Verkligen overklig

te verkligheten existerar för sig oåtkomligt för det mänskliga varat i ”ren” objektiv form, som en förmedlat gestalt (Das Ding an sich, tinget i sig, eller Das Kant an sich). Enligt Kant är det enda realiteten vi kan veta om das Ding an sich är att företeelser av denna art, inte uppträder som objektiv realitet. Eftersom allt vi upplever påverkas dvs. transformeras och slutligen ”förmedlas” alltså medieras av vår med-vetande, Kant påpekar diskrepansen mellan, tinget i sig (verkligheten i sig oberoende av oss, omöjligt att objektiv begripas) och tinget för mig (verkligheten som vi tolkar, dvs. medierar den) Verkligheten är alltför självständigt från oss för att vi ska kunna göra anspråk på den i absolut ”ren mening” mening). En verklighet existerande utanför och oberoende av vår verkliga sinnesförmåga att gripa ta i dess objektiva (oberoende), essens, ontologi och slutligen i dess totalitet. Det ”verkliga” existerar verkligen ”i sig ”i sin egen verklighet.
Husserl, i Kants efterföljd, verkligen studerade fenomenet verklighet. I hans mening betyder livsvärlden den reducerade verkligheten. Den tolkade varat. Hans slutsats, är att i likhet med Kant verkligheten är overklig koncipierad som objektiv totalitet, dvs. omöjlig att begripa sig på i objektiv mening om dess immanenta kärna och följaktligen oberoende av vår förmåga att förstå den i ren form. Husserl, således, föredrog det mer exakta begreppet ”livsvärlden”, dvs. en interpersonell eller rättare sagt intersubjekt företeelse. D.v.s. den av verkligheten förmedlade dvs. tolkade uppfattning av verkligheten, inte det verkliga objektiva verkligheten. Enkelt uttryck, det sättet som människor koncipierar den tolkade verkligheten (Investigaciones Lógicas (1901), Meditaciones cartesianas y las conferencias de París (1931) . En i Umberto Ecos mening ”ett modus ponens”, alltså en tidsbestämd Zeit geist (tids anda), dvs. en mänsklig kontextuell överenskommelse, inte ett objektiv sådan, om vad som för stunden och i en specifik social kontext, uppfattar människor som det verkliga varat.
Hussernls berömda sentens att världen är trots sin rundhet, platt för oss individerna enkel exemplifierar detta problematiserande verklighets uppfattning.
I motsats till verklighetens stringenta tänkare, ett svensk parti (KD), betecknat sig själva som ”verklighetens folk”. Och i klassisk populistisk anda tillfogad sig hegemonisk äganderätt över begreppet verklighet.
Följaktligen tar de patent på begreppet och betecknar sig själva för att vara de verkliga representanterna för ”verklighetens folk”.
Det finns fog nog efter dessa arroganta populister, ”ägare av verkligheten”, och eftersom dessa partier representerar endast ca 4 % tillsammans, av den svenska medborgerliga verkligheten, att fråga sig, är vi andra de olyckliga resterande, overklighetens folk? Är alltså vi, endast 96 % kvarvarande, en bunt alienerade (verklighets frånvända), flummare, som inte begriper sig på den mäktiga och totaliserande verkligheten?
Som om vi vore mystisk verklighets fromma varelser som tror på återupplivande och födande i oskuldens tecken, och andra esoteriska mystifikationer. Även detta förvisso en verklighet för somliga.
Nej vi tror inte på att vi har blivit utkastade från verklighetens paradis, dvs. från livsvärlden, den så kallade verkligheten. 
Emellertid, har man även verkligen fog för, som somliga vill göra, att exkludera också ungdomarna pga. av deras idoga användning av nätet, från verklighetens heliga domäner? Eller räknas inte den immateriella digitala verkligheten, nota bene, på 2000 talet, till verkligheten? Finns det bara i totalitär mening en enda totaliserande uppfattning av ”verkligheten”?
Som en nära vän påpekade; Ständigt dessa paradoxer, oxymoroner och diktomier som inte tycks kunna lösas dialektiskt. Ett modernt samhälle med manchesterliberalism. Man måste faktiskt småle en smula.