Men hur har vi det, i det civiliserade landet, när myndigheterna, förbjuder kommunal anställda att bruka snus, tvingar de att göra förnedrande tester för att behålla jobbet, fuskar beträffande meddelar friheten, kräver tystnaden av anställda via den olagliga lojalitets klausul, och detaljstyr anställda.

Som ett av de vackra och kloka svenska ordspråken säger: Man ska inte kasta sten när man sitter i glashuset.

Eller som Freud skulle ha sagt. Ett tydligt fall av självprojektion. Det vill säga man projicera sina egna fel på andra.

En av de viktigaste politiska artiklar som har skrivit på senare år: http://www.dn.se/debatt/politikens-dubbelagenter-hot-mot-demokratins-karna.

 Jag läste boken och skrev om Colin Crousch Postdemocraci, för ca tre år sedan. C Crousch (professor i Cambridge), påpekade att dagens politiska livsvärld, består av en allians av elit politiker och näringslivet, i de enskilda länder och i världen. En ny mäktig nomenklatura som styr länder och även världen. I artikeln beläggs denna allians gällande svenska förhållande i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Inte endast C Bildt har en dubiös historia i den alliansen.

I dagens P1 debatterades emellertid, den nämnda artikeln, mellan en av författarna och Thomas Bodström.  Den senare, försvarade att höga sossar jobbar för näringslivet och att dessutom är rätt att dessa politiker, är mycket hög arvoderade, (över hundra lakan per månad), och ”nota bene”, med argumentet att de infogar välbehövlig socialdemokratisk ideologi i näringslivet samt att dessa tjugotalpolitiker som det gäller, bidrar till den nödvändiga tillväxten i landet eftersom de höga lönerna som dessa politiker erhåller, beskattas mycket hög.

Vän av ordning kan fråga sig, om Bodström skämtade, är naiv eller cynisk? Jag fruktar med övertygelse, att Boström som också har arvoderas av privata företag, inte kan vara så naiv. Så han borde onekligen tillhöra den snarare kategorin. Och tror Bodström, att folket består av ett gäng byfånar utan förmåga att dra logiska slutsatser i så axiomatiska handlingar?

Vem kan tro nämligen, även i ett berusat tillstånd av tillfälligt sinnesförvirring, att den som får en lön), som tredubblats i förhållande till tidigare politiker lön, skulle vara illojal mot sin nya arbetsgivare och riskera därmed att förlora det väl arvoderade jobbet?

Intentionerna bakom näringslivets intresse att ”anställa” höga sossepolitiker, är förmodligen som det framstår i artikeln, att dessa högavlönade med-arbetare, ska utföra en ren lobby verksamhet för att förhindra att sossepartiet, efter LO:s nej till vinster i välfärden, ska följa LO:s linje om förbud mot vinster bekostade av skattebetalarna. Och att sossarna inte ska ändra ideologisk riktning från den mittenposition de nu erhåller, när även partiordförande börja prata om sossepolitik i termer av ”Affärsplan”, (DN debatt, här om dagen).

Det är sorgligt att konstatera den låga medvetenshet och för den delen, integritet hos dagens toppolitiker. Vem kan emellertid och som en efemär jämförelse till dessa bisarra händelser, skulle kunna föreställa sig att, Vigfors, Erlander, Palme, skulle ha valt att göra post karriär hos ideologiska antagonister. De har säkerligen vänd sig flera gånger i sina gravar.

”Alla ska mé” retoriska parollen, börjar äntligen finna sitt resmål. Och där vill jag absolut inte göra resan tillsammans.

Det fanns en stoltare tid då man betecknade Sveriges politiska landskap i termer av ett land med flera politiska partier. Den svenska modellen gick på export, och landet var inte endast en föredömligt konkret social experiment, utan förmodligen en av de mest civiliserad kulturer som mänskligheten har skådat, som bland annat Bauman bland andra har påpekat.

Idag har paradigmet skiftat; Sverige är ett land med många nyliberala partier. Det råder som Gösta Ekmans komik påvisade, en mittens extremism. Ett land som mer eller mindre är som alla andra kuvade länder under monetarismens doktrin. Det var bättre förr men det är sämre nu, kan ett flertal medborgare enkel konstatera.

Ibland, i stunder som dessa är det lätt att föreställa sig Francis Fujiyamas teori om historiens slut, så som varande en av livsvärldens realitet. Nyliberalismen har den absoluta hegemoniska makten. Monetarismens diktatur, och den har segrat!

Eller vem kan förneka att demokratin inte mår särskilt bra ty den befinner sig idag inte folkmajoritetens tjänst, utan i storföretagens och Davos folkets (Superklassens) makt och våld?

Endast den nya nomenklaturan som idag försvaras med vanskliga argument av exempelvis T Bodström, som Crousch, Bauman, Sennett, och andra skulle ha sagt.

Den gamla klyschan om att Makten korrumperar och desto mer makt mer korruption finner här också i detta sorgliga exempel, en veritabel livsvärldsrealitet.

Arma medborgare, spåren förskräcker.