Är sossarna vänster?

Är sossarna vänster?

Det är svårt att vara sosse idag, eftersom jag inte betraktar socialdemokratin längre som en vänster parti.

Den kritiken utförde jag redan under min tid i partiet.

Nog är det så att det s.k. nya arbetarpartiet moderna imiterar det senaste halvseklets socialdemokrati (framför det sista kvartsseklet kanske) och att sossarna med Löfvén tycks ha gått in på att i sin tur imitera de

nna imitation. Metaimitation.
Vad jag inte förstår är detta: ”Vi kan inte tala till en minoritet av folket och förvänta oss en majoritet av rösterna”. I alla fall om man ändrar det till "tala för en minoritet av folket". Vad både moderaterna och socialdemokraterna gör är att tala för en minoritet av folket – men vad värre är, de inte bara förväntar sig utan får verkligen en majoritet av rösterna. 
Tala om irrationalitet!
Synd att Juholt begick så många misstag. Ibland kunde man faktiskt tro att det skulle kunna bli lite vänster av sossarna igen. Fast kanske är det mycket att hoppas på…
(S)(M) i politisk härmning!
Det mimetiska politiska aktuella läge, inbjuder till en rad reflektioner om tillståndet i det glokala byn. D.v.s. frågor av nationell så väl som av internationell nivå. På mikro nivå dyker snart frågan om: Är S intresserad av den egna maktpositionen i svensk politik, eller av landets väl, bortom den irrationella och skadliga nyliberala social darwinistiska djungel! Och är veritabel politisk alternativ till det bestående möjlig?
Kanske ska man inte gå så länge i den politiska depressionen som Colin Crousch, professor i ekonomi i Cambridge som påpekar att de politiska eliterna och den globala kapitalismen har bildat en allians, där demokratins spelregler inte respekteras längre, och då kvarstår endast personliga förmåner för dessa aktörer samt det besvärliga faktumet tillväxten måste ökas kontinuerligt och till varje pris. Men i det perspektivet är ekvationen ännu svårare att knäcka. Om vi ökar tillväxten förstör vi omedelbar miljön, som knappast tycks tåla mer efter århundraden av irrationell och hänsynslös exploatering. Om vi däremot inte ökar den heliga tillväxten, hamnar vi i mörka tider av social oro som vi ser idag i Europa eller vad värre är i en obehaglig repris av 30 talets brunna politik.
I det sammanhanget kan man fråga sig vad står S för och vad förmår S idag i denna svårhanterliga politisk sociala kontext? Mycket av dagens politik är dominerad av en ryggradslös populistism (dvs. med alltför enkla svar på djupa frågor) eller en mimetisk härmande av andra partiers framgångar. Moderaterna i smyg (och inte så mycket i smyg heller), härmar sossarna och omvänd.
Moderaterna och Sossarna är light versioner och spegelbilder av varandra.
Tidigare, för inte så länge sedan kunde man berätta för utländska vänner, att Sverige var ett land med ett flertal socialdemokratiska partier. Vänster och moderaterna var sossarnas vänster och respektive höger falanger. Idag kan man med en viss försiktighet påpeka att Sverige är ett land med många nyliberala partier.
Vänster partier i Sverige och Europa i ren desperation och brist på effektiva lösningar, och utifrån helt andra politiska intentioner, hamnat i en nationalistisk struts liknande förträngnings alternativ, dvs. utan konkreta politiska lösningar som kanske skulle skada ekonomin på ett brutalsätt.
Emellertid, finns det andra mindre uppgivna, deprimerande, och cyniska politiska alternativ som med effektivitet kan verka i en globaliserad värld, i skuggan av den nyliberala hegemonin, utan att riskera hamna i djupt makro och mikro ekonomiska svårigheter?
Och vad kommer det att hända med den framgångsrika svenska modellen som enligt den renommerade sociologen Sigmund Bauman, är eller snarast var en av de mest anständiga och civiliserade sociala modeller som mänskligheten har skådat i modern tid, som nu som bekant och kanske pga. Globaliseringens oreglerade och därmed okontrollerade vild resa styr sig själv med egna normer, mm.
Eller kan det vara så att historiens dialektiska ”rättvisa”, börja flytta den hegemoniska maktpendeln från väst till Öst, och kanske lite till syd också. T.ex. Brazil växer så det knackar som det heter. Världens dyraste stad är inte längre Tokyo eller Oslo utan Angolas huvudstad. Dessa är förvisso små tecken i sammanhanget som man kanske ska inte dra för stora slutsatser av men ”flera teckens små”… Det finns emellertid många fler och även större social politiska indikatorer som pekar i samma riktning.
Eller måste det bli så drastisk och mekanisk dialektisk, som M Castells ville göra gällande, för en årtioende sedan: ”Det måste bli först sämre för att det ska bli bättre” men vilka social smärtsamma konsekvenser blir det under tiden? Det är en tanke man knappast vågar tänka till slut.
Spåren verkligen förskräcker!
Även beträffande skolpolitiken hyser jag inga högra tankar om sossarna. Baylan som tidigare förespråkade en raddikal skolpolitik har idag vänd sig i häpnadsväckande motsägelser.
Baylan & Bergström:
Att försöka vara ett alternativ till den bestående skolpolitiken, men istället med mimetisk precision kopiera den politiken han själv vill vara alternativet till är inte bara patetisk det är mycket beklagligt med tanke på de oerhörda svårigheterna som den svenska skolan plågar sig igenom just nu. Att anklaga regeringen för en obsolet skolpolitik och sedan kopiera den, är tveklös tragikomisk, mer tragisk än komisk förstås!
Alla de fyra reformerna som Baylan föreslår är i grunden väl odefinierade och därmed lätt att beteckna som populistiska klyschor som sedan 2003 har alliansen och i synnerhet Björklund uppmärksammat de senaste åren. Lärarleg, lärarlyft samt den största av alla klyschor: ”Det finns inget viktigare för en elevs resultat än att de möter en riktigt bra lärare.” Och nota bene, att upprepa alla dessa gamla floskler utan att konkret säga hur man går till väga med sådana reformer, är bara ett uttryck för tom retorik.
Den enda anvisning, för man kan inte beteckna som reform, i Baylan artikel är att istället för att sänka krogmomsen, ge de pengarna till skolorna.
Men i vilken form upplyser han oss inte.
Varför ingen i sammanget påpekar eller åberopar de samhälleliga faktorer som skakar om grundläggande värde i det ekonomiska systemet i svallvågorna efter de liberala (?) fundamentalisternas kollaps.
Varför ingen annan heller upplyser att vi lever i ett land med mycket utbildning men låg både bildning och intellektuell begär att analyserar livsvärlden?
Och varför ingen annan (förutom sociologerna S Bauman, R Sennett och några till), upplyser att detta dysfunktionella konsumtionssamhälle har sin del i skulden också för skolans misstag.
När vuxna både lärare, föräldrarna m.fl. har ett så pueril förhållande till ett intellektuellt förhållande till livsvärlden, och ersätter analys med populistiska klyschor som senast H Bergström i DN och Baylan i samma tidning, hur kan man förvänta sig att skolans elever skall lyftas till ett av de mest lustfyllda mänskliga begären. Viljan till att lära att lära?
Enbart som ett litet exempel; på 80 talet var personal rummen i skolorna, ett seminarierum, där diskussioner om pedagogiken, världen, globaliseringen diskuterades utifrån litteraturen i ämnet. Idag, för att citera en kollega, sysslar man med kommentarer av pueril praktisk natur, om lärarnas konsumtions vanor, som inköp av stugor, renoveringar av köket, metarenoveringar av renoveringar och andra banala ämnen utan särskilt intellektuell värde.
Sedan har samma individer mage att klaga på ungdomarnas ovilja att lära, när den otidsenlig instrumentaliserade undervisning som erbjuds, varken är lustfylld eller fyller ett konkret syfte.
Det är inte utan sorg och en smula förvåning som jag läser Baylan kritik av den borgerliga skolpolitiken där han i DN anklagar alliansen för att föra en ”gammaldags skolpolitik”, samtidigt som han anammar nästan allt i den politik han själv kritiserar. Baylan går tom så lång så han i likhet med Björklund, föraktar all modern demokratisk pedagogik, till förmån för katederundervisning. En metodik som redan Platon för dryg tusentals år sedan skarp kritiserade som mekanisk, usel inlärningsform. Och nota bene, detta anno 2012!
Nog visste vi att vi lever i en av den moderna historia mest retrokonservativa epoker med medföljande backslasher, men att en före detta skolminister i socialdemokratin vänder sig emot sina egna principer är för att uttrycka mig i mycket milda termer, beklaglig.
Var finns visioner i skolpolitiken hos socialdemokratin frågade en vän till mig på Baylan föreläsning i Umeå?
Den frågan är mot bakgrund av den minst sagd motsägelsefull artikel i DN där först Baylan kritiserar alliansen, för att sedan anamma pedagogikens mest centrala kärna, dock inklusive de andra aspekter som lärarlegitimationen mm, härmade Baylan med nästan mimetisk precision minst sagd relevant.
Inte undra på att Björklund, när han tillfrågades vad han ansåg om den nämnda artikeln svarade han att till största delen var han helt överens med Baylan.
Men inte nog med detta. Ilärartidningens senaste nummer, gratulerar Baylan Björklund för de insatser han har bidragit till skolans utveckling. Och samtidigt omhuldar den av Björklund försök att införa ett tre ämnes skola, där de felbenämnda kärnämnena ska ha en fullständig hegemoni över de andra ”resterande” kulis ämnen.
Märkligt i sammanhanget är att dessa båda herrar Bill och Bull (Baylan & Björklund), förefaller inte ha läst, eller vad värre är förstått det nya läroplanen LGR 11, där inledningsvis och på flera ställen påpekas med explicit tydlighet, att elevinflytande, samarbete, i ett begrepp, konstruktivistisk pedagogik dvs. det som nu betecknas med ett tidstypiskt begrepp, entrepreniörellt undervisning skall gälla i dagens skola.
Det är visserligen inte fel att ändras till det bättre, men jag glömmer inte att jag har frågad Baylan i ett flertal tillfällen om Björklund. En gång under ett möte på rödängsförening, uttryckte han sig nästan grov, och sade: ”Den jäkeln fattar ingenting om pedagogik”.
Ja tidernas som bekant förändras, och som bekant också inte alltid till det bästa.
Om det inte vore så allvarligt att driva en pedagogik anpassad till de behov som det postindustriella samhället behöver i kreativitetens ekonomi skulle jag tycka att Baylans motsägelser är komiska, eller rättare sagt tragikomiska med betoning på tragik…
Arma elever och partiet för den delen.
Och nu senast med Östros och Nuders bravader får jag ännu mindre förhoppningar om detta parti som tidigare har betyd så mycket för vår kultur.
Vi har fått många exempel på hur ministrar inte alls följer den värdegrund som de pratar om, senast Nuder som nu jobbar för Riskkapitalbolag och har en inkomst på 14 miljoner (2 mer än Göran Persson) men samtidigt tar emot statlig avgångslön från staten. Han sägs ha varit mycket noga under sin tid som minister att granska de som jobbade att man följde reglerna. På Umeå universitet har jag fått veta från en mycket tillförlitlig källa, att professor i pedagogiken och vänster politiker, Daniel Kallos, kommenderade med stalinistisk iver, att ingen skulle åka taxi eller flyget utan nyttja allmänna kommunikationsmedel, men han åkte alltid själv taxi. Man brukar prata om gräddfiler i öststaterna för ministrar och andra potentater ur nomenklatura men vi har det även själva.
Undra på att NUder inte ville bli partiledare för med inkomst på 14 miljoner har han det bättre med riskkapitalbolag. Hans egna partikamrater är mycket irriterade och vill ha bort riskkapitalbolag från vård och skola, deras egen f d finansminister har uppdrag just för de som jobbar inom skola och omsorg. Och vad ska man säga om T Östros nya jobb?
Hur är det med trovärdigheten?????
Inkonsekvenser i barnuppfostran, pedagogiken och politiken straffar sig på sikt och av ganska rättvisa skäl mycket hårt.
Allt medan demokratin mår allt sämre!
Och sedan undrar man varför politiker förakt är så kompakt stor. Framför allt bland ungdomarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.