n i praktiken i skolan och i det övriga samhället inte tillfredställande. Därför förblir ett multikulturellt samhälle en utopi bestående av isolerade etniska öar i kulturens periferi. Turkar för sig, svenskar för sig, sydamerikaner för sig osv.; det decisionistiska samhället som filosofen J Habermas så länge har varnat för.

Integrationen uppfattas emellertid av den andre, utlänningen, annanläningen, som en förlust av integritet, pga. att integrationen i praktiken stigmatiserar den andre och presenterar invandraren som ett problem. Det innebär att den andre måste förändra och förtränga sina egna kulturella koder för att bli accepterad av majoritetskulturen, och förvandlas därmed till en servil onkel Tom-figur.

Fenomenet integration förpliktigar inte heller till ömsesidighet. Wasparen, (vit medelklass, protestantisk man), svensken, majoritetskulturens medlemmar, behöver inte själva ändra sina kulturella koder, utan kräver att den andre, invandraren, ska förtränga sina egna kulturella koder och bli svensk på majoritetskulturens villkor, i enlighet med bästa svensk omhändertagande tradition.

Integrationen skapar en relation mellan majoritetskultur, svensken, och minoritetskultur, invandraren, som inte sällan påminner om relationen mellan den traditionelle läraren (svensken) och eleverna (invandrarna). Den traditionelle läraren beklagar sig över att eleverna är otacksamma och inte vill anpassa sig, ta del av lärarens färdigförpackade kunskap (löpandebands undervisning). Eleverna i sin tur klagar på att läraren inte respekterar dem i och med att läraren inte involverar dem och därmed inte gör dem delaktiga i läroprocessen. 

Minoritetskulturen svarar antingen med servil anpasslighet eller med att vägra att foga in sig i systemet. Situationen påvisar likheter även med att tvinga kvinnor att ändra sina kulturella koder och anpassa sig till patriarkatets normer för att bli integrerade med männen, såsom har skett i tusentals år.

Varför inte istället för att laborera med begreppet integration använda det obefläckade och solida begreppet jämlikhet? Det skulle innebära att alla medborgare i ett samhälle – inom ramen för de mänskliga rättigheterna – skulle vara tvungna att ansluta sig till det och respektera varandra utan att behöva stigmatisera och göra ”den andre” till ett problem. 

Dessutom lever vi idag i det, av somliga betecknade, postmoderna samhället, eller åtminstone i ett globalt samhälle, där alla – såväl majoritets- som minoritetskulturer – måste lära sig att bejaka varandra, och därmed skapa sig flera identiteter, pga. den minst sagt omfattande utvecklingen av kommunikationen i världen, för att kunna samspela med varandra.

För flera decennier sen påpekade folk för mig att jag inte var enhetlig. Jag bestod enlig dessa individer av många olika identiteter. Först under 80-talet ”befriade” mig de sociala realiteterna från detta ”komplex” när de tvärtom istället sanktionerade multipla identiteter.

För inte länge sedan visades i TV ett reportage från den nya IT – Indien, där tusentals indier gör arbeten åt världens företag. Indierna i reportaget påtalade behovet av att bejaka flera kulturella identiteter, för att bättre kunna kommunicera med omvärlden.

Därför är det i detta globala tillstånd anakronistiskt, dvs. otidsenligt, att minoriteter ständigt reduceras. Många invandrare lär sig på ett tidigt stadium, att inte visa sig som duktiga i samhället (ett Onkel Tom-syndrom). Och naturligtvis är den ”blatte” som offentligt exponerar sig både hårdare kritiserad samt stämplad för självhävdelsemani och inte minst av konkurrerande deltagare som upplever att deras kulturella aktier förlorar i värde när en invandrare blandar sig i deras territorium. Ungefär som folk som klagar på att invandrare flyttar till deras bostadsområden, ty de sänker både status och priset på bostäderna. Även här kan man dra en parallell med kvinnornas behandling i offentligheten. 
Inkludering av ”den andre”, (invandraren), försvåras ytterligare av det faktum att ett sociokulturellt fenomen som skulle kunna betecknas som ”mimetisk identifikation”, är alltför vanligt förekommande. I korthet innebär begreppet att, individer och institutioner i samhället, premierar de personer som mest liknar dem själva.
Därav en av anledningarna till att det behövs även flera lärare med utländsk bakgrund i skolan.

Själv försökte jag under flera år att utplåna alla spår av icke svenska främmande kulturella koder i mitt liv för att bli accepterad av svenskar. Som Zelig säger i Woody Allens film med samma namn: "Det känns säkert att likna andra". Jag gjorde detta, tills jag insåg det vanskliga i projektet, och att det fanns fler fördelar än nackdelar att tillhöra flera kulturer. Ungefär som att få flera barn.

Det finns trots allt anledning till att vara försiktigt optimistisk inför framtiden och inte bara för att globalisering ej kan fungera i ”rena kulturer”, utan global sammanflätning, utan mångfald.

Visserligen skapar globalisering inte bara individer med multipla identiteter som bejakar varandra, utan också mycket tribalism (inskränkt stamkänsla) och xenofobi (främlingsrädsla). Men i en tid då man hellre skriver fakturor än poesi är de ekonomiska argumenten bland de mest effektiva i diskussionen om synen på den andre dvs. utlänningar.

Enligt professorn i regional ekonomi Richard Florida karaktäriseras dagens produktionssätt, pga. den utvecklade teknologin, som kreativitetsinriktad.
De reproduktiva, icke kreativitetskrävande yrkena försvinner i accelererande takt, medan de kreativa ökar mycket snabbt. Tänk på pappersindustrin i Sverige och det minskade antalet skogsarbetare idag.

Enligt Florida alstras kreativiteten via de tre T:na teknologi, talang och tolerans och genom sammanblandning och sammanflätning av olika individer från skilda kulturer (kön, ålder, etnicitet). Floridas omfattande empiriska studier pekar på betydelsen av s.k. bög- och invandrarindex i företag, städer och regioner med ökande tillväxt, medan regioner utan etniska minoriteter och homosexuella uppvisar låg tillväxt.

Och den som vaknar med drömmar att återgå till ett ”Barnen i Bullerbyn- Sverige” har antingen fått en mardröm eller försovit sig. Den homogena, enhetliga sociala idyllen återkommer aldrig (eller kanske har aldrig existerat annat än som utopi). Vi lever vare sig vi vill det eller inte i en mer eller mindre global by. Världen är redan oerhörd sammanflätad pga. Internet och den sammanflätade kreativitetsbaserade ekonomin. 

Blattar bör bejaka svennifieringen, och omvänt, svennen blattifieringen. Desintegrera integrationen ty den som vägrar att se framåt bör inte heller se bakåt, utan bör istället se upp.
 

las förändras produktionsförhållandena automatiskt. Med andra ord; när teknologin förändras påverkas hela samhället. Ser man historiskt på utbildningen så framträder en tydlig parallellitet mellan samhällets teknologiska (produktivkrafterna) och allmänna utveckling och framväxten av en viss sorts pedagogik (produktionsförhållandena) som ska servera och anpassa sig till arbetsprocessens behov av en speciell typ av arbetskraft.
Detta kan exemplifieras med att under bondesamhället dvs. det icke-urbana förindustriella samhällstillståndet behövde Sverige ett auktoritärt och kuvande utbildningssystem med ett starkt hierarkiskt inslag där elementär kunskap skulle förmedlas till passiviserade och tacksamma individer. Typiska inslag i de då rådande produktionsförhållandena var lojalitet, underdånighet och en delaktighet i de kristna principerna som förenande formativ korrelator. Dåvarande tidsanda krävde dessa ingredienser och detta uppnåddes effektivast genom en förmedlingspedagogik som sedan inte riktigt släppt greppet i västvärldens olika skolsystem.

Under industrialismen växte ett annat behov av förmedlande, kollektiviseringstvingande och auktoritärt utbildningssystem. Den industriella produktionen formligen exploderade i Sverige efter kriget. Tillväxten blev minst sagt omfattande, men den tekniska utvecklingen var inte lika snabb och maskinerna var inte så avancerade och behövde ständig övervakning och assistans. Industrierna krävde folk som servilt kunde bli en del av dessa maskiner som inte fungerade med lika stor grad av självständighet som vår tids robotiserade och datoriserade produktivkrafter. Det reproduktiva arbetet var då ett faktum. 
I en sådan arbetskontext krävdes en elit som tänkte, skapade och var kreativ och en massa som kuvades och implementerade det som eliten hade tänkt och skapat. Den outvecklade maskinen skapade den klassiska arbetaren som nu snabbt håller på att försvinna i västvärlden och det reproduktiva arbetet flyttas till länder med lågt utvecklade (teknologiska) produktivkrafter. 
Den tidigare epoken beskrivs med all tydlighet i författaren Folke Fridells (1904 – 1985) berömda skrifter på temat ”maskinbetjänten” där han på ett osentimentalt sätt redogör för den känsla av olust och alienering han kände under sina år på fabriken som en avhumaniserad del av en ofullständig maskin. Han betecknar ”maskinbetjänterna” som kuvade pigor i den maskinella och maskulina världen.

I vår tid, i västvärlden, där produktivkrafterna (teknologin) genomgår en gigantisk utveckling råder andra förutsättningar för arbetsprocessen och för utbildningsväsendet. Kreativiteten får en central roll i livsvärlden. Kreativitet emellertid kan inte frodas i auktoritära miljöer och avsaknaden av kreativitet blir en av anledningarna till att den svenska skolan av idag uppvisar så stora konvulsioner och konsekvensen blir att den auktoritära förmedlingspedagogiken inte längre är funktionellt operativ i dagens skolsystem och utbildningsväsende. R Säljö bekräftar denna bild när han uttalar sig om förmedlingspedagogiken i följande termer: ”Denna historiskt så dominanta bild av lärande är en del av skolans och den institutionaliserande skolans problem snarare än lösningen” 
En av de forskare som starkast och tydligast argumenterat för förändring av produktionsförhållandena och utbildningsväsendet är den amerikanske professorn i regionalekonomisk politik, Richard Florida som i ett flertal studier påvisat att i den våldsamma utvecklingen av produktivkrafterna (teknologin) som pågått sedan 50-talet har det reproduktiva arbetet minskat avsevärt och konsekvent ersatts av kreativa produktionsförhållanden . Floridas studier visar att på 50- talet var den del av populationen i västervärlden som var sysselsatta med kreativa arbeten endast 10-15 % av den totala arbetskraften. I vår tid har behovet av kreativ arbetskraft ökat markant och den utgör idag nästan en majoritet av den befintliga arbetskraften medan den reproduktiva arbetskraften minskat i lika stor utsträckning. Florida påpekar att det tydligaste kännetecknet för den nya arbetsprocessen är behovet av kreativa människor. Han menar att teknologins otyglade utveckling leder till att det icke-kreativa dvs. reproduktiva arbetet minskar betänkligt. Konsekvenserna av detta är bland annat att det i västvärlden uppstått en ny klass: den kreativa klassen som numera utgör en betydande del av befolkningen. Kreativa människor kännetecknas av individualism, mångfald, tolerans, rastlöshet, flexibilitet och omställningsförmåga och moderna utbildningssystem borde därför organiseras efter dessa kriterier. Det som motiverar människor i arbetslivet, fortsätter Florida, är utmaningar, ansvar, självbestämmande, flexibilitet och erkännande. Dessa egenskaper är viktiga beståndsdelar för att individer ska kunna agera kreativt och därmed fungera i dagens arbetsliv. Florida talar om tre T: n (technology, tolerans and talent) som grundläggande förutsättningar för att kreativiteten skall kunna uppstå och ekonomin därmed skall kunna utvecklas i vår aktuella värld. Detta menar Florida måste lämna spår i utbildningsväsendet och pedagogiken måste därför förändras radikalt i en kreativ riktning och anda. 
Det finns många andra betydande forskare som påtalar behovet av en ny kunskapssyn. Exempel är Bengt Wahlström, M Castells, A Hargreaves, B Jönsson, O Dysthe, m.fl. som alla menar att vi står inför en utbildnings- och kunskapsrevolution som kommer att förändra hela vår tillvaro i grunden. Nu ser vi detta fenomen tydligast i arbetslivet där traditionellt reproduktiva, manuella och okomplicerade arbeten i snabb takt försvinner men skolan förefaller inte följa den aktuella utvecklingen. Kunskapsbegreppet kommer att bli centralt i det nya samhället, inte som mekanisk reproduktiv kunskapsinhämtning utan mer som kreativ vägledning för nyproduktion.
Även politiker har börjat inse behovet att förändring i utbildningssystemet beträffande de kreativitetsökande incitamenten. Premiärminister T. Blair konstaterar att England startade den industriella revolutionen och menar att England nu borde leda den ”kreativa revolutionen”. 
Många av de problem som finns i dagens skola kan bero på att ungdomarna har känt av de otidsenliga arbetsförhållanden som råder i skolan, med brist på demokrati och allmänt föråldrade relationer. Det framtida utbildningssystemet måste producera kreativa lärare och elever med förmågan att utveckla, förfina, uppfinna, konstruera och skapa kunskap inte som idag, via förmedlingspedagogiken endast reproducera den. I dagens skola måste kreativitetsträningen stå i fokus. Likt många andra av våra föråldrade institutioner måste skolans organisation och förhållningssätt gentemot ungdomarna och personalen genomgå nödvändiga uppdateringar. Begreppet demokrati, och för skolans del elevdemokrati, är av fundamental betydelse i sammanhanget. Eleverna är emellertid mycket medvetna om att ansvar utan maktbefogenheter är ett simpelt uttryck för utnyttjande. Författaren till den utmärkta boken ”läraren i det postmoderna samhället” , den välkände pedagogen Andy Hargreaves, talar om att dagens elever visar föga intresse för ansvarsfrågor därför att dom de facto saknar reellt inflytande. I globaliseringens tidevarv borde tidsenliga demokratiska metoder ha en framträdande position i alla sektorer av livsvärlden. 

Av detta följer att dagens skola är i behov av mer modernitet, inte tvärtom. Modernitet inom skolan avser en mer själständig styrning, tidsenlig pedagogik, verklig elevdemokrati, mer samarbete, ny teknologi och ökad kreativitetsträning.
Moderniteten innebär även mindre konventionellt tänkande och en uppluckring av byråkratin. Sammantaget skulle detta bidra till en uppdaterad skola med en kunskapssyn som är samtida. 
Den svenska skolan är idag ett pedagogiskt lapptäcke. Skolan kan liknas vid en grupp individer tillhörande de olika politiska partierna som ska försöka enas runt ett gemensamt manifest om våra skatter och fördelningspolitiken. Lika svårt är det för lärarna att enas i de loppmarknadslika kommunala skolorna där alla tvingas till ineffektiva pedagogiska kompromisser. Vi har en utmärkt läroplan men den ger utrymme för vida tolkningar av dess centrala begrepp vilket bidrar till extrema generaliseringar och konsekvent en konservering av de gamla pedagogiska principerna vilket leder till tankestagnation. 
Här följer en tabell som sammanfattar, trots generaliseringar, differensen mellan så kallad gammal och ny pedagogik, dvs. Modern kontra postindustriell pedagogik.
.
Modern kontra postindustriell pedagogik
Modern pedagogik Postindustriell pedagogik
En produkt av Industrisamhället c.a.1850 – En produkt av Informations samhälle, It och kunskapssamhälle. C.a. mitten av 1900 t
Stämpelklocka bestämmer arbetssättet Deadlineprincipen
Arbetet sker nästan uteslutande i klassrummet I och utanför klassrummet, exempelvis Internet, E.mail, hemma, i och med andra institutioner, etc.
Förmedlingspedagogik. Katederundervisning Dialogpedagogik
Sändarinriktad pedagogik, dvs. eleven anpassar sig till läraren. Elev opportunism. Sändar – och mottagarinriktad pedagogik. Inte elevpopulism, som somliga har uppfattat det utan inlärning sker i dialogisk form.
Katederundervisning = Lära ut. Läraren aktiv, eleven passiv och Oreflekterande. Interaktivitet, Flexibilitet = Lära in. Att lära att lära sig. Sändaren & mottagaren har inga fasta positioner.
Kollektivisering = Alla elever gör samma sak under samma tidsperiod. Gemensam tids budget Individualisering = olika elever gör olika saker under samma period. Eller i grupp formationer skapade av de själva.
Envägskommunikation. Dvs. mottagarna, alltså eleverna, måste anpassa sig till sändaren, dvs. lärarens förståelsehorisont Dialektiken mellan sändaren, dvs. läraren, och mottagaren, dvs. eleven. Båda är aktiva. Eleven blir också sändare ibland.
Läraren som instruktör och ensam ansvarig över produktionen. Läraren som handledare. Läraren och eleverna är båda aktiva och reflekterande
Positivismen, dvs., att väga, mäta och räkna, utan nämnvärd problematisering av informations stoffet. Mekanisk och repetitiv undervisning. Långsam förändringsprocess. Semiotiskt inriktad, dvs., betydelseinriktad. Läraren tar hänsyn till elevernas livsvärld och problematiserar materialet teoretiskt i dialektisk samverkan med eleverna.
Humorbefriad undervisning Humorinriktad undervisning
Analog undervisning Digital och analog undervisning
Alfredo Castro 1989.

Ökad kreativitet som målsättning
Utifrån ovanstående resonemang runt den historiska samhällsutvecklingen och rådande tidsanda har vårt arbetslag haft som målsättning att implementera en pedagogik som kännetecknas av en dialogisk , elevdemokratisk , individualiserad, samarbetsinriktad, mindre atomiserad och kreativitetsbetonad pedagogik i en tolerant miljö präglad av samarbete. 
Ett grundkriterium för vårt arbetslag har varit möjligheten att få arbeta tillsammans med kollegor som har en samsyn runt en postindustriell utbildningsprocess och med en avsaknad av värdehierarkier, dvs. alla ämnen i vårt arbetslag har samma status, ansvar och betydelse (se Floridas tankar om vad som bör prägla ett framgångsrikt och kreativt arbetsklimat.)
Detta har utmynnat i en specifik grupp lärare, arbetslag 6, som trots alla de strukturella hinder som hör till i en normal svensk högstadieskola (Tegs Centralskola i Umeå), trots allt har lyckats implementera en metod som står i samklang med de aktuella produktivkrafternas utveckling och dess produktionsförhållanden som beskrivs inledningsvis i denna text.
Vår metod fungerar någorlunda kreativ, elevdemokratiskt samt med en viss flexibilitet som minskar centralstyrningen av skolan en smula åtminstone, med samarbetsrelationer både inom som utanför arbetslaget och med olika samhälleliga institutioner etc. .

I korthet kan vår metod enkelt beskrivas på följande sätt;
I alla ämnen gör eleverna en individuell planering som är utgångspunkt för det kommande arbetet. Planeringen är självfallet möjlig att ändra om något inträffar som fångar elevernas intresse t.ex. tsunamin i sydost Asien.
Eleverna utgår från olika undervisningsmaterial (idébanker) för de olika ämnen där olika kunskapsområden presenteras som problematiserade fenomen där eleverna själva och eller med hjälp av andra elever samt med handledning löser problemen. De flesta av laborationerna i idébankerna är konstruerade runt gemensamma rubriker som passar för ett ämnesövergripande arbete. När planeringarna är utförda ”vandrar” våra elever i det existerande strukturellt tröga schemasystemet som råder på det flesta högstadieskolor till de olika ämnen som finns på schemat. En elev som har valt att arbeta med miljöfrågan i NO kan vidareutveckla eller fördjupa sig i ämnet genom att fortsätta med den rubriken i andra ämnen där det finns en ämnesrelevans. Alternativt kan eleven i fråga fortsätta med det han/hon hade planerad i ett specifikt ämne. Eleverna är alltså inte tvungna att fördjupa sig i alla ämnen under alla de lektionerna de har under veckan på schemat. Eleverna kan själva, eller i samråd med handledarna, bestämma innehållet i undervisningen och hur han eller hon ska lägga upp arbetet under veckan. I ämnen som matematik och i språkämnena har eleverna lite mindre inflytande över arbetet eftersom dessa ämnen bygger på succession och att man hela tiden bygger på kunskapen, men om det dyker upp elevinitiativ så finns det även möjligheter till egna planeringar. Eleverna arbetar således även i dessa ämnen utifrån idébanker men i mindre utsträckning jämfört med övriga ämnen. 

Då och då uppstår ett annat moment. Det är projektarbete som kan initieras av vem som helst beroende på intresse eller behov. Vi blir ofta bjudna av aktörer utanför skolan att delta i olika projekt. Eleverna själva väljer om de ska delta och har totalt inflytande över hur arbetet skall organiseras och bedrivas i projektarbetet . Denna arbetsform är mycket viktig i arbetslag 6 pedagogiska koncept eftersom det kräver samarbete mellan elever och handledare och ett stort mått av elevinflytande för att lyckas. Sammantaget ger vårt pedagogiska koncept nöjda elever som befinner sig i en situation med mindre splittring mer självbestämmande och bejakande av sin egen och andras kreativitet i motsats till vad som är brukligt när elever konkurrerar om betygen i en traditionell skolmiljö.

Det finns emellertid bromsande effekter i den standardisering av skolsystemen som pågår i västvärlden och som står i en diametral kontrast mot kreativiteten. 
Ytlig faktareproduktion (förmedlingspedagogiken) och ovanifrån styrd utveckling med en brist på kreativitet och byråkratiserande särdrag bör inte tillåtas att bromsa utvecklingen. Kunskap får man ständigt erinra sig om, är inte en neutral eller ett statiskt fenomen. Den oupphörliga frågan vi måste ställa oss tillsammans med våra elever bör bli: Vilken kunskap behövs i ett aktuell postindustriell samhälle?
Faktareproduktion i dagens värld får inte blir den dominanta formen för undervisning utan fördjupad förståelse och problematisering (konstruktivismen ) borde styra hela undervisningssystem.
En dialogisk metod med en stor dos av elevinflytande är vägen. Memorering samt övning istället för kommunicering har alltför länge varit ett dominant drag i undervisningen.
Dagens skolverklighet får inte gestaltas i den kontexten Ulf P Lundgren betecknar som en baklänges intågning i framtiden . 
I motsats till de reaktiva pedagogiska populisternas pejorativa syn på dagens ungdomar kan man säga att med dagens ungdomar förhåller sig som med Wagner och Hårdrocks musik: De är mycket bättre än vad dem låter.

t dvs. samma sorts inskränkta och populistiska schabloner som han begagnar sig av, man skulle kunna påpeka att denne Herr K inte heller förefaller särskilt svensk själv i min fördomsfulla blick. Dels för att Herr K saknar det minimum av vidsynthet och tolerans som karakterisera majoriteten av den svenska antixenofobiska (främlings toleranta) karaktären och som utmärker det svenska kynnet. Dels brister Herr K även i den världsberömda myten om den unika ”lagom-het” som hindrar medborgarna i detta land att offentliggöra villfarelser av den kalibern.

Naturligtvis i ännu mindre grad än tidigare, i vår upplysta globala kontext kan man inte laborera med så lögnaktiga, otidsenliga och inskränkta åsikter som de ovan uttryckta.
Som bekant, skapar globalisering inte bara individer med multipla identiteter som bejakar varandra, utan också mycket tribalism (inskränkt stamkänsla) och xenofobi (främlingsrädsla) a la Herr Karlssons Wasparementalitet (manlig medlem av majoritetskulturen), och vill därmed utesluta Zlatan, i bästa fall från sig själv och ge honom, i sämsta fall, rött kort, och förvandla Zlatan därmed, till en servil och fantasilös onkel Tom-figur. Herr K:s ”tyckande” påvisar likheter även med patriarkatets vana att tvinga kvinnor att ändra sina kulturella koder och anpassa sig därefter till manliga normer för att bli integrerade med männen, såsom har skett i förtryckets tecken under historiens gång.
Förutom det gemena i Herr K:s uttalande missar han även de ekonomiska effekterna av hans underförstådda plädering för ”etnorenheten”. I en tid då höga moraliska solidaritets argument är mer eller mindre utplånade från den sociala kartan, kan man åberopa sig istället och i egoismens tidstypiska tecken på de ekonomiska konsekvenserna av sådana xenofobiska handlingar. Och påpeka därefter, att utan multikulturalism, stannar världen. 

Bara som ett bland många exempel kan man erinra om den världsberömde professor i regional politik, Richard Florida som explicit påpekar att den för arbetet livsnödvändiga kreativiteten alstras via de tre T: na teknologi, talang och tolerans och genom sammanblandning och sammanflätning av olika individer från skilda kulturer (kön, ålder, etnicitet). Floridas omfattande empiriska studier pekar på betydelsen av s.k. invandrarindex i företag, städer och regioner med ökande tillväxt, medan regioner utan etniska minoriteter uppvisar låg tillväxt.
Herr K:s uttalande är ett tydligt exempel på motsatsen och på tribalismen dvs. inskränkt och obsolet stam känsla och det som nobelpristagaren i ekonomi Indiern Amartya Sen uttrycker i sin lysande lilla bok; Identitet och våld: 2006 som är tydlig ställningstagande emot föreställningen om identitetsskapande som unika statiska och givna företeelser. Det som med Sen:s vokabulär betecknas som ”Solitär identitet” (identiteten i singularisk), i polemik mot Samuel Huntingtons berömda bok; Civilisationernas kamp, dvs. den singulära kampen mellan ”västvärlden” och ”den islamiska världen”.
Sen argumenterar för att myten om den unika identiteten inte endast förminskar mänskligheten, utan även har skapat många våldsamma och undvikliga problem i världen. Såsom krig, etc.

Därför uttalar sig Sen för uppfattning om multipla identiteter i en sammanflätad värld som den vi nu har. Därför är det i dagens Sverige svårt att lokalisera vad genuin svenskhet är för något. Och därför trots mångfasetterade identiteter kan en individ beteckna sig själv som svensk. Globaliseringen är idag ett oåterkallelig faktum, där alla – såväl majoritets- som minoritetskulturer – måste lära sig att bejaka varandra, och därmed skapa sig flera identiteter, för att kunna ”spela bollen” vidare med varandra samt för att undvika smärtsamma krig och miljöförstöringen.
Den homogena, enhetliga sociala idyllen Herr K tycks drömma om (mardrömmen i faktiska termer), återkommer aldrig och kanske har det alltid varit en inskränkt myt för att skapa falsk homogen identitetskänsla, för att nivellera och därmed kontrollera medborgarna och alltså en maktlögn.
Därför är det i detta globala tillstånd en smula fånig och otidsenligt, att minoriteter ständigt reduceras och utesluts från gemenskapen på det sättet Karlsson arrogant och chauvinistisk gör. 
Med sådana vänner som herr K behöver Sverige definitiv inga fiender.
Herr K bör heller än att ge uttryck för sin inskränkta egoistiska etnoförakt mot ”den andre”, bejaka sin ”kaffe blatte” och invänta den blomstertid nu kommer.

PS: Herr K och Franz Kafkas Josef K är emellertid ”normala” människor som via sina gärningar blottlägger att världen är förvillad och hemsökt av ondskan.

t sociala strata, med obehagliga och från tidigare epoker i Europa välkända och obehagliga konsekvenser, såsom rasismen, krig, backslash och andra avarter av den mänskliga beteende, etc. Vem är idag kapabel att lösa den ekvationen?

Modernismens stora tragik som författaren Heiner Müller, bland andra, påpekar är att varken kapitalismen eller socialismen fungerar. Den förra behöver vi inte argumentera själva mot dess irrationalitet och näst intill socio psykopatiska egenskaper, (alstrande av narcissism, girighet, extrem konkurrens, utsugning, ensamhet, ytlighet, konsumismen etc.), kryddat med vår egen existentiella praktik ger oss ett givet svar. Den senare tyvärr leder till kort uttryckt, till att nomenklatura, dvs. politiker/tjänstemana makt växer sig mycket stark och tar över individernas frihet och omyndig förklarar medborgarna (jfr bara här hemma med sådana absurda banaliteter som snus förbjudet i kommunen, begäret att detaljstyra medborgarna, för att inte tala om större politiska frågor.).Det totala myslyckande i de så kallade socialistiska länders kan inte förklaras i termer av de verkadei ett kapitalistisk system. Även om utopisk sätt hela världen skulle ha blivit socialistisk, dessa sociala experiment skulle ha imploderat i alla fall.
I ren desperation, och som ett försök att rädda det som räddas kan i vår tilltrasslade vänster auktoritära och konfysa tradition och tillvaro, där vi i likhet med religionen och kapitalismen talar om omhuldar och lovar frihet (tydligt utopisk handling), men praktiken dessvärre och hittills alltid har led till motsatsen, sociologen Jürgen Habermas, väl medveten om farorna försökte konstruera en teori för det kommande kommunikations samhälle. Habermas betecknar den med begreppet, Deliberativa demokrati, dvs. och mycket kort fattat, innebär deliberativiteten, maximalt deltagande från medborgarnas sida på mikro och makro nivå i samhälles beslutsprocesser. Hur mer detaljerad detta projekt skulle implementeras, ger inte Habermas något närmare konkret lösning,( lik många andra vetenskapsmän som anser att teoriernas värld är nog deras uppgift) 
Trots marxismens berömda materialistiska(?)tes om att det som gäller är inte att endast tolka världen, utan att framförallt förändra den, ideologin bortser det faktumet att problemets hemvist är strukturell. Det ligger immanent i socialism, marismen och alla andra ideologier som emanerar från en gammal auktoritär kontext. Inklusive liberalismen som trots namnet inte är så liberal i praktiken. Ett omyndigförklarande av medborgarna är dess konsekvenser. Och inte bara i den explicita auktoritära leninismen finner vi denna brist på demokrati, utan ontologisk i själva den socialistiska praktiken. Michels om inte explicit, säger något liknande angående institutionernas ofrånkomliga stellning och därmed byråkratiernas förvandling till mycket aktiva repressiva nomenklaturer. Partierna och tjänstemän utgör så småningom den nya repressiva klassen som omyndigförklarar medborgare, för ibland i den bästa av världarna, medborgarnas bästa. Som alla nomenklaturer har alltid gjort. Även i vårt land. Hur nu löser man detta problem, tycks mig ingen har kommit på ett operativ rationell sätt. Kanske kan man erinra sig Jung i sammanhanget som påpekande att makt begäret är större än det sexuella begäret.
Varför kan man sorgsen fråga sig varför annars kollapsade dessa socialistiska experiment så fullständigt! 
Dagens prekära existens emellertid ger viss fog för att tro att Habermas förmodligen hade rätt, när han varnade för några decennier sedan för det decisionistiska samhället, som han karakteriserade som ett tillstånd då marknadskrafternas och positivismen skulle definitiv splittra förnuftet, och ledda till ett samhälle av isolationistisk ensamhet medborgarna emellan, som visserligen kommunicerade med varandra, men utan djupa innebörder och som sublimerade alienationen i ytlig konsumism. Inte särskilt vågad hypotes, från Habermas sida, med dagens vanskliga praktik framför ögonen på oss medborgare. I ett visuellt perspektiv kan man föreställa Habermas decisionismen som en tomhetens ”Babelstorn” eller, ett socialt tillstånd, där individerna irrar omkring ensamma som isolerade öar. I så dystra tecken gestaltade Habermas en målande beskrivning av det nutida asociala scenariot. Utan svårigheter och med viss tydlighet kan vi numera åskåda ett västerländskt samhälle, där konsumismen och ytlighet dominerar och har en monolitisk effekt på offentligheten. T.ex. och endast som ett efemärt exempel bland alltför många andra, endast 15 % av de amerikanska medborgarna läser dagtidningar, och nota bene, mindre en 3 % läser böcker. För att inte tala om dumburkens (TV), innehålls lösa förströelse och livsfjärmande alienatoriska förmedling.
Och då på 2000 talet befinner oss återigen i det prekära tillståndet utan ett välfungerande operativt social system för det kommande postindustriella och globala värld! Kommunikations eller desinformations samhälles tomma kärl, utan djupare innebörd dvs. ett alienatorisk socialt tillstånd där individerna är främmande för inte endast den andre utan också för sig själva och med skiten (den metafysiska och den andra) upp i halsen. Allt medan automatisationen (teknologins snabba utveckling) mallar på och förvandlar tanken om den fulla sysselsättningen till en oåtkomlig realiserbar praktik, alltså en mega utopi. 
Det sociala nutida varat genomsyrar naturligtvis de flesta områden av våra liv. Till detta hör också att om man ansluter sig Max Webers elev, Robert Michels klassiska politiska text om ”ley de hierro de las oligarquías politicas”, (de politiska oligarkiernas järnlag) där han framställer politiker som mindre solidariska och mer makt egocentriska, (peronalistas) med ambition att inte i första hand skapa en demokrati utan en ”partikrati” där de egna intressen och förmåner och inte landets intressen är det primära för deras snäva intentioner eller Cambridge professor Colin Croush kritiska hållning gentemot att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”, (en självgynnande allians av eliter bestående av toppolitiker och storfinansen en ny nomenklatura respektlös inför demokratins spelregler), men även Clintons rådgivare David Rothkopf är mycket kritisk inför dagens åsidosättande av demokratin och skriver om Superklassen med hemvist i Davos World Economic Forum i Davos, Schweiz, bestående av sex tusen individer som äger och naturligtvis styr världen utan särskilt hänsyn till de demokratiska processerna, och som DNs journalisten Nathan Shachar, instämmande påpekar att dagens politiker generellt sätt kräver att medborgarna skall skriva en ”check in blanco” till dem.
Undrar någon emellertid, varför befinner sig politiker förakt och misstron på tillväxt och framför allt bland ungdomarna?
Mona Sahlin i sällan profetisk kostym, talade för ett flertal år sedan om att om det fortsatta minskning av partimedlemmar skred i samma takt som då skulle partiet halveras om tio år.

Då är det dags att fråga sig, ”Vart är vi på väg”? Håller vi på att spåra ur?

Kanske mästaren Strindberg som så ofta tidigare, i transcendental mening och buktalande i dessa ovananförda forskare, i brevet till Brandes talade han även till oss kommande generationer:

”Hvad det är skönt att icke ha något parti och slippa ljuga tendens och partilögner”
Som så väl det heter på klok svenska: som man bäddar får man ligga…

c development race. Och The Rise of the Creative Class: And How It’s Transforming Work, Leisure, Community and Everyday Life, det tydligaste tecknet för dagens samhälle är behovet av kreativa människor. Det är kreativiteten som driver samhället framåt. I västvärlden har uppstått en ny klass: den kreativa klassen. Det är folk som i arbetslivet, skapar snarare än reproducerar kunskaper. Som en konsekvens av den teknologiska utvecklingen, den så kallad nya ekonomin kräver att individen skapar snarare än reproducerar vad andra har tänk. Detta borde genomsyra alla sektorer av det västerländska samhället, utbildningssystem, privata och offentliga verksamheter osv., men så är inte fallet än. Skolan, för att bara ta ett exempel har länge varit marginaliserad från sådana tankegångar och istället är reproduktionen som är det centrala i den nuvarande pedagogiken. Enligt R Florida det signifikativa för kreativa människor är, individualism, mångfald, tolerans, rastlöshet, flexibilitet, anpassningsbarhet och meritokrati. Och eftersom kreativiteten är den vitalaste faktorn som driver fram samhällsekonomin, borde framgångsrika samhällen organiseras efter sådana kriterier. Det är inte pengar allena som motiverar människor i arbetslivet, fortsätter Florida, utmaningar, ansvar, flexibilitet och erkännande är också viktiga komponenter vad beträffar motivationen i arbetslivet. Dessa egenskaper är viktiga beståndsdelar för att individer ska kunna agera kreativ och därmed känna tillfredställelse med sitt arbetsliv. Ett misstag som många så kallade nya företags ledningar gjorde sig skyldiga till i den ”nya ekonomin”, var att de trodde att enbart ekonomisk ersättning var incitament nog för att medarbetarna skulle vara tillfredsställda. Institutionerna måste ändra sin kultur i kreativ anda för att både förbättra ekonomin och för att skapa kreativa individer är konsekvenserna av Floridas resonemang. I den offentliga sektor, fortsätter Florida, är dessa principer minst prioriterade, därav anledningen till att det blir svår att rekrytera kreativa individer till denna sektor.

Här nedan kommer en jämförelsestudie av professor R Florida.
CITIES OF IDEAS
More interested in other cultures, places 
More likely to "try anything once" 
More likely to engage in individualistic activities 
More optimistic 
Higher interest in politics 
More artists, musicians, writers 
Wages 30 percent higher 
Volunteering increasing, but less than in Old Economy cities 
Church attendance decreasing 
Community projects decreasing more 
Club membership decreasing more 
Population growth 64 percent higher 
TRADITIONAL CITIES
More likely to attend church 
Club membership decreasing less 
Community projects increasing 
Volunteering increasing more 
More active participation at clubs, churches, volunteer services and civic projects 
More supportive of traditional authority 
More family-oriented 
More feelings of isolation 
More feelings of economic vulnerability 
More sedentary 
Higher stress 
Poverty rates 50 percent higher 
Decreasing political interest 
More social activities with other people 
COMPARING AUSTIN WITH OTHER CITIES OF IDEAS

In Austin:
Church attendance lower 
More attend clubs, but do so less frequently 
Less supportive of traditional authority 
Less family-oriented 
Lower feelings of isolation 
More likely to engage in individualistic activities 
Higher levels of trust 
Lower frequency of volunteering 
Lower feelings of economic vulnerability 
More optimistic 
Less sedentary 
Less stress

m normen, kanon för det normala. Och konsekvent betraktas det som avviker från sig självt, dvs. från centrumet, som onormalt, exotiskt och perifert. Periferins medlemmar konstitueras av invandrarna eller med ett korrektare uttryck; annanläningar. Kvinnor, sexualpolitiskt inkorrekta individer såsom queers, homosexuella osv. tillhör också och tills vidare denna underprivilegierade kategori,
eftersom de avviker från en mainstream dikterade av specifika centriska kulturella koder. Majoritetskulturen är centrumet och representeras av den vite mannen (Wasparen = vit, anglosaxisk protestant). Medan periferins medlemmar är minoriteterna, med undantag för kvinnor som är de enda I majoriteten som behandlas som minoriteter.

Så även vår kultur är inordnad i ett sådan system medföljande en rad begrepp av mer eller mindre förvirrande komplexitet och motsägelsefullhet. Mot det enkelt definierbara, elaka och anakronistiska begreppet segregation, ställer välmenande politiker och även somliga forskare begreppen assimilation och integration.

Integration samt assimilation är välmenande, om man så vill goda och snälla begrepp. De vittnar om en vilja att utplåna orättvisa differenser och därmed skapa ett kulturellt icke dikotomiskt Vi. Men vid närmare betraktelse och med en smula reflexion och även en hel del egen praxis, inser man att dessa välmenande begrepp kräver ett alltför hög pris hos de perifera individerna. Begreppen i fråga är till sin grundläggande karaktär ”kränkande”. De implicerar att den ”andre” (periferin), måste ge upp sina kulturella koder för att integreras och assimileras i den ”nya sociala kroppen” (centrum), på bekostnad av de egna kulturella koderna. Enkelt uttryckt, en Annanlänning måste ge upp sina kulturella och sociala av tradition byggda koder för att bli accepterad av ”svensken”, Wasparen, centrum. 

Genusforskarna är mycket väl medvetna om detta sociala spel, ty kvinnor har i tusentals år varit tvungna att ge upp sina nedvärderade sociala koder för att integreras och assimileras med män. Reproduktionen och även kärleken kräver en alltför hög pris hos mainstreams kvinnor.

Som annanläning själv har jag en stor erfarenhet av kulturell förträngnings – och förlustmekanismer till förmån för en snabbare, mer skonsam och enkel integrering i det svenska samhället. Och det premieras med kommentarer från min omgivning om att det som är bra med mig är att jag är så svensk. Underförstått, det icke-svenska är negativt. Att vara svensk, turk osv. är emellertid lika bra eller dåligt som att vara något annat. Men inte ur ett centristiskt perspektiv. 

I en alltmer globaliserad värld blir emellertid att stipulera dikotomiska distinktioner av typen svensk/icke svensk allt mer dysfunktionellt och otidsenligt. Globaliseringen skapar en rotlöshet och instabilitet som kan frammana ett visst begär efter trygghet, ofta uttryckt som en efterbliven tribalism (känsla av att tillhöra en stam, nationalism).
Men om integrationen inte grundar sig och praktiseras på ett ömsesidigt fundament, dvs. att både centrumet (svensken, wasparen) och periferin (den andre, annanläningen), är benägna att ge upp något av sina egna kulturella koder och förmåner), vilket majoritetskulturer historiskt sätt sällan gör, är trots de goda intentionerna, integrationen en mycket stor förlust samt ett alltför högt pris att betala och helt enkelt en kränkning av den andre.

Dessutom misstror jag att problemet med segregationen och integrationen kommer att finna en adekvat lösning i Sverige som leder till jämställda relationer mellan centrumet och periferin på kort sikt. Det social kulturella paradigmet med sina dikotomisk polära enheter kommer att bestå ett bra tag till misstänker jag. Sådana kulturella tillstånd har en mycket retarderande effekt, är mycket komplicerade och konsekvent tidskrävande, men på sikt finner alltid problemet integration lösningar. Centrumets kultur kan utplåna periferins (som i Sydamerika där den spanska kulturen (centrum) detroniserade den inhemska indianska (periferin). Mer lyckade exempel är Spanien där den moriska och den spanska kulturen är i det närmast en olöslig syntes – ”Convivencia” samlevnad, samverkan, ungefär, enligt den spanske filosofen Miguel de Unamuno (samtidigt som den sefarditiska judendomen blev i det närmast avvisad från landet).
Globaliseringskultur och homogeniserande effekter kan förmodligen accelerera dessa processer i opredestinerade riktningar. Men slutligen är det förmodligen endast tiden (att flera generationer av den andre uppstår, lever, förökas, och sammanblandas), som kommer att lösa frågan. Och med en god portion politisk klokhet och även ”tur” (gynnsamma omständigheter), kan den ömsesidiga integrationen uppnås.

Att uppnå social interaktion på lika villkor (som i ett jämställt äktenskap), istället för ensidigt integration är en mycket mödosam process. Och här som likt i många andra sammanhang gäller författaren Julio Cortazars ord: Tiden är den största av alla mästare. Eller uttryckt på mer svenskt milt sätt: Tiden läker alla sår.

Vår extremomhändertagande kultur har en rad ansträngningar och lagar som trots de välmenande intentionerna leder rakt in i dess obehagliga motsats. 

Sverige är inte i behov av färre karriäristkvinnor, annanläningar, bögar och andra social perifera individer, utan tvärtom av fler eftersom ingen kultur gynnas och framför allt inte nu, i den nuvarande kreativitetens tidevarv av att en del av befolkningen består av individer som likt den svarta slaven Onkel Tom (á la Mauricio Rojas), ödmjukt, underdånigt och förnedrade tjänar sina vita herrar!

Till motsägelsefulla lagar och välmenande men kontraproduktiva sociala intentioner säger vi tills vidare nej tack till enkel riktad integration till förmån för integriteten.
Annars är det risk att det uppstår INTEgration och INTEgritet.

som jag inte kan tänka mig en konst som inte bryter koder och därmed
utesluter andra. Naturligtvis är jag inte ensam i detta dilemma.
Under 1700-talet beskriver filosofen Immanuel Kant geniet såsom varande ett exceptionellt hegemoniskt subjekt med enastående förmåga och medfödda gudomliga egenskaper. Detta Das Kant An Sich blev den förhärskande uppfattningen om det elitistiska geniet under romantiken och senare tider.
Nietzsches syn på elitism är även den vida känd. Nietzsche förfärades av att medelmåttigheten höll på att invadera världen. Han gick så långt att han betecknade antielitism som ett uttryck för kulturellt förfall. 
Tillsammans med sin "Überman" försökte Nietzsche att definitivtavsätta, inte Gud, men väl åsikten att en på icke elitistisk grund byggd kultur var möjlig. 
Den spanske postkantianen och postnietzschenianen Jose Ortega y Gasset är under 1900-talet en av de ivrigaste förespråkarna för kulturell elitism och förkunnar att i alla samhällen finns två typer av individer: Eliten, som utgör minoriteten, och de icke kvalificerade, "medelsvensson" som utgör massan. Bland den privilegierade eliten är konstnären den högste
eftersom han (det är alltid en han), är en skapare, enligt Ortega y Gasset.
Under de senaste decennierna har diskussionen om elitismen åter aktualiserats. Som en i raden av ambivalenta och/eller motsägelsefulla intellektuella förespråkare för antielitismen har Bourdieu påpekat att gränsdragningen mellan högt (elitkultur) och lågt (populärkultur) är ett effektivt sätt för makthavarna att upprätthålla makten och därmed kontrollen över samhället. Pierre Bourdieu själv emellertid knappast sysslade med annat än att producera elitistiska texter för eliten… 
Och raden av motsägelsefulla bejakare eller förnekare av kulturelitismen kan göras lång. Postmodernisterna får väl sägas tillhöra de senare, åtminstone i teorin, eftersom de hyllar megakommunikationen i infosamhället, det vill säga tanken att vår tids signum är öppen
kommunikation och därmed upplösningen av tudelningen mellan fin- och populärkultur. 
Och med postmodernismens utnötta begrepp gränsöverskridning förkunnar man elitismens uttåg ur offentligheten. 
Men vid ett närmare betraktande förefaller ryktet om elitismens död vara en smula överdrivet. Det elitistiska liket lever och tycks likt katten ha många liv kvar.
Under modernismens totaliserande epok (den tiden då konstnärerna inordnade sig i ismer och skrev gemensamma manifest) kunde man särskilja ett kulturellt centrum (en elit) som uteslöt en periferi (den andre). I dag finns inte ett tydligt centrum med stor C med sin naturliga inneslutnings- och uteslutningsmekanismer, utan många centra. Folk i allmänhet vänder
helt enkel ryggen åt den elitistiska kulturen och konsumerar populistisk kultur och skapar själva sina egna centra, eller med ett samtida uttryck, sina nätverk. 
Men som alla andra strukturer innehar även dessa ett centrum (elit), och en uteslutningsmekanism som skapar en periferi av uteslutna. Skillnaden gentemot tidigare epoker består inte i att elitismen som sådan har utplånats utan att det har skapats ett flertal möjligheter att tillhöra olika centra.
Detta innebär naturligtvis inte att elitismen har förintats eller att antielitismen har triumferat. Tudelningen är intakt. Fenomenet elitismen har bara mångfaldigats och atomiserats. 
Historien reproducerar ofta sina strukturer och byter endast kostym. Strukturer intar helt enkelt andra former – med nya segrare och förlorare.
Jag tvivlar på att begreppet elitism under överskådlig framtid kommer att försvinna, lika lite som myten om det klasslösa samhället kommer att bli en realitet. Alla dessa diskussioner bekräftar att kulturell elitismen är ett komplicerat fenomen som väcker känslor av hatkärlek, skapat förvirring, dubbelmoral och även hyckleri. 
För en konst som bryter mot konstens traditioner, dess koder, kan inte till en början vara annat än en konst för de få, för en slags "elit". Men det är inte konstens fel att arbetsdelningen i världen sedan 1800-talet nått en sådan förfining att det på de flesta områden krävs expertkunskap för att förstå arbetsprocesserna – och därmed produkterna. Konsten utgör
inget undantag.
Vad har vi annars för alternativ? Att nöja oss med den populistisk kuvande kulturen och alla dess inslag av klyschor, dess infantilisering av mottagarna? Allt det som ger medieproducenterna snabba pengar och långsiktigt passiviserar konsumenterna. Konsekvenserna av antielitismen blir då bara bevarandet av utnötta estetiska uttryck. Kulturpopulismens syfte blir detsamma som Bourdieu påpekar om effekterna av kulturelitismen, det vill säga att hålla folket på avstånd från makten. Skillnaderna mellan populärkulturen och finkulturens maktuteslutningar är att medan den första utesluter folket permanent från makten den andra utesluter medborgarna temporär. 
Om vi däremot strävar efter att nyttja kvalitativ konst, dvs. en konst som bryter mot konsttraditionens koder, då är fenomenet elitism oundvikligt. 
Dessutom är konstfältet till sin natur föränderligt och flexibelt. Det som en gång var elitistiskt (Picasso), blir med tiden allmängods. Pierre Bourdieu påpekar att Vivaldis De fyra årstiderna
fått en ny identitet som hissmusik. Kanske var Julio Cortazar på väg att finna en lösning på elitismens problem när han påpekade att tiden är den största av alla mästare.
Istället för att tillämpa den populistiska konstfientliga parollen: "konsten till folket" bör vi nog antingen vänta på att tiden mognar eller påskynda processen med stöd av kloka förmedlingar. Och i brist på mer konkreta lösningar kan vi erinra oss teatermannen Antoine Vitez försonande påstående i denna hatkärleksdebatt: "elitismen åt alla". 
Men hur man än vrider och vänder på frågan kan man nog aldrig få till stånd ett möte mellan Friedrich Nietzsche och Bert Karlssons kultursyn. Det saknas ett minimum av gemensam kod mellan kontrahenterna för att kommunikationen ska kunna uppstå.

t vill säga arbetsindividerna är inte längre ”maskinbetjänter”- för att använda ett begrepp från författaren Folke Fridell. Samt att uppkomsten av den dynamiska ”Sillycon valley” är ett resultat av antihierarkiska och djupdemokratiska relationer mellan människor. 

”Trots de formidabla hindren i form av auktoritär företagsledning kräver informationsteknologin större frihet åt anställda för att kunna förverkliga sin produktivitetspotential”. .(Jfr med lärarnas förhållanden till eleverna).

Castell påpekar vidare att visa företag har äntligen förstått den demokratiseringsbehov som de nya arbetena kräver
”Företagsledarna och deras konsulter har äntligen förstått den nya teknikens potential och hur den ska utnyttjas, även om de oftast har låtit den hämnas av de gamla organisationsmålens skrankor” .(Jfr med lärarnas förhållanden till eleverna).

Förmedlingspedagogiken på de nya arbetsplatserna fungerar inte längre enligt Castell som skriver: ”Det som verkligen tenderar att försvinna genom allomfattande automation är de rutinmässiga, repetitiva uppgifter som kan förkodas och programmeras för att utövas av maskiner. Det är taylorismens löpande band som blir historisk relikt (även om det är fortfarande är en bister verklighet för miljoner arbetare- och elever, m.a.-, i den nyoindustrialiserade världen).

Där det inte råder ”interaktivitet” existerar inte kreativitet förkunnar Castell. Det som utvecklar starka prestationer är:”Ökad autonomi för de anställda, vilket möjliggör samarbete på verkstadsgolvet”. .(Jfr med lärarnas förhållanden till eleverna).

Arbetarna på några företag som är indränkta i nytänkande: ”kan jobba under betydande frihet och uppmuntras att öka sin formella interaktion”. .(Jfr med lärarnas förhållanden till eleverna).

Företagen lever i dag i större utsträckning i en postfordistisk modell i en kombination av fria arbetsformer, flexibilitet, interaktivitet, ickehierarkiska processer och integration.
.(Jfr med lärarnas förhållanden till eleverna).

Här finns exponerad den diskrepansen som finns mellan samhälle och skolan och som är anledning till missnöje bland eleverna (och personal), med konsekvenser vi alla känner till. En välfungerande skolan borde åtminstone vara en spegling av samhället. Helst borde skolan gå lite före…
läs Manuel Castells bok. Tips från en som trots strukturella begränsningar i skolsystemet försöker att vara handledare.
 

 betydelsefull roll i den ständiga »rekommodifieringen av arbetskraft». Genom att tillhandahålla god utbildning, adekvat sjukvård, ett anständigt boende och hälsosam mat för barnen i fattiga familjer tillförsäkrade den näringslivet ett ständigt utbud av anställbar arbetskraft – en effekt som inget enskilt företag eller ingen grupp av företag skulle kunna garantera på egen hand. Eftersom det för bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet krävs ständiga inköp av arbetskraft måste den potentiella arbetskraften förvandlas till en vara som de potentiella arbetsgivarna ska vara villiga att köpa; arbetsgivarna kan och skulle inte köpa en dålig produkt. Välfärdsstaten höll en »reservarmé» av arbetskraft i ständig beredskap för aktiv tjänst och höll den i rätt form och kondition när dess tjänster inte behövdes. 
Men utsikten att arbetsgivarna återigen ska behöva tjänsterna från den industriella reservarmé som för närvarande befinner sig under statlig omvårdnad blir allt avlägsnare. Den nu överflödiga arbetskraften blir kanske aldrig mer en vara – inte så mycket på grund av sina egna bristfälliga egenskaper som bristen på efterfrågan. En sådan efterfrågan som fortfarande kan komma att uppstå på den inhemska arbetsmarknaden – efterfrågan på tillfällig och »flexibel» (det vill säga inte särskilt »profilerad») arbetskraft – kommer förmodligen inte att rikta sig mot den form av välutbildad, kraftfull och självsäker arbetskraft som välfärdsstaten sökte odla fram under sina sötebrödsdagar. Även de relativt små mängder gammaldags arbetskraft som delar av den moderna industrin fortfarande kan behöva kommer sannolikt att sökas och återfinnas långt utom räckhåll för den enskilda staten, givet kapitalets numera obegränsade rörelsefrihet och den så omhuldade flexibiliteten för det avreglerade kapitalistiska företaget. En kommentar från Martin Woollacott fångar denna utveckling väl: 
ABB meddelade att det skulle skära ner sin arbetsstyrka i Västeuropa med 57000 arbetare och samtidigt skapa andra arbetstillfällen i Asien. Electrolux följde efter och offentliggjorde en plan att skära ner Nordamerika. Pilkington Glass talade också om betydande nedskärningar. På bara tio dagar hade tre europeiska företag skurit ner arbetstillfällen i en utsträckning som kunde jämföras med de antal som nämnts i de nya franska och brittiska regeringarnas förslag till nya jobb. Tyskland har som bekant förlorat en miljon jobb på fem år, och tyska företag bygger flitigt fabriker i Östeuropa, Asien och Latinamerika. Om den västeuropeiska industrin i stor utsträckning flyttar ut från Västeuropa, måste alla dessa argument om det bästa sättet för regeringarna att ta itu med arbetslösheten anses ha begränsad relevans.’ 
Arbetsgivarna var glada att få överföra kostnaderna för »arbetskraftens rekommodifieringen» till staten så länge den lönsamma produktionens öde hängde på en ökning av arbetsstyrkan. Men detta har gradvis upphört att vara fallet. Det mesta av företagens vinster har skapats genom »mjuka» investeringskostnader, vilka inte omfattar anställning av fler arbetare. Anställning av arbetskraft förvandlas mer och mer från tillgång till belastning. Företagsledarna, och särskilt toppcheferna i de största företagen, belönas rikligen för framgångsrika nedskärningar av personalen. Exempelvis fick Thomas Labrecque, chef för Chase Manhattan Bank, en lön på nio miljoner dollar som tack för sin roll i avskaffandet av l0000 jobb. Aktieägarnas prioriteringar delas och förstärks av aktiebörsen. Renaultchefen Louis Schweitzer blev på goda grunder förvånad och sårad över allmänna opinionens ilskna reaktioner när man stängde Renaults fabriker i Belgien; åtgärden hade ju fått oförbehållsamt stöd av aktiebörsen – det yttersta uttrycket för affärsvisdom – som reagerade med att öka Renaultaktiernas värde med 12 procent.
Hur skattemässigt betungande de statliga välfärdsåtgärderna än kändes så var de ur företagens synvinkel goda investeringar, enligt förutsättningen att ytterligare arbetskraft skulle behöva anställas om ett företag ville expandera och att det var förrådet av förmåns och understödstagare som företagen skulle behöva utnyttja om de ville fylla på sina arbetskraftsresurser. Men givet den nu aktuella tendensen att mäta affärsverksamhetens resultat efter aktievärden och utdelningar snarare än efter produktmängden samt arbetskraftens snabbt sjunkande betydelse för produktionen och de globala dimensionerna hos företagens frihet, tycks investeringar i välfärd egentligen inte vara så lönsamma; samma och bättre effekter kan erhållas till mycket mindre kostnader. Den »bekvämlighetsflagg» som anskaffas billigt på avlägsna platser under beskydd av mindre – efterfrågetyngda regeringar verkar vara en mycket bättre idé. Vad de lovar är möjligheter utan ansvar, och när sådana »ekonomiskt vettiga» möjligheter dyker upp är det få sunt tänkande affärsmän som under den hårda pressen från stränga konkurrenskrav skulle hålla fast vid sitt ansvar.
Till denna nyligen vunna rörelsefrihet kommer friheten från den outtömliga bördan att fylla på förrådet av arbetskraft: skenbart outtömliga reserver av färsk, foglig och oförstörd arbetskraft vinkar och lockar fjärran ifrån. På en planet delvis täckt av samhällen av sofistikerade konsumenter finns det fortfarande väldiga jungfruliga territorier, där arbetarnas undergivenhet kan erhållas utan att man behöver framkalla något konsumtionsbegär, där kärva överlevnadskrav fullgör den uppgift som på annat håll kräver att man uppfinner ständigt nya begär som pockar på tillfredsställelse och håller uppe lönerna så att dessa begär kan förvandlas till universella behov. 
Detta tycks vara den kapitalistiska reproduktionens logik: efter att ha manövrerat sig in i konsumtionsbegäret som den stora mobiliserande och integrerande kraften och kungsvägen till lösning av konflikter och bevarande av ordning tenderar det kapitalistiska förhållningssättet på lång sikt till att sätta priset på arbetskraft så högt att den blir sysslolös. Varje successiv jordbit som plöjs upp av det kapitalistiska produktionssättet drabbas förr eller senare av utarmning och faller offer för lagen om avtagande avkastning. För att upprätthålla en lönsam produktion måste man söka efter ny – jungfrulig, obruten – mark. Denna svåra situation förklarar trycket på att riva ner alla hinder för fri handel och framför allt för kapitalets fria rörelse. Och detta så mycket mer som detta tryck går hand i hand med ett annat tryck för att göra de murar som hindrar arbetskraftens fria rörelse täta. Vad som nu händer i global skala är att kapitalets Muhammed finner det mycket bekvämare och billigare att färdas till arbetskraftens berg än att be berget komma till sig. 
Den »industriella reservarmén» och kostnaderna för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst är således nu globala, medan välfärdsåtgärderna är bundna till staten. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den verkliga. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den I verkligen betyder något. Den form av hjälp som kapitalet tidigare fick av staten när det expanderade och sökte trygga sin expansion har i stort sett blivit irrelevant. De lokala affärsmän som bara alltför väl vet att de för att förbli affärsmän måste upphöra att vara lokala behöver sina premiärministrar och utrikesministrar främst som handelsagenter, som under sina diplomatiska resor ska introducera och prisa dem för andra länders myndigheter. 
Det dominerande intresset, ja huvudaxeln i den samling intressen som stod fadder till välfärdsstaten, finns således inte kvar i det projekt som det en gång höll ihop. Utan det faller hela intressesamlingen sönder och förlorar framför allt sin ekonomiska grund. Utan behov av någon »rekommodifieringen» av arbetskraften utnyttjar de affärsmän som gör skäl för sig sin nya globala frihet till att flytta pengar och företag utomlands, till mindre krävande platser, så fort de ombeds att betala sin andel av kostnaderna för välfärden. De regeringar som envisas med att hålla välfärdsnormerna intakta jagas därför av rädslan för dubbel olycka: de hemlösa och urarva strömmar till, medan kapitalet (och alltså de potentiella inkomstkällorna) strömmar bort. 
Arbetsgivarna skulle bara kunna övertalas till att stanna om de fick driva ner kostnaderna för den lokala arbetskraften, men därvidlag är den statliga garantin för en minsta överlevnadsnivå, denna hårda kärna i välfärdsstatstanken, ett stort hinder snarare än en hjälp. Dessutom, och kanske ännu viktigare, en framgångsrik utarmning av den lokala arbetskraften skulle på lång sikt, eller kanske snabbare än så, visa sig kontraproduktiv. De lokala arbetarna är också de lokala konsumenterna, och det är i deras förmåga och vilja att betala som producenterna av konsumtionsvaror investerar sina förhoppningar om ekonomisk framgång och söker försäkringar mot sjunkande vinster och konkurser. 
Men även om välfärdsstatens ekonomiska grundval hotas av sönderfall kan väl välfärdsstaten hållas i kurs genom det politiska stöd som den en gång fick tvärs över alla partier och klasser? Trots allt har historien visat oss ända fram till nu att ju mer allomfattande demokratin blir, desto hårdare driver den försvaret av de svaga och kollektiv försäkring mot svaghet. Från det ögonblick rösträtten blev universell användes den gång på gång till att till makten föra politiker som lovade göra just det – att kollektivt gottgöra de skador och plågor som drabbar individuellt. Välfärdsstatens princip tycktes säkrad i demokratins händer. Den ohejdbara utvecklingen av statligt skydd för de svaga inspirerade i själva verket statsvetare från T H Marshall och framåt till att inkludera sociala rättigheter i själva begreppet demokratiskt medborgarskap, till att se sådana rättigheter som den ofrånkomliga produkten av demokratins logik. 
I populära teorier förklarades denna logik, något romantiskt. Med att demokratiska praktiker som sådana odlar en känsla av delat ansvar för hela samhällets välbefinnande. Vissa analytiker tillade, att eftersom ingen medlem av den politiska gemenskapen – inklusive de som för närvarande har det bättre ställt – kan känna sig verkligt trygg i sin ställning som medborgare utan ett pålitligt säkerhetsnät som ger försäkringar mot fall under de normer som krävs för ett värdigt liv, var någon form av kollektivt skydd nödvändigt även för dem som för ögonblicket stod på egna ben. Under nästan i ett helt sekel fick den demokratiska politikens synliga logik således iakttagare att förutsätta att även om vissa behöver fler sociala tjänster än andra och är i mer trängande behov av dem, så ligger existensen av sådana tjänster och deras allmänna tillgänglighet i allas »välförstådda» intresse.