Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen
S Baumans, Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen.
Om välfärdstatens osäkra existens:
Den ursprungliga politiska populariteten för välfärdsstaten skulle vara otänkbar i ett kapitaldominerat samhälle om det inte vore för samstämmigheten mellan de välfärdsstatliga försäkringsarrangemangen och den kapitalistiska ekonomins behov. Bland sina många andra funktioner fullgjorde välfärdsstaten en högst
betydelsefull roll i den ständiga »rekommodifieringen av arbetskraft». Genom att tillhandahålla god utbildning, adekvat sjukvård, ett anständigt boende och hälsosam mat för barnen i fattiga familjer tillförsäkrade den näringslivet ett ständigt utbud av anställbar arbetskraft – en effekt som inget enskilt företag eller ingen grupp av företag skulle kunna garantera på egen hand. Eftersom det för bevarandet av det kapitalistiska produktionssättet krävs ständiga inköp av arbetskraft måste den potentiella arbetskraften förvandlas till en vara som de potentiella arbetsgivarna ska vara villiga att köpa; arbetsgivarna kan och skulle inte köpa en dålig produkt. Välfärdsstaten höll en »reservarmé» av arbetskraft i ständig beredskap för aktiv tjänst och höll den i rätt form och kondition när dess tjänster inte behövdes.
Men utsikten att arbetsgivarna återigen ska behöva tjänsterna från den industriella reservarmé som för närvarande befinner sig under statlig omvårdnad blir allt avlägsnare. Den nu överflödiga arbetskraften blir kanske aldrig mer en vara – inte så mycket på grund av sina egna bristfälliga egenskaper som bristen på efterfrågan. En sådan efterfrågan som fortfarande kan komma att uppstå på den inhemska arbetsmarknaden – efterfrågan på tillfällig och »flexibel» (det vill säga inte särskilt »profilerad») arbetskraft – kommer förmodligen inte att rikta sig mot den form av välutbildad, kraftfull och självsäker arbetskraft som välfärdsstaten sökte odla fram under sina sötebrödsdagar. Även de relativt små mängder gammaldags arbetskraft som delar av den moderna industrin fortfarande kan behöva kommer sannolikt att sökas och återfinnas långt utom räckhåll för den enskilda staten, givet kapitalets numera obegränsade rörelsefrihet och den så omhuldade flexibiliteten för det avreglerade kapitalistiska företaget. En kommentar från Martin Woollacott fångar denna utveckling väl:
ABB meddelade att det skulle skära ner sin arbetsstyrka i Västeuropa med 57000 arbetare och samtidigt skapa andra arbetstillfällen i Asien. Electrolux följde efter och offentliggjorde en plan att skära ner Nordamerika. Pilkington Glass talade också om betydande nedskärningar. På bara tio dagar hade tre europeiska företag skurit ner arbetstillfällen i en utsträckning som kunde jämföras med de antal som nämnts i de nya franska och brittiska regeringarnas förslag till nya jobb. Tyskland har som bekant förlorat en miljon jobb på fem år, och tyska företag bygger flitigt fabriker i Östeuropa, Asien och Latinamerika. Om den västeuropeiska industrin i stor utsträckning flyttar ut från Västeuropa, måste alla dessa argument om det bästa sättet för regeringarna att ta itu med arbetslösheten anses ha begränsad relevans.’
Arbetsgivarna var glada att få överföra kostnaderna för »arbetskraftens rekommodifieringen» till staten så länge den lönsamma produktionens öde hängde på en ökning av arbetsstyrkan. Men detta har gradvis upphört att vara fallet. Det mesta av företagens vinster har skapats genom »mjuka» investeringskostnader, vilka inte omfattar anställning av fler arbetare. Anställning av arbetskraft förvandlas mer och mer från tillgång till belastning. Företagsledarna, och särskilt toppcheferna i de största företagen, belönas rikligen för framgångsrika nedskärningar av personalen. Exempelvis fick Thomas Labrecque, chef för Chase Manhattan Bank, en lön på nio miljoner dollar som tack för sin roll i avskaffandet av l0000 jobb. Aktieägarnas prioriteringar delas och förstärks av aktiebörsen. Renaultchefen Louis Schweitzer blev på goda grunder förvånad och sårad över allmänna opinionens ilskna reaktioner när man stängde Renaults fabriker i Belgien; åtgärden hade ju fått oförbehållsamt stöd av aktiebörsen – det yttersta uttrycket för affärsvisdom – som reagerade med att öka Renaultaktiernas värde med 12 procent.
Hur skattemässigt betungande de statliga välfärdsåtgärderna än kändes så var de ur företagens synvinkel goda investeringar, enligt förutsättningen att ytterligare arbetskraft skulle behöva anställas om ett företag ville expandera och att det var förrådet av förmåns och understödstagare som företagen skulle behöva utnyttja om de ville fylla på sina arbetskraftsresurser. Men givet den nu aktuella tendensen att mäta affärsverksamhetens resultat efter aktievärden och utdelningar snarare än efter produktmängden samt arbetskraftens snabbt sjunkande betydelse för produktionen och de globala dimensionerna hos företagens frihet, tycks investeringar i välfärd egentligen inte vara så lönsamma; samma och bättre effekter kan erhållas till mycket mindre kostnader. Den »bekvämlighetsflagg» som anskaffas billigt på avlägsna platser under beskydd av mindre – efterfrågetyngda regeringar verkar vara en mycket bättre idé. Vad de lovar är möjligheter utan ansvar, och när sådana »ekonomiskt vettiga» möjligheter dyker upp är det få sunt tänkande affärsmän som under den hårda pressen från stränga konkurrenskrav skulle hålla fast vid sitt ansvar.
Till denna nyligen vunna rörelsefrihet kommer friheten från den outtömliga bördan att fylla på förrådet av arbetskraft: skenbart outtömliga reserver av färsk, foglig och oförstörd arbetskraft vinkar och lockar fjärran ifrån. På en planet delvis täckt av samhällen av sofistikerade konsumenter finns det fortfarande väldiga jungfruliga territorier, där arbetarnas undergivenhet kan erhållas utan att man behöver framkalla något konsumtionsbegär, där kärva överlevnadskrav fullgör den uppgift som på annat håll kräver att man uppfinner ständigt nya begär som pockar på tillfredsställelse och håller uppe lönerna så att dessa begär kan förvandlas till universella behov.
Detta tycks vara den kapitalistiska reproduktionens logik: efter att ha manövrerat sig in i konsumtionsbegäret som den stora mobiliserande och integrerande kraften och kungsvägen till lösning av konflikter och bevarande av ordning tenderar det kapitalistiska förhållningssättet på lång sikt till att sätta priset på arbetskraft så högt att den blir sysslolös. Varje successiv jordbit som plöjs upp av det kapitalistiska produktionssättet drabbas förr eller senare av utarmning och faller offer för lagen om avtagande avkastning. För att upprätthålla en lönsam produktion måste man söka efter ny – jungfrulig, obruten – mark. Denna svåra situation förklarar trycket på att riva ner alla hinder för fri handel och framför allt för kapitalets fria rörelse. Och detta så mycket mer som detta tryck går hand i hand med ett annat tryck för att göra de murar som hindrar arbetskraftens fria rörelse täta. Vad som nu händer i global skala är att kapitalets Muhammed finner det mycket bekvämare och billigare att färdas till arbetskraftens berg än att be berget komma till sig.
Den »industriella reservarmén» och kostnaderna för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst är således nu globala, medan välfärdsåtgärderna är bundna till staten. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den verkliga. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den I verkligen betyder något. Den form av hjälp som kapitalet tidigare fick av staten när det expanderade och sökte trygga sin expansion har i stort sett blivit irrelevant. De lokala affärsmän som bara alltför väl vet att de för att förbli affärsmän måste upphöra att vara lokala behöver sina premiärministrar och utrikesministrar främst som handelsagenter, som under sina diplomatiska resor ska introducera och prisa dem för andra länders myndigheter.
Det dominerande intresset, ja huvudaxeln i den samling intressen som stod fadder till välfärdsstaten, finns således inte kvar i det projekt som det en gång höll ihop. Utan det faller hela intressesamlingen sönder och förlorar framför allt sin ekonomiska grund. Utan behov av någon »rekommodifieringen» av arbetskraften utnyttjar de affärsmän som gör skäl för sig sin nya globala frihet till att flytta pengar och företag utomlands, till mindre krävande platser, så fort de ombeds att betala sin andel av kostnaderna för välfärden. De regeringar som envisas med att hålla välfärdsnormerna intakta jagas därför av rädslan för dubbel olycka: de hemlösa och urarva strömmar till, medan kapitalet (och alltså de potentiella inkomstkällorna) strömmar bort.
Arbetsgivarna skulle bara kunna övertalas till att stanna om de fick driva ner kostnaderna för den lokala arbetskraften, men därvidlag är den statliga garantin för en minsta överlevnadsnivå, denna hårda kärna i välfärdsstatstanken, ett stort hinder snarare än en hjälp. Dessutom, och kanske ännu viktigare, en framgångsrik utarmning av den lokala arbetskraften skulle på lång sikt, eller kanske snabbare än så, visa sig kontraproduktiv. De lokala arbetarna är också de lokala konsumenterna, och det är i deras förmåga och vilja att betala som producenterna av konsumtionsvaror investerar sina förhoppningar om ekonomisk framgång och söker försäkringar mot sjunkande vinster och konkurser.
Men även om välfärdsstatens ekonomiska grundval hotas av sönderfall kan väl välfärdsstaten hållas i kurs genom det politiska stöd som den en gång fick tvärs över alla partier och klasser? Trots allt har historien visat oss ända fram till nu att ju mer allomfattande demokratin blir, desto hårdare driver den försvaret av de svaga och kollektiv försäkring mot svaghet. Från det ögonblick rösträtten blev universell användes den gång på gång till att till makten föra politiker som lovade göra just det – att kollektivt gottgöra de skador och plågor som drabbar individuellt. Välfärdsstatens princip tycktes säkrad i demokratins händer. Den ohejdbara utvecklingen av statligt skydd för de svaga inspirerade i själva verket statsvetare från T H Marshall och framåt till att inkludera sociala rättigheter i själva begreppet demokratiskt medborgarskap, till att se sådana rättigheter som den ofrånkomliga produkten av demokratins logik.
I populära teorier förklarades denna logik, något romantiskt. Med att demokratiska praktiker som sådana odlar en känsla av delat ansvar för hela samhällets välbefinnande. Vissa analytiker tillade, att eftersom ingen medlem av den politiska gemenskapen – inklusive de som för närvarande har det bättre ställt – kan känna sig verkligt trygg i sin ställning som medborgare utan ett pålitligt säkerhetsnät som ger försäkringar mot fall under de normer som krävs för ett värdigt liv, var någon form av kollektivt skydd nödvändigt även för dem som för ögonblicket stod på egna ben. Under nästan i ett helt sekel fick den demokratiska politikens synliga logik således iakttagare att förutsätta att även om vissa behöver fler sociala tjänster än andra och är i mer trängande behov av dem, så ligger existensen av sådana tjänster och deras allmänna tillgänglighet i allas »välförstådda» intresse.
Men utsikten att arbetsgivarna återigen ska behöva tjänsterna från den industriella reservarmé som för närvarande befinner sig under statlig omvårdnad blir allt avlägsnare. Den nu överflödiga arbetskraften blir kanske aldrig mer en vara – inte så mycket på grund av sina egna bristfälliga egenskaper som bristen på efterfrågan. En sådan efterfrågan som fortfarande kan komma att uppstå på den inhemska arbetsmarknaden – efterfrågan på tillfällig och »flexibel» (det vill säga inte särskilt »profilerad») arbetskraft – kommer förmodligen inte att rikta sig mot den form av välutbildad, kraftfull och självsäker arbetskraft som välfärdsstaten sökte odla fram under sina sötebrödsdagar. Även de relativt små mängder gammaldags arbetskraft som delar av den moderna industrin fortfarande kan behöva kommer sannolikt att sökas och återfinnas långt utom räckhåll för den enskilda staten, givet kapitalets numera obegränsade rörelsefrihet och den så omhuldade flexibiliteten för det avreglerade kapitalistiska företaget. En kommentar från Martin Woollacott fångar denna utveckling väl:
ABB meddelade att det skulle skära ner sin arbetsstyrka i Västeuropa med 57000 arbetare och samtidigt skapa andra arbetstillfällen i Asien. Electrolux följde efter och offentliggjorde en plan att skära ner Nordamerika. Pilkington Glass talade också om betydande nedskärningar. På bara tio dagar hade tre europeiska företag skurit ner arbetstillfällen i en utsträckning som kunde jämföras med de antal som nämnts i de nya franska och brittiska regeringarnas förslag till nya jobb. Tyskland har som bekant förlorat en miljon jobb på fem år, och tyska företag bygger flitigt fabriker i Östeuropa, Asien och Latinamerika. Om den västeuropeiska industrin i stor utsträckning flyttar ut från Västeuropa, måste alla dessa argument om det bästa sättet för regeringarna att ta itu med arbetslösheten anses ha begränsad relevans.’
Arbetsgivarna var glada att få överföra kostnaderna för »arbetskraftens rekommodifieringen» till staten så länge den lönsamma produktionens öde hängde på en ökning av arbetsstyrkan. Men detta har gradvis upphört att vara fallet. Det mesta av företagens vinster har skapats genom »mjuka» investeringskostnader, vilka inte omfattar anställning av fler arbetare. Anställning av arbetskraft förvandlas mer och mer från tillgång till belastning. Företagsledarna, och särskilt toppcheferna i de största företagen, belönas rikligen för framgångsrika nedskärningar av personalen. Exempelvis fick Thomas Labrecque, chef för Chase Manhattan Bank, en lön på nio miljoner dollar som tack för sin roll i avskaffandet av l0000 jobb. Aktieägarnas prioriteringar delas och förstärks av aktiebörsen. Renaultchefen Louis Schweitzer blev på goda grunder förvånad och sårad över allmänna opinionens ilskna reaktioner när man stängde Renaults fabriker i Belgien; åtgärden hade ju fått oförbehållsamt stöd av aktiebörsen – det yttersta uttrycket för affärsvisdom – som reagerade med att öka Renaultaktiernas värde med 12 procent.
Hur skattemässigt betungande de statliga välfärdsåtgärderna än kändes så var de ur företagens synvinkel goda investeringar, enligt förutsättningen att ytterligare arbetskraft skulle behöva anställas om ett företag ville expandera och att det var förrådet av förmåns och understödstagare som företagen skulle behöva utnyttja om de ville fylla på sina arbetskraftsresurser. Men givet den nu aktuella tendensen att mäta affärsverksamhetens resultat efter aktievärden och utdelningar snarare än efter produktmängden samt arbetskraftens snabbt sjunkande betydelse för produktionen och de globala dimensionerna hos företagens frihet, tycks investeringar i välfärd egentligen inte vara så lönsamma; samma och bättre effekter kan erhållas till mycket mindre kostnader. Den »bekvämlighetsflagg» som anskaffas billigt på avlägsna platser under beskydd av mindre – efterfrågetyngda regeringar verkar vara en mycket bättre idé. Vad de lovar är möjligheter utan ansvar, och när sådana »ekonomiskt vettiga» möjligheter dyker upp är det få sunt tänkande affärsmän som under den hårda pressen från stränga konkurrenskrav skulle hålla fast vid sitt ansvar.
Till denna nyligen vunna rörelsefrihet kommer friheten från den outtömliga bördan att fylla på förrådet av arbetskraft: skenbart outtömliga reserver av färsk, foglig och oförstörd arbetskraft vinkar och lockar fjärran ifrån. På en planet delvis täckt av samhällen av sofistikerade konsumenter finns det fortfarande väldiga jungfruliga territorier, där arbetarnas undergivenhet kan erhållas utan att man behöver framkalla något konsumtionsbegär, där kärva överlevnadskrav fullgör den uppgift som på annat håll kräver att man uppfinner ständigt nya begär som pockar på tillfredsställelse och håller uppe lönerna så att dessa begär kan förvandlas till universella behov.
Detta tycks vara den kapitalistiska reproduktionens logik: efter att ha manövrerat sig in i konsumtionsbegäret som den stora mobiliserande och integrerande kraften och kungsvägen till lösning av konflikter och bevarande av ordning tenderar det kapitalistiska förhållningssättet på lång sikt till att sätta priset på arbetskraft så högt att den blir sysslolös. Varje successiv jordbit som plöjs upp av det kapitalistiska produktionssättet drabbas förr eller senare av utarmning och faller offer för lagen om avtagande avkastning. För att upprätthålla en lönsam produktion måste man söka efter ny – jungfrulig, obruten – mark. Denna svåra situation förklarar trycket på att riva ner alla hinder för fri handel och framför allt för kapitalets fria rörelse. Och detta så mycket mer som detta tryck går hand i hand med ett annat tryck för att göra de murar som hindrar arbetskraftens fria rörelse täta. Vad som nu händer i global skala är att kapitalets Muhammed finner det mycket bekvämare och billigare att färdas till arbetskraftens berg än att be berget komma till sig.
Den »industriella reservarmén» och kostnaderna för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst är således nu globala, medan välfärdsåtgärderna är bundna till staten. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den verkliga. Staten har alldeles för korta armar för att nå dit där den I verkligen betyder något. Den form av hjälp som kapitalet tidigare fick av staten när det expanderade och sökte trygga sin expansion har i stort sett blivit irrelevant. De lokala affärsmän som bara alltför väl vet att de för att förbli affärsmän måste upphöra att vara lokala behöver sina premiärministrar och utrikesministrar främst som handelsagenter, som under sina diplomatiska resor ska introducera och prisa dem för andra länders myndigheter.
Det dominerande intresset, ja huvudaxeln i den samling intressen som stod fadder till välfärdsstaten, finns således inte kvar i det projekt som det en gång höll ihop. Utan det faller hela intressesamlingen sönder och förlorar framför allt sin ekonomiska grund. Utan behov av någon »rekommodifieringen» av arbetskraften utnyttjar de affärsmän som gör skäl för sig sin nya globala frihet till att flytta pengar och företag utomlands, till mindre krävande platser, så fort de ombeds att betala sin andel av kostnaderna för välfärden. De regeringar som envisas med att hålla välfärdsnormerna intakta jagas därför av rädslan för dubbel olycka: de hemlösa och urarva strömmar till, medan kapitalet (och alltså de potentiella inkomstkällorna) strömmar bort.
Arbetsgivarna skulle bara kunna övertalas till att stanna om de fick driva ner kostnaderna för den lokala arbetskraften, men därvidlag är den statliga garantin för en minsta överlevnadsnivå, denna hårda kärna i välfärdsstatstanken, ett stort hinder snarare än en hjälp. Dessutom, och kanske ännu viktigare, en framgångsrik utarmning av den lokala arbetskraften skulle på lång sikt, eller kanske snabbare än så, visa sig kontraproduktiv. De lokala arbetarna är också de lokala konsumenterna, och det är i deras förmåga och vilja att betala som producenterna av konsumtionsvaror investerar sina förhoppningar om ekonomisk framgång och söker försäkringar mot sjunkande vinster och konkurser.
Men även om välfärdsstatens ekonomiska grundval hotas av sönderfall kan väl välfärdsstaten hållas i kurs genom det politiska stöd som den en gång fick tvärs över alla partier och klasser? Trots allt har historien visat oss ända fram till nu att ju mer allomfattande demokratin blir, desto hårdare driver den försvaret av de svaga och kollektiv försäkring mot svaghet. Från det ögonblick rösträtten blev universell användes den gång på gång till att till makten föra politiker som lovade göra just det – att kollektivt gottgöra de skador och plågor som drabbar individuellt. Välfärdsstatens princip tycktes säkrad i demokratins händer. Den ohejdbara utvecklingen av statligt skydd för de svaga inspirerade i själva verket statsvetare från T H Marshall och framåt till att inkludera sociala rättigheter i själva begreppet demokratiskt medborgarskap, till att se sådana rättigheter som den ofrånkomliga produkten av demokratins logik.
I populära teorier förklarades denna logik, något romantiskt. Med att demokratiska praktiker som sådana odlar en känsla av delat ansvar för hela samhällets välbefinnande. Vissa analytiker tillade, att eftersom ingen medlem av den politiska gemenskapen – inklusive de som för närvarande har det bättre ställt – kan känna sig verkligt trygg i sin ställning som medborgare utan ett pålitligt säkerhetsnät som ger försäkringar mot fall under de normer som krävs för ett värdigt liv, var någon form av kollektivt skydd nödvändigt även för dem som för ögonblicket stod på egna ben. Under nästan i ett helt sekel fick den demokratiska politikens synliga logik således iakttagare att förutsätta att även om vissa behöver fler sociala tjänster än andra och är i mer trängande behov av dem, så ligger existensen av sådana tjänster och deras allmänna tillgänglighet i allas »välförstådda» intresse.
Senaste kommentarerna