Forskare Manuel Castells

I alla länder den mest föraktade av alla yrken är politikeryrke. Påpekar den världsberömde sociologen Manuel Castells. 
En todos los países la profesión con mas baja reputación es la política.

Den ekonomiska krisen är en produkt av eliterna den politiska och den ekonomiska skapade en fiktivekonomi, bestående att producera pengar av pengar, metafinansiell ekonomi.
Man har handlat med pengar på ett extrem och oansvarig sätt dessutom.
Att politikerna inte vågade avslöja denna irreella ekonomi, är att Politiker inte är skumma individer utan folk som vi, de vill leva i konsensus för att deras viktigaste ambition är att behålla jobbet, makten, förmåner och andra simpla delar av deras livsvärld. Det viktigaste för en politiker är att behålla sig egen ställning.
Politikens livsvärld dessutom, är instängd värld och som byråkratin (Max Weber) tenderar att vara självreproducerande. Politiker har ofta låg utbildning dessutom och går mer på känsla en gedigen kunskap. Vore det annorlunda skulle de arbeta i mer lukrativa branscher eller i den privata sektorn. 
Politikerna viktigaste egenskaper är lojalitet, mot ledarna och till deras partier. Annars klättrar man inte i den politiska sfären. 

I dagens värld kommunikativa värld, är Internet är politikernas största hot. Den öppnar politikens stängda dörrar. Och skapar alternativen till de etablerade partierna och system vänliga politiska livet. Ingen vill ha konkurrens och framförallt politikerna orkar inte med mer konkurrens från finansvärlden, vetenskapen, ungdomarna osv. Politiker av alla kulörer avskyr avsaknad av politisk kontroll, särskilt vänster. Därför vill politikerna kontrollera Internet.
Massmedia i någon form av maskopi med etablesemanget har aldrig varnat folket för den ekonomiska krisen -2008-, i alla länder. Man har sagt tvärtom, att krisen kommer att lösas ganska snart.
Tvärtom har de skrivit att de spanska bankerna är bland de bäst sköta i världen. Andra banker kanske var korrupta men inte de spanska. Och så har även andra länders media sagt till befolkningen.
Risken emellertid att euro kollapsar är påtaglig och Castells själv har rekommenderat några länders regeringar att bli av med sparandet i euron. 
Naturligtvis kan inte de europeiska regeringarna göra sådana rekommendationerna till sina egna medborgare, men det är vad de själva gör när de köper fonder i andra icke europeiska valuta eller Schweiz’ valuta, eller i dollar.

Folk misstro på de etablerade institutioner och den politiska och finansiella makten är av omfattande dimensioner. Kanske aldrig tidigare i modern historia har makt misstron varit så stor. (Tänk på C Crousch, Postdemokrati, där han talar om en allians av eliten bestående av politiker och finansen som styr världen utan att respektera det demokratiska spelet), därför medborgarna litar mer på den mosaik av information de skapar själva via dels sina egna utvalda och interaktiva medier och på de kanaler de själva skapar, än på den etablerade informations kanaler som radio, tv och tidningar, myndigheter mm. Misstro mot den borgerliga offentligheten är omfattande framför allt bland ungdomarna, och detta gäller överallt.
Problemet är att ungdomarna som hyser ett så formidabelt förakt för etablissemanget, vill inte heller etablera eller skapa nya politiska partier för de är rädda att de kommer att förvandlas till samma sorts politiker och makthavare som de föraktar, och eller att det korrupta systemet kommer att förvandla deras nya organisationer till gamla icke demokratiska sådana, instängda och narcissistiska.
Folk har skolats via en ålderdomlig pedagogik via skolor osv., och konsumtionssamhället att bli passiva konsumenter därför, söker de inte ny information utan söker sig till de kanaler som bekräftar deras tidigare idéer.
Folk stänger sig i sig själva på narcissistisk sätt, på samma sätt som politiker och makthavana (harvarna) gör det.
Därför krävs alltomfattande kommunikation mellan los indignados (de missnöjda) i världen för att skapa ny information, kunskaper och insikter som revitaliserar demokratin, efter de gamla modellerna misstroende kollapsen. Castells förespråkar här någon form av habermansk deliberativitet dvs. en omfattande och kontinuerligt kommunikation på gräsrotsnivå, ( mycket simplistisk förklarad, Moa.).
Dagens folk är mer utbildat än gårdagens, men mindre allmänbildade. Dessutom de utbildade lever under mycket osäkra premisser, flertalet antingen saknar jobb eller får underkvalificerade jobb.
Detta har skapat indignation och rädsla. 
Många idéer skapas emellertid nu som alltid, utanför det politiska etablissemanget och så småningom flyttar från gräsrötterna in i de etablerade partierna. Miljö och genus frågor tillhörde 68 generationen idag alla partier har appropierat dessa idéer och måste måla sig lite i gröna färger och försvara jämställdheten för att överleva i den offentliga politiken.
I dagens värld är det extrem viktigt för att försvara den relativa friheten vi lever i att försvara Internets frihet utanför maktens kontroll. Politikerna tänker ofta tvärtom. Men man kan inte försvara friheten genom att ta bort den viktigaste frihets kanal vi har idag: Internet.
De facto makten etablissemanget, eliten hatar Internet. Och kunde de skulle de stänga av den.
Eller åtminstone de vill bara ha Internet lik kineserna för ekonomin och utbildning men för absolut ingenting annat.
Men ungdomarna börjar bli så medvetna om detta hot, att de politiska partierna från vänster till höger vill slippa alternativa och demokratiska politiska modeller som konkurrerar om väljarna med dem. Kampen om Internet är av avgörande betydelse mot en annalkande totalitarismisk (smisk), kontroll av medborgarna via Internet.
Om folk förlorar kampen om Internet kommer det att bli oerhörda spänningar i samhället nu ännu mer än tidigare eftersom det finns en massiv misstroende mot det ekonomiska och politiska etablissemanget.
Castells hoppas att makthavarna inser de våldskonsekvenser det kan bli.
Castells påpekar att alla dessa insikter diskuteras ingående i hans kommande bok ”Redes de indignacion y esperanza”, (Näten av indignation och framtidstro), att hans bok är ett försök att varna för det har sagt tidigare i intervjun i den spanska televisionen. Han hyser några fromma förhoppningar om att ungdomarna kommer att förändra en obsolet och trött värld utan våld, Los indignados (de indignerade) påpekar t.ex. vi måste gå sakta för vi vill gå lång. Alltså ingen revolution, men grundläggande förändringar, efterlyser de.
Han hyser tilltro, till ungdomarnas proteströrelser, men är bekymrad om att de inte finner en offentlighet att kanalisera detta missnöje i. De måste i någon form skapa en politisk rörelse annars ingen förändring är möjligt och folk kommer att bli trötta när de inser att det finns mycket snack och lite verkstad. Indignationen hos ungdomarna har varit fundamental nödvändig för att övervinna rädslan. Rädslan hos befolkningen, är den mekanismen som maktens offentlighet sprider bland medborgarna för att konservera det bestående politisk och ekonomiska systemet. Om folk inte finner eller förmår skapa fruktbara former för att kunna kanalisera vreden, politisk sätt kommer det att finnas många sociala svårigheter som kanske inte är så angenäma för de flesta. Ungdomarna måste ha framtidstro trots svårigheter, för att inte spåra ur systemet. Framtidstro skapar man via deliberativiteten dvs. tillsammans genom samtal och skapande av konkreta modeller för det nya samhället.
Enligt principen ensam är svag tillsammans är vi starka. Och kommunicerande med andra ungdomar på globalnivå som har samma intressen som de. Via Globala organisations modeller.
Något som dessa ungdomar måste lyckas med, är något som för tillfället synes orealiserbar dvs., att rekonstruera demokratin.

Castells-Oliv%C3%A1n,-soci%C3%B3logo-espa%C3%B1ol