l! Och är veritabel politisk alternativ till det bestående möjlig?
Kanske ska man inte gå så länge i den politiska depressionen som Colin Crousch, professor i ekonomi i Cambridge som påpekar att de politiska eliterna och den globala kapitalismen har bildat en allians, där demokratins spelregler inte respekteras längre, och då kvarstår endast personliga förmåner för dessa aktörer samt det besvärliga faktumet tillväxten måste ökas kontinuerligt och till varje pris. Men i det perspektivet är ekvationen ännu svårare att knäcka. Om vi ökar tillväxten förstör vi omedelbar miljön, som knappast tycks tåla mer efter århundraden av irrationell och hänsynslös exploatering. Om vi däremot inte ökar den heliga tillväxten, hamnar vi i mörka tider av social oro som vi ser idag i Europa eller vad värre är i en obehaglig repris av 30 talets brunna politik.
I det sammanhanget kan man fråga sig vad står S för och vad förmår S idag i denna svårhanterliga politisk sociala kontext? Mycket av dagens politik är dominerad av en ryggradslös populistism (dvs. med alltför enkla svar på djupa frågor) eller en mimetisk härmande av andra partiers framgångar. Moderaterna i smyg (och inte så mycket i smyg heller), härmar sossarna och omvänd.
Moderaterna och Sossarna är light versioner och spegelbilder av varandra.
Tidigare, för inte så länge sedan kunde man berätta för utländska vänner, att Sverige var ett land med ett flertal socialdemokratiska partier. Vänster och moderaterna var sossarnas vänster och respektive höger falanger. Idag kan man med en viss försiktighet påpeka att Sverige är ett land med många nyliberala partier.
Vänster partier i Sverige och Europa i ren desperation och brist på effektiva lösningar, och utifrån helt andra politiska intentioner, hamnat i en nationalistisk struts liknande förträngnings alternativ, dvs. utan konkreta politiska lösningar som kanske skulle skada ekonomin på ett brutalsätt.
Emellertid, finns det andra mindre uppgivna, deprimerande, och cyniska politiska alternativ som med effektivitet kan verka i en globaliserad värld, i skuggan av den nyliberala hegemonin, utan att riskera hamna i djupt makro och mikro ekonomiska svårigheter?
Och vad kommer det att hända med den framgångsrika svenska modellen som enligt den renommerade sociologen Sigmund Bauman, är eller snarast var en av de mest anständiga och civiliserade sociala modeller som mänskligheten har skådat i modern tid, som nu som bekant och kanske pga. Globaliseringens oreglerade och därmed okontrollerade vild resa styr sig själv med egna normer, mm.
Eller kan det vara så att historiens dialektiska ”rättvisa”, börja flytta den hegemoniska maktpendeln från väst till Öst, och kanske lite till syd också. T.ex. Brazil växer så det knackar som det heter. Världens dyraste stad är inte längre Tokyo eller Oslo utan Angolas huvudstad. Dessa är förvisso små tecken i sammanhanget som man kanske ska inte dra för stora slutsatser av men ”flera teckens små”… Det finns emellertid många fler och även större social politiska indikatorer som pekar i samma riktning.
Eller måste det bli så drastisk och mekanisk dialektisk, som M Castells ville göra gällande, för en årtioende sedan: ”Det måste bli först sämre för att det ska bli bättre” men vilka social smärtsamma konsekvenser blir det under tiden? Det är en tanke man knappast vågar tänka till slut.
Spåren förskräcker!

der, bland annat i Sverige.

Hennes upplevelser av exilen konkretiserades på följande insiktsfulla sätt:

Att vara invandrare är en av de psykisk mest ansträngande erfarenheter man kan uppleva överhuvudtaget. Invandraren tvingas medvetet eller omedvetet att bevisa kontinuerligt att han/hon är minst lika intelligent och kompetent än de ”riktiga” medborgare.

Onekligen en tydlig erfarenhet, som jag har upplevd ”in natura” sedan jag lämnade dessa trakter för mer än fyra decennier sedan.

alerna? Alla lika mycket i mitten. Tycker du konst är konstig? Då tillhör du "verklighetens folk" som gillar konst som alla andra, utom eliten, gillar. Göran Hägglund (KD) och chefredaktör Johan Lundberg på tidskriften Axess gillar dej, precis som flera av de kulturpolitiker i regionerna som SVT:s Kulturnyheterna intervjuade apropå den kulturpolitiska koffertmodellen. De ansåg att deras funktion var att stoppa kulturyttringar som de ogillade. Har du svårt att följa bantningsexpertens råd: "Ät så mycket du vill och gå ner i vikt", eller livsstilscoachen som proklamerar: "Förverkliga dina mål genom att leva mer i nuet". Trolla bort paradoxen, och skapa entydighet och normalitet. Klarar du det inte så är det ditt eget fel.

Är du rädd för globalisering och EU? Du tycker Sverige var bättre förr, va? Vill du tillbaka till den utopiska idyllen i en mörkbrun blandning av Bullerbyn och folkhemmet? Vill du hålla nationen ren från utländska inflytanden? Då väljer du Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. "En så trevlig person kan väl inte vara farlig" som en journalist hävdade. Har du tröttnat på datorns krav på interaktivitet? Då är televisionen något för dej. Har skolan blivit för flummig? Då gillar du Jan Björklunds "old school", mer prov och mer ordning. Och utan dialog mellan elever och lärare.

Orolig för att förlora jobbet? Lätt hänt idag. Gör bara som chefen säger, och håll i övrigt käft. Följ slipspolicy, politisk korrekthet och de allt vanligare top-down processerna. Att snusa har för vissa politiker blivit en avvikelse från det normala som måste förbjudas. I det goda syftets namn, förstås!

Men vad blir det för konsekvenser om vi skulle nå social konsensus? Om alla skulle tycka lika, vore det inte en hemsk tanke? Då har man uppnått det totalitära samhället, vilket enligt Horkheimer och Adorno, ledande forskare om nazismen, var tredje rikets strävan och strategi för att få kontroll över medborgarna. Eller som Voltaire säger: "Om alla tänker lika, då tänker ingen".

I en så utpräglat bakåtsträvande tid som vi nu lever i uppträder konsekvent en rad märkliga ting som förr kunde betecknas som anomalier, men som nu ses som normala. För bara en liten tid sedan trodde man de var utplånade för alltid. I en osäker värld där globaliseringen detroniserar stabila grunder såsom arbete, familj och nation, och därmed mångfaldigar identiteterna, finns det fog för att som bl.a. sociologen Zygmunt Bauman och även en del amerikanska psykiatriker påstår, att det finns en ny psykostyp som går ut på att vara extremt normal, som ett sätt att bemästra rädslan att förlora identiteten och tryggheten.

Normalitet kan emellertid inte tolkas i statistiska termer, den refererar till en utopisk norm (utopi= ingen plats), och är ett irrealisabelt och ouppnåeligt projekt. Av detta följer att normaliteten är en avvikelse. Normalitet är alltså inget naturligt begrepp utan en socialt framskapad konstruktion beroende av vilken kontext den emanerar ifrån. Normaliteten är emellertid kreativitetens motsats. Paradoxalt är att den uppstår i en värld som aldrig kan få nog av kreativitet. Paradoxalt? Ja, men i förvirrade tider, som författaren Octavio Paz påpekar, vimlar det av paradoxer. Konstigt – alla tycker sig vara individuella, men gör som alla andra. 

Ja suck! Man frestas att säga att: Det var onekligen inte bättre förr, men det är definitivt sämre nu.

n existerar för sig (Das Ding an sich, tinget i sig, eller Das Kant an sich. Enligt Kant är det enda faktum vi kan veta om das Ding an sich är att sådana saker inte finns. Eftersom allt vi upplever påverkas av våra idéer ), ett verklighet existerande utanför och oberoende av vår verkliga förmåga att gripa ta i dess objektiva (oberoende), totalitet. Det verkliga existerar verkligen i sin egen verklighet.

Husserl i Kants efterföljd, verkligen studerade fenomenet verklighet. Hans slutsatser är att i likhet med Kant verkligheten är overklig koncipierad som ett objektiv totalitet, dvs. omöjlig att begripa sig på i objektiv mening om dess immanenta kärna och oberoende av oss. Husserl, föredrog begreppet ”livsvärlden”, dvs. en interpersonell eller rättare sagt intersubjekt företeelse. D.v.s. det icke objektiva sättet som människor uppfattar verkligheten. En i Umberto Ecos mening ”ett modus ponens”, alltså en mänsklig överenskommelse, inte ett objektiv sådan, om vad som för stunden och i en specifik social kontext, uppfattar människor som verkligheten.

Hussernls berömda sentens att världen är trots sin rundhet, platt för oss individerna ger stöd åt detta problematiserande verklighets uppfattning.

I motsats till dessa verklighets stringenta tänkare, två svenska partier (KD och SD), har konsekvent med en populistisk anda behandlad begreppet verkligheten, sannerligen mer vårdlöst, förenklat och oproblematiserad än dessa filosofer.

De till och med tar patent på begreppet och betecknar sig själva för att vara de verkliga representanterna för ”verklighetens folk”.

Vän av ordningen frågar sig då, eftersom dessa partier representerar endast 10 % av den svenska medborgerliga verkligheten, är vi andra de stackars resterande, overklighetens folk? Är alltså vi, endast 90 % kvarvarande, emellertid en bunt flummare, som inte begriper sig på den enkla verkligheten?

Och sist men inte minst. Om ett av dessa partier dessutom verkligen tror på den smått overkliga historien om en snubbe som för dryg två tusen år som avrättades och efter tredagar återupplivades och samtidigt påstår han, att hans verkliga mor var oskuld.

Hur verklighets nära är man då…

Ack vad populismen skördar många offer med sin brådska och därefter ytlighet att förenkla komplicerade fenomen i alltför enkla termer.

tiden ge dess befolkning ett högt välstånd, ett väl fungerande socialt skyddsnät och en folkhemsgemenskap som skänker medborgarna trygghet i vardagen.”
Citatet ovan har hämtats från Sverigedemokraternas valplattform inför EU-valet den 7 juni. Knappast någon kan väl missa det nostalgiska anslaget. Sedan några år tillbaka försöker de populistiska Sverigedemokraterna, som livnär sig på kriser och människors oro, rida på en våg av folkhemsnostalgi.
Efter en svacka under 90-talet, då folkhemmet förknippades med maktberusade sociala ingenjörer som ville lägga livet tillrätta för medborgarna, tycks den klassiska svenska modellen numera ha antagit formen av ett hotat paradis som samtliga politiska partier vill slå vakt om och rädda för framtiden. Socialdemokratiska förstamajtalare, som alltid framställt arbetarrörelsen som folkhemmets arkitekter och förvaltare, bedyrade även i år att partiet aldrig kommer att svika sitt historiska uppdrag. De Nya moderaterna övergav, efter det massiva valnederlaget 2002, systemskiftesretoriken och anpassade sig till rollen som den svenska modellens förvaltare.
Det svenska folkhemsprojektet och dess öde i globaliseringens tidevarv har också engagerat en lång rad vetenskapliga och politiserande författare. Här några färska exempel ur bokfloden.
Folkhemmet var nationen, konstaterar ekonomhistorikern Jenny Andersson. Boken När framtiden redan hänt följer socialdemokratins idéutveckling från 20-talet till millennieskiftet. Det berömda folkhemstalet, som Per Albin Hansson höll i riksdagen i januari 1928, symboliserar den brytpunkt då socialdemokratin förvandlades från ett klassparti för arbetare till ett nationellt folkparti som vände sig till alla samhällsgrupper. Socialdemokratiska teoretiker, som Ernst Wigforss, tog avstånd från kommunisternas pseudoreligiösa utopi.
Den alternativa framtidsvisionen – folkhemmet – var drömmen om ett effektivt industrisamhälle där en förnuftig vinstdelningspolitik skulle skänka ett rimligt välstånd åt landets befolkning, konstaterar författaren.
Alla var dock inte, som bekant, välkomna in i stugvärmen. Bland de grupper som blev utlåsta kan nämnas lösdrivarna och de invandrare som inte kunde räknas till folkets etniska gemenskap. Trots det fungerade smältdegeln under den gyllene epoken (1947–73) då företagen sökte med ljus och lykta efter arbetskraft och det värsta hotet mot tillväxten var personalbrist. Först på 70-talet, då automatisering och datorisering reducerade suget efter arbetskraft och det framtida kunskapssamhället skymtade vid horisonten, började det knaka i folkhemmets fogar.
Vid decennieskiftet 1990, när den moderna globaliseringsprocessen sköt fart, rämnade väggarna i det nationella folkhemmet. Men socialdemokraterna stod inte handfallna, konstaterar författaren. Runt om i Västeuropa rasade debatten om den ”Tredje vägen”.
I Sverige ersattes den förbrukade utopin av två nya framtidsvisioner. Bakom slagordet om det Gröna folkhemmet skymtade tron på en framtida boom för de framsynta svenska företag som vågade satsa på miljövänlig produktion.
På samma sätt väckte tanken på kunskapssamhället förhoppningar om en ny era av tillväxt i forskningsintensiva spjutspetsföretag och en optimistisk tro på att de smutsiga och slitsamma industrijobben äntligen ska ersättas av kreativa arbetsuppgifter.
Vad har hänt sen dess? Den ”Tredje vägen” har lämnat ett slags vakuum efter sig, skriver Andersson avslutningsvis utan att förklara varför Europas socialistiska vänster förlorat kampen om framtidens visioner. Det som återstår är nostalgi.
I boken Miljonsvennar, som publiceras i dagarna, redovisar etnologenMaria Bäckman resultatet från en sociologisk undersökning med fokus på identitetsprocesser. Platsen är en gymnasieskola i en arketypisk miljonprogramsförort i södra Stockholm där en massiv majoritet av invånarna har sina rötter i utomeuropeiska länder. Undersökningsobjekten är ett antal unga ”miljonsvennar”, det vill säga elever med svensk och skandinavisk bakgrund.
Den ”svenska” minoritetens situation har sällan uppmärksammats av alla de forskare och journalister som begett sig till mångkulturella förorter för att studera integrationsproblem och konstruktionen av den marginaliserade invandraren.
Bäckmans primära analysobjekt är tre tjejer – Bodil, Josephine och Tiina. I varje ögonblick måste tjejerna ta hänsyn till det faktum att allt som förknippas med svenskhet har mycket låg prestige i deras lokalsamhälle. Svenskar som väljer att bo kvar i den invandrartäta förorten klassas generellt som a-lagare och andra losers. För att inte förknippas med bilden av den svenska tonårstjejen – blond, korkad och sexuellt frigjord – färgar Bodil och hennes väninnor håret i mörkare nyanser och anpassar sig till den lokala jargongen.
Så randades studentdagen. Plötsligt omfamnades den nyss så stigmatiserade svenskheten av allt och alla. Precis som på andra håll i Sverige dekorerades lägenhetsdörrarna – och lastbilsflaken – med svenska flaggor, blågula ballonger och blågula serpentiner.
Kanske såg många föräldrar festligheterna som en manifestation över barnens framtida möjligheter i Sverige, skriver Bäckman sammanfattningsvis. Hon har naturligtvis rätt. En framkomlig väg in i det postindustriella folkhemmet går via svensk studentexamen som öppnar dörren till den akademiska världen och den kunskapsintensiva arbetsmarknaden. De ”svennefientliga” attitydkomplex som Bäckman kartlagt tycks snabbt förlora sin rationalitet när de nygräddade studenterna fått nycklar till folkhemmets port i sin hand.
I En annorlunda historia redovisar den libertarianske journalisten Anders Edwardsson en högst personlig berättelse om Sverige från Gustav Vasas tid till idag. Författaren betraktar, såvitt jag kan förstå, historien som en ständig kamp mellan frihetens vänner och frihetens fiender. I den första gruppen ingår självfallet de klassiska manchesterliberalerna och alla andra som vill se fria individer och en oreglerad marknad som inte störs av klåfingriga byråkrater. Till frihetens fiender räknas de som sätter kollektivets intressen före individens.
Edwardssons negativa syn på folkhemmet kan härledas från den libertarianska historiemodellen. Det svenska välfärdssamhällets rötter finner författaren i de ålderdomliga byalagen, där alla beslut fattades kollektivt, och bruken där de anställda garanterades livslång anställning och ett finmaskigt skyddsnät av den patriarkaliske bruksägaren. Tryggheten vid bruken – och i folkhemmet – har främjat framväxten av en statisk världsuppfattning och fostrat en passiv befolkning. Endast ett nyliberalt systemskifte, som avvecklar den skattetunga överhetsstaten och frigör en spirande nyföretagaranda, kan få de tillbakablickande svenskarna att vända folkhemsruinen ryggen.
En våg av folkhemsnostalgi har, som ovan noterats, svept över landet under de senaste åren. Många sörjer uppenbarligen en förlorad utopi och känner oro för vad framtiden kan bära i sitt sköte. De tre böckerna kan, tycker jag, ses som värdefulla inlägg i en pågående sorgeprocess. Men sen, när sorgen har bearbetats, är det dags att vända blickarna mot framtiden.
Socialdemokratin, menar Jenny Andersson, har blivit märkligt tyst när det kritik av kapitalismen. Utan en kritik ingen rätt att existera som väsnter parti. Den svenska socialdemokratin känns märkligt visionslöst Per Nuder Noll vision. -det finns ingen tydlig riktning vart den förda politiken syftar och detta tycks inte ens partiet finna problematiskt. Därmed tycks politiken ha spelat ut sin roll. För vilken roll har politiken om den avsäger sig uppdraget att staka ut vägen för framtidens samhälle?
Socialdemokratin har närmat sig högern i åtskilliga frågor, t ex när det gäller ”arbetslinjen” samt synen på tillväxt och valfrihet. Kunskapssamhället skulle bli verklighet genom ”Kunskapslyftet”. När kunskapen spred sig bland medborgarna skulle dessa bildligt ”lyftas” och utvecklas. Man använde sig av paralleller till folkbildningsrörelser historiskt, men det var inte längre frågan om att man skulle växa som individ. Nej, kunskapen som erövrades skulle komma samhället till gagn och endast genom att vara villig att underkasta sig ett livslångt lärande kunde man räkna med ett arbete. Medborgarnas rättigheter blev alltmer en diskussion om medborgarnas skyldigheter. Men vad händer med den del av befolkningen som inte är tillräckligt flexibel?
Jenny Andersson skriver lättfattligt om politiska begrepp och skeenden. Titeln är dock något missvisande. Boken handlar mycket mer om socialdemokratins utveckling från 1980-talet fram till nu och där är folkhemstanken och nostalgin endast en del av något större, mer omvälvande än jag någonsin reflekterat över. Hon får mig att fundera över mycket, inte minst den något unkna människosyn som genomsyrar politiken av idag. Och som till stor del får stå oemotsagd. En mycket intressant bok!
Jenny Andersson
När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront
2009

t och ont (det första och det sista behöver inte argumenteras). Endast ett efemärt exempel: De stora sociala systemen som den västerländsk/europeiska kulturen har skapat kapitalism (liberalismen), kommunism, (socialismen) har visat sin oförmåga att skapa en mänsklig i mening civiliserad värld, och enligt bland annat den framstående engelske professor Colin Crouch, (postdemokratin) demokratin mår mycket dåligt i våra dagar. Och sämre blir! Vi lever i ett postdemokratiskt samhälle där folk har mindre och mindre att säga till. Alliansen mellan elitpolitikerna och det stora kapitalet blir alltmer omfattande, trots sporadiska framgångsrika diskurser från feminister och miljöaktivister. Kapitalackumulationen blir alltmer omfattande och aldrig varit så stor. 
Socialismen har visat är det inte ett hållbart alternativ. Om inte kapitalisten bestämmer och skapar alienationen (i Marx mening), blir det politiker och tjänstemän, som gör det. 
Vore det sociala varat annorlunda, vore den mänskliga historien mer statisk, skulle man kanske tvivla på detta och imperier finnas för alltid, (Den kinesisk mandarinska, det egyptiska, Grekland, rom, England, Spanien, Portugal, USA). Men lik vår egen evighet, är dessa makter dödliga. De är ingalunda naturgivna enheter. Men i motsats till det mänskliga puerila varat, kan de uppstå igen efter många års i intigheten. Men detta är en annan historia.
I varje fall dynamiken, den sociala energin, framtidsoptimismen (desperat nyliberal begrepp, när man äntligen börjar man inse att ett social/ekonomiskt paradigmskifte är på väg i den gamla maktstrukturen; läs USA och Europa), trots att vi än så länge tycks oss tro att vi fortfarande besitter problemprivilegiums företräde och detta i evighet. Vår arrogans lik alla maktens arrogans är minst sagt omfattande. Och det är bland annat detta, den arroganta och flagranta avsaknaden av ödmjuk självinsikt som accelererar vårt förfall. Vi är utvecklade länder, kulturcentra i semiotisk mening, vi behöver inte längre utvecklas. Utvecklingsländer däremot par definition, behöver ständigt utvecklas.
Nå väl efter denna relativ långa och invecklade introduktion, vill jag endast säga att för mig förefaller som om (och inte endast för mig), utveckling finns som i så många andra sammanhang i periferins trakter. Social/politisk kanske i Nordafrika, Sydamerika. I ekonomiska termen, finns kanske utvecklingen (inte särskilt vågat, eller?), i Kina, Indien, Afrika (Nigeria med flera).
Semiotiskt uttryck: När centrum stagnerar av naturliga skäl(man kan inte vara på topp för evig), träder in den periferin (som har varit segregerat av centrumet) och skapar ett ny centrum, som blir så småningom och konstitueras som ett ny centrum, och följaktligen genererar en ny periferi, som i sin tur när det gamla centrumet stagnerar träder in i centrum, ett slags social perpetuum mobile.
Tydligare: periferins folk kvinnorna och kineserna med flera tillhörande periferins domäner, kanske blir det nya makt centrat på 2000 talet. Allt detta alltför snabb förklarat.
En kultur utan kultur är som bekant ingen kultur. Därav vänner, mitt förslag är följande:
Många varma hälsingar till er från utkanten d.v.s. från periferin…
PS:
Och slutligen några texter ur det klassiska europeiska monolitiska hegemonin som berör mina ovan uttryckta tankar:
Läs och begrunda detta:
”Jag påstår att vi är den bästa rasen i världen och att ju större del av världen som vi har under oss, desto bättre är det för den mänskliga rasen. Jag påstår att varje acre som läggs till vårt territorium ger födsel åt fler av den engelska rasen, som annars inte skulle existera. Jag anser det vara min skyldighet till Gud, min Drottning och mitt land att måla hela den afrikanska kartan röd, röd från Kapstaden till Kairo. Det är min tro, min dröm och mitt uppdrag.” Cecil Rhodes.
”En rosakind kom en dag in på vårt kontor. Han berättade för oss om rosakindernas kung som levde i ett land på andra sidan havet. Han sade, ’den här stora kungen är nu er kung’. Detta var märkliga nyheter. För det här landet var ju vårt. Vi hade ingen kung, vi valde våra rådsmedlemmar och de bestämde våra lagar. Med stort tålamod försökte våra ledande Åldermän berätta detta för rosakinden. Men i slutändan sade han ’vi vet detta, men trots det är det jag nu har sagt till er ett faktum. Ni har nu en kung och hans lagar är era lagar. ”Hövding Kabongo i Kikuyu-stammen i Kenya
”Tag upp den vite mannens börda,
sänd män med mod och spänst
i landsflykt, sänd er bästa flock
till era fångars tjänst
att träla i tungt harnesk,
att ge en vettlös hord,
ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,
halvt djävlar – värn och vård.
Rudyard Kipling’s The White Man’s Burden från 1899.

n ett ”investeringsobjekt”) Sverige är t.ex. är en av världens största exportörer av design. Miljarder kronor exporteras årligen i designprodukter. Ett flertal ekonomer åberopar att skillnaden mellan tillsynes likvärdiga varor inte ligger i kvalitetsaspekten, där de är likvärdiga, utan i designens skillnader. Enkelt uttryck, kan man påstå att en bil i samma prisklass är när det gäller kvalitetsaspekten, någorlunda likvärdig ett annat bilmärke. Det som skiljer dem åt är inte kvalitetens aspekt, dvs. den gamla prestigeegenskapen som rådde under industrialismen, utan det symboliska värdet, dvs. varans varufetischistiska karaktär, med andra ord dess tecken (Sign) karaktär. En stor bil konnoterar en stor snopp, styrka, makt osv. En liten, rund bil betyder kvinnlighet etc. Och det är dessa tecken karaktärer som gör varan åtråvärd eller motbjudande på marknaden. Designers och reklamfolk är mycket medvetna om varans olydiga teckenspel. 

Men i design finns det emellertid en annan än mer värdefull betydelse. En kulturellt avslöjande teckenfunktion och ett kreativt inslag som är ett signum för designarbete och dessutom kompatibel med det förhållningssätt som dagens kreativitetspräglade arbetsliv och kultur kräver för att en individ skall kunna fungera i dagens högteknologiska produktionssätt. 
Som forskaren Richard Florida i ”The ’Rise of the Creative Class” påpekar i sina till leda citerade skrifter, av de som idag sysslar med kreativt arbete befinner sig nästan majoriteten i de stora städernas arbetsliv i västvärlden. Den kreativa klassen har ökat markant från 1950 till dagens nya informations- eller desinformationsamhälle, eller rättare sagt tredubblats. Dessa kreativsysselsatta individer är bättre betalda, är outbytbara, har ett rikligare liv, är mer flexibla, mångbottnade och mångfacetterade mm, än de som sysslar med industriellt reproduktivt arbete. I våra högteknologiska samhällen görs de jobb som inte ställer krav på kreativitet bättre av datorer, maskiner och robotar och numera av kineser och indier än av arbetarklassen. Kreativitetsträning bör genomsyra alla sektorer av vår livsvärld. Inklusive och framför allt i utbildningsväsendet. Citat från Karoeke kapitalismen.
Redan på 60-talet påpekade forskaren Jean Baudrillard i boken ”La economie du signe” lagen om den minsta gemensamma skillnaden i varuprodukterna. Den innebär att det som skiljde produkterna åt inte var kvalitetsaspekten utan designutformningen. 
Därför finns i skolan en osamtidighetsfaktor beträffande undervisning. Skolans undervisning följer i mångt och mycket industriprocessens reproduktiva karaktär. Inte dagens behov av att skapa kreativa individer. När eleven inte är involverad i lärandet pga. att läraren fortfarande serverar färdigt tuggad kunskap, förvandlas eleverna till en amorf kollektiv massa. Det är frågan om en löpandebandsundervisning där alla elever alltid gör samma sak under samma tid på exakt kommando av läraren, och därmed förvandlar läraren och eleven till en passiv robotliknande figur utan förmåga att vara kreativ. 
Eller som en annan av dagens i världen erkända forskare Manuel Castells har påpekat: ”ingen omstrukturering kan vara viktigare för samhället, än att omskola lärarna till att använda en ny pedagogik som går ut på att lära att lära, dvs. en pedagogik som bygger på dialog (interaktivitet), individualisering, och utveckling av elevens självständiga förmåga att lära och tänka, dvs. en kreativitetsinriktad pedagogik. Att läraren ställer frågor som läraren redan på förhand vet svaret, hör inte till vår tids behov av nyskapande kunskap påpekar Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Aktuell med boken Lärare av i morgon. 
Idag blir det allt färre lärare som förnekar dialogpedagogikens nödvändighet. 
Här har bildlärare (bild/design/media), slöjd- och musiklärarna, en stor uppmaning och en mycket viktigt roll att fylla i. Och viktigt att påpeka idag då populistiska skoldebattörer stirrar sig blind på en treämnesskola. Eller som folk med insikter i både arbetslivet och pedagogiken påpekar: Skolorna värderar det som är viktigast i lärandet tvärtom än arbetslivet. I skolan är så kallade kärnämnen det viktigaste av allt. Medan i företagen värderas som det viktigaste av allt, kreativiteten, eget ansvar, social begåvning och samarbetsförmåga. Skolan saknar både insikt och värderingsinstrument för att förhålla sig till den nya världen, påpekar professor Madelaine von Heland, och framhäver att skolan håller på att utbilda en hel generation till en verklighet som inte längre finns. 
Dessvärre finns strukturella hinder av ekonomisk natur (för stora undervisningsgrupper, samt en traditionell obenägenhet till förändringar), som sätter käppar i hjulen för att realisera nödvändiga förnyelser av utbildningsväsendet. Det är på tiden att skolansvariga och politiker uppdatera sig. Satsar mer pengar till skolan och höj statusen för de utpräglat kreativa ämnena och omforma de resterande ämnena i mer kreativ riktning. Det talas idag om att de estetiska och kreativa processerna bör genomsyra hela skolväsendet (Skolverket). Men i praktiken sjunker de höga anspråken i retorikens djupa hav. 
Tony Blair, som inte gjort sig skyldig till enbart ”felsatsningar”, har sagt, att England startade den industriella revolutionen. Nu måste vi i England gå i spetsen för dagens kreativa revolution. Och detta gör vi bäst, bland annat genom att förändra utbildningssystemet och satsa på design. 
I likhet med Manuel Castells tankegångar, pläderar förre statsministern Ingvar Carlsson tillsammans med andra höga politiska dignitärer för en satsning på kreativa yrken och kulturen, som befrämjande åtgärd för tillväxten och identitetskänslan i EU. 
En rapport från KK-stiftelsen, påpekar att upplevelseindustri är Sveriges största tillväxtområde med en omsättning på 485 miljarder kronor!

Av följande citat förefaller det emellertid som om en uppvaknande och bejakande av kreativiteten börjar ta form i vårt land: "De moderna ekonomierna omvandlas i riktning mot design, högteknologi och "berättelseinnehåll". De samhällen som inte förmår hantera denna nya 
integration kommer att stagnera" skriver Sverker Sörlin: DN. 23.10.2004. Kultur: 4. 

Ja, Allt som är fast förflyktigas och allt som förflyktigas blir fast också. 

Nu när grundskolan, gymnasieskolan och lärarutbildningen befinner sig i stöpsleven är det viktigt att beslutsfattarna tar ett framtidsperspektiv i stället för ett retroperspektiv. Tecknen är dock illavarslande, man vill ta bort estetisk verksamhet som kärnämne i gymnasiekolan.
 

n i praktiken i skolan och i det övriga samhället inte tillfredställande. Därför förblir ett multikulturellt samhälle en utopi bestående av isolerade etniska öar i kulturens periferi. Turkar för sig, svenskar för sig, sydamerikaner för sig osv.; det decisionistiska samhället som filosofen J Habermas så länge har varnat för.

Integrationen uppfattas emellertid av den andre, utlänningen, annanläningen, som en förlust av integritet, pga. att integrationen i praktiken stigmatiserar den andre och presenterar invandraren som ett problem. Det innebär att den andre måste förändra och förtränga sina egna kulturella koder för att bli accepterad av majoritetskulturen, och förvandlas därmed till en servil onkel Tom-figur.

Fenomenet integration förpliktigar inte heller till ömsesidighet. Wasparen, (vit medelklass, protestantisk man), svensken, majoritetskulturens medlemmar, behöver inte själva ändra sina kulturella koder, utan kräver att den andre, invandraren, ska förtränga sina egna kulturella koder och bli svensk på majoritetskulturens villkor, i enlighet med bästa svensk omhändertagande tradition.

Integrationen skapar en relation mellan majoritetskultur, svensken, och minoritetskultur, invandraren, som inte sällan påminner om relationen mellan den traditionelle läraren (svensken) och eleverna (invandrarna). Den traditionelle läraren beklagar sig över att eleverna är otacksamma och inte vill anpassa sig, ta del av lärarens färdigförpackade kunskap (löpandebands undervisning). Eleverna i sin tur klagar på att läraren inte respekterar dem i och med att läraren inte involverar dem och därmed inte gör dem delaktiga i läroprocessen. 

Minoritetskulturen svarar antingen med servil anpasslighet eller med att vägra att foga in sig i systemet. Situationen påvisar likheter även med att tvinga kvinnor att ändra sina kulturella koder och anpassa sig till patriarkatets normer för att bli integrerade med männen, såsom har skett i tusentals år.

Varför inte istället för att laborera med begreppet integration använda det obefläckade och solida begreppet jämlikhet? Det skulle innebära att alla medborgare i ett samhälle – inom ramen för de mänskliga rättigheterna – skulle vara tvungna att ansluta sig till det och respektera varandra utan att behöva stigmatisera och göra ”den andre” till ett problem. 

Dessutom lever vi idag i det, av somliga betecknade, postmoderna samhället, eller åtminstone i ett globalt samhälle, där alla – såväl majoritets- som minoritetskulturer – måste lära sig att bejaka varandra, och därmed skapa sig flera identiteter, pga. den minst sagt omfattande utvecklingen av kommunikationen i världen, för att kunna samspela med varandra.

För flera decennier sen påpekade folk för mig att jag inte var enhetlig. Jag bestod enlig dessa individer av många olika identiteter. Först under 80-talet ”befriade” mig de sociala realiteterna från detta ”komplex” när de tvärtom istället sanktionerade multipla identiteter.

För inte länge sedan visades i TV ett reportage från den nya IT – Indien, där tusentals indier gör arbeten åt världens företag. Indierna i reportaget påtalade behovet av att bejaka flera kulturella identiteter, för att bättre kunna kommunicera med omvärlden.

Därför är det i detta globala tillstånd anakronistiskt, dvs. otidsenligt, att minoriteter ständigt reduceras. Många invandrare lär sig på ett tidigt stadium, att inte visa sig som duktiga i samhället (ett Onkel Tom-syndrom). Och naturligtvis är den ”blatte” som offentligt exponerar sig både hårdare kritiserad samt stämplad för självhävdelsemani och inte minst av konkurrerande deltagare som upplever att deras kulturella aktier förlorar i värde när en invandrare blandar sig i deras territorium. Ungefär som folk som klagar på att invandrare flyttar till deras bostadsområden, ty de sänker både status och priset på bostäderna. Även här kan man dra en parallell med kvinnornas behandling i offentligheten. 
Inkludering av ”den andre”, (invandraren), försvåras ytterligare av det faktum att ett sociokulturellt fenomen som skulle kunna betecknas som ”mimetisk identifikation”, är alltför vanligt förekommande. I korthet innebär begreppet att, individer och institutioner i samhället, premierar de personer som mest liknar dem själva.
Därav en av anledningarna till att det behövs även flera lärare med utländsk bakgrund i skolan.

Själv försökte jag under flera år att utplåna alla spår av icke svenska främmande kulturella koder i mitt liv för att bli accepterad av svenskar. Som Zelig säger i Woody Allens film med samma namn: "Det känns säkert att likna andra". Jag gjorde detta, tills jag insåg det vanskliga i projektet, och att det fanns fler fördelar än nackdelar att tillhöra flera kulturer. Ungefär som att få flera barn.

Det finns trots allt anledning till att vara försiktigt optimistisk inför framtiden och inte bara för att globalisering ej kan fungera i ”rena kulturer”, utan global sammanflätning, utan mångfald.

Visserligen skapar globalisering inte bara individer med multipla identiteter som bejakar varandra, utan också mycket tribalism (inskränkt stamkänsla) och xenofobi (främlingsrädsla). Men i en tid då man hellre skriver fakturor än poesi är de ekonomiska argumenten bland de mest effektiva i diskussionen om synen på den andre dvs. utlänningar.

Enligt professorn i regional ekonomi Richard Florida karaktäriseras dagens produktionssätt, pga. den utvecklade teknologin, som kreativitetsinriktad.
De reproduktiva, icke kreativitetskrävande yrkena försvinner i accelererande takt, medan de kreativa ökar mycket snabbt. Tänk på pappersindustrin i Sverige och det minskade antalet skogsarbetare idag.

Enligt Florida alstras kreativiteten via de tre T:na teknologi, talang och tolerans och genom sammanblandning och sammanflätning av olika individer från skilda kulturer (kön, ålder, etnicitet). Floridas omfattande empiriska studier pekar på betydelsen av s.k. bög- och invandrarindex i företag, städer och regioner med ökande tillväxt, medan regioner utan etniska minoriteter och homosexuella uppvisar låg tillväxt.

Och den som vaknar med drömmar att återgå till ett ”Barnen i Bullerbyn- Sverige” har antingen fått en mardröm eller försovit sig. Den homogena, enhetliga sociala idyllen återkommer aldrig (eller kanske har aldrig existerat annat än som utopi). Vi lever vare sig vi vill det eller inte i en mer eller mindre global by. Världen är redan oerhörd sammanflätad pga. Internet och den sammanflätade kreativitetsbaserade ekonomin. 

Blattar bör bejaka svennifieringen, och omvänt, svennen blattifieringen. Desintegrera integrationen ty den som vägrar att se framåt bör inte heller se bakåt, utan bör istället se upp.