Stöd för behovet av mindre skolklasser

Stöd för behovet av mindre skolklasser men trösta inte Knyttet.

Marta Cullberg Weston är en internationell ansedd, välrespekterad författare, psykolog och psykoterapeut.

I sin senaste bok, ”Tröst och reparation”, (Natur & kultur), redovisar hon för uppväxtidens avgörande betydelse för individerna, att växa till harmoniska vuxna individer.

Hon med styrka och emfas, påpekar att den individ som inte blev sedd och tröstad i ungdomsåren, saknar själv senare i livet, tröstande självreparationsmodeller, en rationell strategi för att klara kriser och motgångar under vuxenlivet. Individer med den sortens dysharmoniska uppväxt sublimerar, dvs. kompenserar den dysfunktionella uppväxten, med kända missbruksprodukter såsom mat, alkohol, droger, excesserad sex, okontrollerad och vulgär superkonsumtion (mållös shopping), eller även överdrivet arbetesinsats. Alltså sammanlagd, välkända självskadande beteende.
Hur många lärare inte upplever dagligen dessa osedda ungdomar som man av strukturella anledningar (Stora klasser och en byråkrati som har drabbats av elefantiasis), kan inte omhändertas och därmed, skuldbelägger lärarna, med dåligt samvete för man inte räcker till.
Här ännu en intellektuell som implicit stöder en av de absolut viktigaste skolreformer, emellertid den att minska de redan stora klasser som nu i ekonomisk osäkra och därmed styrningens förvirrade tider håller på att växa till ännu större klasser än befarad.
Förmodligen kan, Marta Cullberg Westons bok, även ses som ett oavsett stöd åt regeringens arbetslinje kraftfulla behov att skapa maximal arbetsnarkomani upp till 75 års ålder. Och samtidigt ett sätt att öka den heliga och nödvändiga tillväxten för att detta samhälle inte ska social kollapsa pga. låg shoppings och kulinarisk mat ointresse. 
En omdedelbar slutsats av boken är bry dig inte och trösta inte heller Knyttet, då kommer vi att ha en kraftfull arbetsintensiv produktions och konsumtionssamhälle. Ty Knyttet slutligen kommer att rädda skruttet. Eller kanske går det åt helvete ändå? Världen idag är inte precis en barnsaga…
Och kan man undra också om är det därför en betydande del av 80-talisterna som fick en god uppfostran uppvisar så dåligt arbetsmoral?
Men å andra sidan super och missbrukar dem i kompensatorisk sublimerande självtröstande mening, (självmedicinering) en hel del också.
Så även om individer skulle välja att vara missbrukare, (trots vissa initiala kostnaderna för staten) vore ett bra alternativ på sikt i en nyliberal värld eftersom automatiseringens utveckling förvandlar tanken om den fulla sysselsättningen till just en tanke utan verklig konkretgrund. Och många kommer att vara arbetslösa under de nuvarande samhällsramarna.
En summering av Cullbergs bok säger oss att om vi inte ser eller tröstar våra barn är det uppenbarligen risk att de blir som vuxna antingen arbetsnarkomaner, eller missbrukare av olika sorter. Vilket står i paritet med det ”sköna nya värld”.
Alfredo Castro