I ett samtal
I ett samtal eller ännu värre i en diskussion, är nästan viktigare vem som säger vad än vad som säges. Eller åtminstone, samma uttalande uttryck av två olika individer bemöts av mottagarna annorlunda.
Att kontexten bestämmer betydelsen är ett viktigt lag i hermeneutiken och även i semiotiken.
För att ytterligare förtydliga mig kan jag exemplifiera med mig själv ur min egen livsvärld. Ibland händer
det mig att när jag hävdar en åsikt bland svenska vänner, bemöts mina uttalanden som provokativa. När där emot jag gör samma påstående bland latinamerikaner, möts meddelande som icke provokativ. Ibland händer det också att, vänner till mig använder samma argument som jag använde vid ett tidigare tillfälle, och sprider de dessa argument en tid efteråt bland samma vänner, och meddelande motas av mina vänner som icke provokativ.
Anledningen till detta tror jag är att folk från periferin, invandraren, kvinnor m.fl., ”den andre”, (för att använda ett moderiktigt begrepp), uppfattas av folk från centrumet, som ett icke tillåtet intrång i deras privilegierade kontext. Som svarta fåren i familjen!
I mycket enklare termer, centrums medlemmar förväntar sig att invandrare, (kvinnor, ungdomar med flera), ska agera inom ramen, koden, eller schemata, för sin egen förtryckta position och därmed agera servil och tacksam, i enlighet med de förväntningskoderna som centrum har av periferins medlemmar. Definitiv inte kritisk. Kritiken tillåts endast av medlemmarna som tillhör centrumet. Även när det gäller självkritik av de normer och koder som gäller inom centrumets kommunikationsfält. Dvs om en vit-man-svensk, uttalar sig negativ om en aspekt av det svenska samhälle, betraktas det uttalande, som rätt eller fel, men inte som en aggressions handling. Om däremot en individ som har sin tillhörighet i periferin, t.ex. invandrare, uttrycker samma kritiska uttalande, bemöts det medelande diametralt annorlunda. Ibland nästan som en aggression eller en otacksamhets handling.
Emellertid så fungerar mekanismen som skapar en Onkel Tom, (läs på svenska tom).
Så orättvis kan det semiotiska spelet, spelas.
Anledningen till detta tror jag är att folk från periferin, invandraren, kvinnor m.fl., ”den andre”, (för att använda ett moderiktigt begrepp), uppfattas av folk från centrumet, som ett icke tillåtet intrång i deras privilegierade kontext. Som svarta fåren i familjen!
I mycket enklare termer, centrums medlemmar förväntar sig att invandrare, (kvinnor, ungdomar med flera), ska agera inom ramen, koden, eller schemata, för sin egen förtryckta position och därmed agera servil och tacksam, i enlighet med de förväntningskoderna som centrum har av periferins medlemmar. Definitiv inte kritisk. Kritiken tillåts endast av medlemmarna som tillhör centrumet. Även när det gäller självkritik av de normer och koder som gäller inom centrumets kommunikationsfält. Dvs om en vit-man-svensk, uttalar sig negativ om en aspekt av det svenska samhälle, betraktas det uttalande, som rätt eller fel, men inte som en aggressions handling. Om däremot en individ som har sin tillhörighet i periferin, t.ex. invandrare, uttrycker samma kritiska uttalande, bemöts det medelande diametralt annorlunda. Ibland nästan som en aggression eller en otacksamhets handling.
Emellertid så fungerar mekanismen som skapar en Onkel Tom, (läs på svenska tom).
Så orättvis kan det semiotiska spelet, spelas.
Senaste kommentarerna