procent."[7] Det är ett välbekant faktum att den svenska skolan har blivit decentraliserad, i linje med att statens initiala styrning minskat i betydelse i ett postmodernt och nyliberalt klimat och när samhällets homogenisering förlorat i betydelse till förmån för särintressen. Med kommunalisering, målstyrning, uppkomsten av profilskolor och fristående skolor samt möjlighet för elever, föräldrar och lärare att ha inflytande över undervisningen, har en situation skapats där den tidigare svenska grundskolan och gymnasieskolan utsätts för ett hårt förändringstryck. Det är nu t.ex. möjligt att upprätthålla en konkurrensrelation skolorna emellan.

Att förändra en så stabil organisation som skolan inte är en enkel uppgift, vilket ett flertal studier påvisar. Om eldsjälar dessutom stöter på motstånd i organisationen, finns risker för utbränning och att man lämnar skolan. Fenomenet är väl bekant[8].

Tyvärr har skolan inte förändrats i paritet med det nuvarande samhället, påpekar Roger Säljö[9], en av många forskare i dagens skoldiskussion som menar att undervisningen fortfarande präglas av en lärobokskultur där läraren (förmedlingspedagogen) stänger dörren bakom sig och betonar faktakunskaper som kontrolleras med traditionella skriftliga prov.

Men diskrepansen finns även mellan hur forskare och politiker ser på skolans roll, påpekar forskarna. Betydande politiker strävar fortfarandet nota bene, anno 2008, efter att, på ett förenklat sätt (positivism), mäta och väga kunskap och pläderar för förmedlingspedagogiken som den enda vägens lösning på kunskapsfrågan. Det gör att man försummar undervisningens helhetsaspekt på ett förenklat reduktionistiskt och välbekant sätt. Man försummar principen "vi är intelligentare än jag", dvs., samarbete, men också viktiga åtgärder som uppdaterade undervisningsformer och att skapa kreativ kunskap. Oumbärliga kompetenser i det nuvarande samhället.

Med den nya regeringen kommer ytterligare faror mot skolan. Läraryrkets dåtida relativa frihet och integritet bestämdes av att undervisningen var målstyrd men metoderna för genomförandet var någorlunda fria att bestämma för den professionelle läraren. Må hända att målen var alltför otydliga.

Men nu blåser det nya vindar som markerar att denna epok har kommit till sin ände.

Utbildningsminister Björklund, som en gång i tiden före valet sa att han skulle återupprätta lärarens integritet och frihet att bestämma i klassrummet, vill nu samma Björklund med militärisk pregnans och på klassiskt svensk standardiseringsmaner detaljstyra skolan även på mikronivå med detaljrika kursplaner för alla lärare i skolan. Björlund förväxlar, som så många andra gjort sig skyldig till tidigare, begreppet likvärdighet med likhet. Och därmed har man åtminstone i teorin implementerat den medelmåttiga skolan, där man i bästa totalitär anda offrar den individuella, variabla och djupa kunskapsproduktionen i en negativ, kollektivistisk anda.  

Det vill säga utrymme för djupkunskap i form av problematiseringen av fakta, projektarbete, samarbete, fördjupningar, tema, osv. kommer att minska betänkligt, vilket den nationella så väl som den internationella forskningen sedan mycket länge tillbaka har påvisat (A Hargreaves[10], S Pappert: "läraren blir en teknokrat",[11] m.fl.). Och i.o.m detta "återgår" (favorituttryck för övrigt för den folkpartistiska skolpolitiken, det finns 16 gånger inpräntat i deras skolpolitiska program) skolan till en otidsenlig institution som inte är kompatibel med det nya kunskaps- och informationssamhällets kognitiva krav. I vår naivitet trodde vi att katederundervisning och löpandebandets metodik skulle vara stendöd under 2000-talet i västvärldens högteknologiska och kreativa era, men nu kommer detta snart att rehabiliteras av den "nya" regeringen. Med andra ord: katederundervisningen och dess obsoleta förmedlingspedagogiska grund har börjat att "åter-gå" in i klassrummet. Visserligen bär varje omvälvande och kreativ tid också i sitt sköte en bromsande baksida i form av arméer av retroindivider. Men att den pedagogiska backslashen skulle vara så radikal i sin otidsenliga gestalt trodde vi inte var möjligt. En mycket passande tanke här i sammanhanget är Einsteins visa ordspråk: "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka". I praktiken kommer inte den Björklundska doktrinen, att fungera av det enkla skälet att det nya produktionssättet inte kommer att tillåta en så omodern och simplistisk populistisk undervisningsform. De svenska ungdomarnas demokratiska uppfostran kan till och med blir en garant för att denna gammaldags hierarkiska, militäriska, pedagogiska doktrin inte kommer att gå hem. Och statusen för lärarna kommer att minska om kunskapandet reduceras till en trivial standardiserad förmedling av minimumpaketerad kunskap, dessutom i en gammal otidsenligt kostym.

Även detta står i motsats till vad många andra mer pedagogiskt uppdaterade länders insikter om det framväxande postindustriella samhället och dess krav på det nya utbildningssystemet. Om man försöker göra sig en bild av vad framtidens yrkesliv kommer att kräva av dem som är ungdomar i dag är det väl knappast utantillkunskaper utan snarare kreativitet som framtidens arbetsgivare och arbetstagare kommer att vara intresserade av. Internet har huvudsakligen redan löst informationsproblemet (faktaletandets förmedlingspedagogik). Kunskapsproblematiken finns emellertid kvar. Här erinrar vi oss Wittgensteins välkända sentens att fakta allena inte är kunskap. Eleverna måste alltjämt lära sig att värdera och problematisera vad som är relevant, viktig och väsentlig information, påpekar Roger Säljö, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och vetenskaplig ledare for LearnIT.  Faktareproduktion får i dagens värld inte blir den dominanta formen för undervisning. Snarare borde fördjupad förståelse och problematisering (konstruktivism) borde styra hela undervisningssystemet. En dialogisk metod med en stor dos av elevinflytande är vägen. Memorering samt övning istället för kommunicering har alltför länge varit ett dominant drag i undervisningen. Dagens skolverklighet får inte gestaltas i den kontext Ulf P Lundgren[12] betecknar som ett baklänges intågande in i framtiden.

Även i det annars auktoritära Asien, i.o.m. att produktionen har börjat hypermoderniseras, hörs det tongångar om en demokratisering av utbildningssystemen. Japan, bland andra har gett tydliga tecken åt det hållet.

Därtill har vi för närvarande en lärarutbildning som visar alltför stora brister i uppdateringshänseende. Den dominerande positivistiska paradigment som så tydligt speglar svensk humaniora och den svenska offentligheten, sedan decennier tillbaka, återspeglas i skolans miljö. Då blir det fakta samling istället än problematisering det primära objekten för undervisningen.

Därav anledningen emellertid till att de flesta ämnen i skolan drivs som historieämnen. Man sysslar med stoftet rörande dåtida fragmentiserade händelser i avsaknad dessutom av reflekterande problematiseringar. Och därefter mycket sällan med nutids problematiserade fenomen. Detta pågår i de flesta ämnen. Och därför så snart undervisningen problematiseras stämplas den som "flummig". De kontinentalteoretiska traditionerna äger inte rum i den svenska skolan lika lite som i humaniora. Därför blir kunskaps produktion mer en fråga om reproduktion och oerhörd tråkig simplistisk. Läraren i en sådan fattig intellektuell miljö förvandlas till en tjänsteman som i bästa fall utövar ett "kompetent" ämbete i avsaknad av djup kunskap, mening och fantasi. En sådan lärare mycket väl så småningom skulle kunna ersättas av en dator. Och konsekvent den reducerar läraryrkets betydelse och statusen. 

Skolan måste emellertid för att löpa något sådär parallellt med samhället, uppdateras i minst tre hänseenden: Teoretiskt, pedagogiskt, nyteknologiskt och metodologiskt. Och mer bildning! Förströelseindustri och megakonsumism[13] ("Jag shopar, alltså finns  jag till"), infantiliserar inte endast ungdomarna, utan också de oansvariga vuxna. Bland en del andra påstår i Sverige (H Engdahl, Maria Lind), att ytligheten dominerar offentligheten. Och R Sennetts sentens över vår tids signum, nämligen ytlighet, som avslutning på sin bok,[14] talar sitt tydliga språk: " Vad jag har försökt utforska på dessa sidor är med andra ord en paradox: en ny maktordning som vunnits genom en allt ytligare kultur. Eftersom människor bara kan få stabilitet i livet genom att försöka göra något bra för dess egen skull förefaller triumfen över ytligheten på arbetet, i skolan och i politiken i mina ögon osäker. Kanske kommer faktiskt revolten mot denna kraftlösa kultur att bli vårt nästa nya blad".

Det är fullkomligt obsolet, att tillämpa postmoderna och nödvändiga undervisningsformer, som leder till djupkunskapsframställning (problematisering, individualisering, samarbete, projekt, dialogpedagogik etc.), med så stora elevgrupper såsom fallet är i dagens svenska skola. Därför ska man främst av allt börja med att minska elevgrupperna per lärare.

Då kommer man att uppleva en snabb utveckling av skolan på de flesta områden. Och då kommer även Björklunds retro blick att slockna. Därmed inte sagt att den svenska skolan är i paradisisk avsaknad av strukturella så väl som av pedagogiska problem. Men man kan inte som Björklund et consortes, försöka att lösa de aktuella problemen med gamla metoder. Det krävs mer förfinade instrument än de föreslagna. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är som att försöka reparera en dator med en gammal verktyg.

Nu menar vi inte att allt som Björklund försöker åstadkomma är felaktigt. Att uppmärksamma att det finns problem i den svenska skolan är relevant. Men de föreslagna reformerna är i huvudsak felaktiga.

En märklig företeelse i sammanhanget är att i vårt sekulariserade land har vetenskapen fylld det tomrumm som religionen har lämnat. Nästan alla offentliga beslut silas genom vetenskapens hårda blickar. Med ett undantag; skolan. Trots att forskningen sedan Platons tid har fördömt förmedlingspedagogiken och andra avarter av undervisning som Björklund anammat, hörs sällan den vetenskapliga rösten i dagens skoldebatt.

I motsats till de retroaktiva pedagogiska populisternas syn på dagens ungdomar kan man säga att med dagens ungdomar förhåller sig som med Wagner och hårdrocks musik: De är mycket bättre än vad de låter.

Och slutligen vill vi tillägga, att den som vägrar att se framåt i dagens samhälle, bör inte heller se bakåt, utan bör se upp. Och den som i brist på framåtblickande, vaknar med drömmen om att "återgå" till den gamla skolan, har antingen fått en mardröm, eller försovit sig.

Umeå 2008.

[1] Professor vid Intermedia, Oslo universitet.

—————–

[2] Alan Kreuger (Alan B. Krueger Bendheim Professor of Economics and Public Affairs vid Princeton) och Mikael Lindahls (Mikael Lindahl är docent i ekonomi i Uppsala universitet).

[3] Den nya kapitalismens kultur. Finland 2007

[4] Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. 1904

[5] Konsumtionssamhället är en gammal företeelse men idag har blivit samhällets viktigaste sociala komponent.

I sin recension av Baumans "Konsumtionsliv", skriver I Elam följande: "Medan produktionssamhället byggde på kollektiva överenskommelser, arbetarskydd, säkerhet, varaktiga relationer och löften som skulle infrias av framtiden, är konsumtionssamhället resultatet av avreglering och privatisering. DN. Kultur.11.01.2009.s 4.

[6] Bauman Zygmunt. Konsumtionsliv. 2008.

[7] DN Debatt.23/12 2008:s. 6[8] Agelii et al. påtalar det i "Bland eldsjälar och esteter "(1998)

@

[9] Professor i pedagogik i Göteborg.[10] A Hargreaves. Läraren i det postmoderna samhället. 1998.

@

[11] S Pappert. Papert, Seymour. Hur gör giraffen när den sover? Skolan, datorn och          kunskapsprocessen" Uddevalla 1995.

Tankestormar – alternativ pedagogik med datorns hjälp. Forum 1984 [12] Ulf P Lundgren har varit professor vid Högskolan för lärarutbildning 1975-1990[13] Bauman Zygmunt. Konsumtionsliv. 2008.

@

@

[14] Den nya kapitalismens kultur. Finland 2007

Manuel Castells och pedagogiken

Den världsberömde utforskaren av informationssamhället professor Manuel Castells skriver i sin senaste bok: Internetgalaxen , reflektioner om Internet, ekonomi och samhälle" Daidalos 2002", översatt till ett flertal språk och tryck i miljon upplaga, följande om hotet att inte hänga med i utvecklingen:

 Det tredje stora hotet gäller förmågan att behandla information och alstra kunskap – och särskilt våra barn. Med detta menar jag givetvis inte teknisk förmåga att hantera Internet (den tas för given). Jag menar utbildning. Men i en bredare, grundläggande mening, det vill säga förvärv av den intellektuella förmågan till livslångt lärande, att hämta hem digitalt lagrad information, omkombinera den och använda den till att producera kunskap för allsköns ändamål. Denna enkla formulering ifrågasätter hela det utbildningssystem som har utvecklats under den industriella epoken. Ingen omstrukturering kan vara grundligare. Och det är mycket få länder och institutioner som verkligen ger sig i kast med den, ty innan vi börjar förändra tekniken, bygga om skolorna, och omskola lärarna behöver vi en ny pedagogik som bygger på interaktivitet, personalisering och utveckling av självständig förmåga att lära att tänka. Det avgörande är att övergå från lära till lära-att-lära. Samtidigt som karaktären stärks och personligheten tryggas. Och detta är en outforskad terräng.

Det nya lärandet går med andra ord ut på att utveckla förmågan att omvandla information till kunskap och kunskap till handling.

Skolsystemet som helhet är i USA, som i övriga världen, sorgligt otillräckligt när det gäller att tillämpa denna nya inlärningsmetodik.

Hur hänger denna pedagogiska obalans samman med den digitala klyftan?

1.- Skolorna är institutionellt och territoriellt uppdelade efter klass och ras.

2.- För det andra kräver Internetanslutning bättre lärare och lärarnas kvalitet är ojämnt fördelad mellan skolorna.

3.- För det tredje kontrasterar skolornas olika pedagogik system som fokuserar på barnets intellektuella och personliga utveckling mot sådana som väsentligen är inriktade på att upprätthålla disciplin, förvärva barn och sortera dem.

Det är visserligen sant att auktoritära skolsystem, såsom traditionella franska skolor, är lika bra som underklassens skoldistrikt på att förkväva barnens initiativ, oavsett vilka doser av "finkultur" de ger. Men på det hela taget tenderar över och medelklasskolor vara mer inställda på att öppna barnens sinnen än skolor i låglöneområden. Och i brist på adekvat lärarutbildning och pedagogiska reformer tar för det fjärde familjerna över mycket av ansvaret för undervisningen av sina barn och hjälpen i den nya världen.

Men som Voltaire sade: Om alla tänker lika, då tänker ingen.

Mvh/alfredo @stro