Allt som förflyktigas blir fast.

t sig ännu sämre. Det hjälper föga att vara begåvad, kompetent eller vad som kan behövas, för att skapa sig litet kulturellt kapital i den svenska konstoffentligheten.
Misstänksamheten mot det främmande är så djupt rotad i den svenska mentaliteten i allmänhet och i den svenska konstoffentligheten i synnerhet att ingen ansträngning från svartskallens sida synes vara mödan värd. Svartskallekonstnären förlorar allt mer av det minium av självförtroende som är en nödvändighet för att kunna realisera ett projekt.
Av denna reellt existerande apartheid finns en lång tradition i Sverige. Den har bl a Roman Jacobson, Michel Foucault, Peter Weiss, Endre Nemes m fl fått erfara. I Frankrike, USA eller Latinamerika är situationen väsentligt annorlunda. Där är en plats i konstoffentligheten inte beroende av härkomst.

DISKBÄNKSREALISTER 
Idag finns mer än en miljon utlänningar i Sverige. Av dessa nya orena svenskar är flera hundratusen födda i tredje världen. Trots dessa numerärt sett talande fakta finns det knappast bland dessa någon konstnär som är uppmärksammad av den svenska konstoffentligheten. (Juan Castillo, chilensk konstnär, bosatt i Sverige sedan två decennier tillbaka och dessutom internationell erkänd -har ställt ut i Moma, etc-, är bara ett exempel bland många). Om någon gång så sker behandlas dessa som (ikariskt) naiva, anakronistiska diskbänksrealister eller "kusinerna från landet" och jämförs med andra "storheter" dvs fråntas allvaret, subtiliteten och originalitetsförmågan. Det förefaller som att svartskallen som som strävar efter framgång i konsten skall få sitt straff. Observera att kvinnorna i konsten till bara för något decennium sedan behandlades på liknande sätt. Efter en kort flört på 70-talet är tredjevärlden som bortblåst ur det svenska minnet och medvetandet.

PIERCE VS HEGEL.
Om man i nuläge vill undersöka konstnärernas roll i de estetiska hierarkierna kan man inte längre laborera med så otidsenliga dikotomier som subjekt vs objekt.
Snarare och i Ch S Pierce mening bör man använda sig av en triad bestående av tre olikdiffrentierade kategorier.
Enligt de traditionella konstkoderna för avläsning av konstnärernas roll och placering i den estetiska hierarkin är mannen subjekt, kvinnan objekt och invandraren abjekt, dvs den bortstötte, den föraktade, om man nu vill använda Julia Kristevas begrepp. I det perspektivet är invandraren i en betydligt lägre position än de objektifierade svenska kvinnorna. Ty under alla förhållanden borde det vara bättre att vara ett objekt dvs något, som trots en odialektisk passivisering, ändå är något begärligt, jämfört med det bespottade abjektet.
Trots att det i den svenska konstoffentligheten fortfarande finns en manlig överrepresentation, vilket är en anakronism, finns idag, och med all rätt, en rad mycket uppmärksammade kvinnliga konstnärer. Kvinnorna och de socialt sett marginaliserade individerna i västerlandet är frikopplade från romantiska patologiska jagcentrerade och auktoritära patriarkala strukturer, och/eller från den västerländska konsthistorien dvs karaktäristiska tecken för vit manlig medelklassdominans mao för västerländskt "mainstreaminflytande", det som betecknas med maktbegreppet WASP (White Anglosaxon Male Protestant).
Uttryckt i andra termer är "wasparen" direkt kopplad till den vite mannens postromantiska och subjektmonolitiska självmedvetande.

TARTUSKOLANS KULTURSEMIOTIK.
Inom ramarna för denna artikel saknas utrymme för en närmare beskrivning av den ryska kultursemiotiken (den s k Tartuskolan med namn som Jurij Lotman m fl) som laborerar med begrepp som inneslutande/ uteslutande, centrum/ periferi, text/ icketext, begrepp som är funktionella i förhållande till åsidosättandet av det som av en kultur betraktas som främmande. Varje kultur, påstår Tartuskolan, använder sig, mer eller mindre, av dessa mekanismer för att utesluta det som ligger i periferin, dvs de socialt sett marginaliserade individer som centrum (läs här den svenska konstoffentligheten) vill skydda sig mot. En av många läsningar av 1900-talets estetik visar att en kontinuerlig maktförskjutning sker mellan centrum och periferi. Det som en gång betraktades som perifert (exvis Duchamp, Kubismen, Pop-art etc) assimileras (så småningom) av centrum och bildar en ny hegemonisk maktstruktur, som existerar oinskränkt och ren så länge inte ett annat perifert område gör sig gällande och hotar det nygamla centrum. Det är här vi befinner oss idag. Därför tar nutidens estetik ställning för det periferas betydelse i största allmänhet. Idag råder därför en osamtidighet mellan den svenska konstoffentligheten som är centriskt fokuserad och praktiken som är periferiskt inriktad. Av den anledningen håller ett nytt maktcentrum på att konstitueras utifrån de nyvunna kvinnliga estetiska framgångarna. Dock är ingen svartskalle synlig för den svenska konstoffentligheten.
Den svenska postromantiska patriarkaliska strukturen försvarar sig med all tydlighet mot det perifert främmande helt i enlighet med den ryska semiotikens modellbeskrivning av de separatistiska mekanismerna.

Naturligtvis önskar vi oss inte en tidsanpassad opportunism som framhäver svartskallen enbart av strukturella skäl. De flesta konstnärer, både rena och orena svenskar, är inte så spännande eller kodbrytande. Samtidigt ser vi det som mycket underligt om inte några av de marginaliserade konstnärerna borde vara värda en offentlig uppmärksamhet. Så intressant/ nydanande eller exklusivt orginell är inte den svenska konstoffentligheten att man enkelt kan utesluta ett så stort antal icke "inbjudna gäster".
En av de väsentligaste orsakerna till denna kulturella apartheid är den kvardröjande postromantiska estetiken. Under andra, pre-romantiska, perioder av den svenska historien, som t ex under Gustav lll, tycks förhållandet till "den andre" varit betydligt mindre problematisk.
Den romantiska estetiken med sin fixering i det nationellt ursprungliga och i genibegreppet (Geniet är alltid En(sam), Vit och Man), har fortfarande hegemonin i stora delar av den svenska konstoffentligheten. Sentimentala rester av en halvsvunnen bondekultur spökar ännu i det svenska medvetandet, trots informationssamhällets realiteter, och en nyväxande unken tidsanda (Zeitgeist) med medföljande ingredienser som nynazism, nationalism mm, sätter käppar i hjulet för ett synliggörande av "den andre" i Sverige. Hela detta "instängda" ideologiska paket gör det praktiskt taget omöjligt för en icke-ren-svensk från tredje världen att integreras på den svenska konstparnassen. Detta trots att den aktuella estetiken med all tydlighet framhäver "de andras" existensiella vara såsom varande operativ praktik i dagens konstsfär.

XENOFOBIN OCH AUTOREFLEKTIONEN.
Ett flertal forskare har påpekat att den svenska xenofobin har bidragit till den ökande gettoiseringen av invandrarkulturerna i dagens svenska samhälle. Den svenska kulturen är emellertid, ingen rasistisk företeelse. Den ontologiska definitionen av begreppet xenofobi, innebär rädsla för det som är annorlunda. Följdriktigt bidrar detta i sin tur till den påtagliga separeringen av kulturer som verkar som ett tecken inte enbart för det svenska samhället utan även för den aktuella svenska konstoffentlighetens separatistiska anspråk. Som bl.a. Göran Sonesson har påpekat, -dagens svenska samhälle består av flera samexisterande samhällen utan kontakt med varandra. Ingen kulturblandning i stor skala. Meztisaje i latinamerikansk, amerikansk eller fransk tappning verkar inte vara möjlig att iscensätta.- Jämsides med detta finns i Sverige inte någon tradition av självreflektion p g a att Sverige innan de senaste två decennierna, kulturellt sett, varit ett mycket homogent land. Av den anledningen betraktar sig svenskar som helt enkelt "normala" i förhållande till andra kulturer vilka betraktas som icke-normala. Den svenska kulturen ser sig själv som Ordning i motsats till andra kulturer som uppfattas som Kaos. Den svenska samhälleliga strukturen betraktar sig som Text, d v s det sanna, det normala, det riktiga, i motsats till andra kulturer vilka ses som icke-Texter. Förhoppningsvis kommer (det redan anlända) informationssamhället, som för övrigt är ett utpräglat urbant samhälle och följdaktligen mer benäget att kommunicera med andra kulturer, att utplåna resterna av bondesamhället som alltid av tradition är mer angeläget att betrakta sig själv som Norm som Text, Centrum osv. Den "naturnära" bondekulturen tenderar att finna rigida och starka koder som styr samhället och hitta normer för att individen skall upprätthålla dessa koder, vilket i praktiken innebär mekanismer för uteslutning (av det främmande) om man inte förhåller sig till de normativa koder som konstruerats.
Förhoppningsvis kommer i framtiden också invandrarnas perifera tillstånd att tillhöra det centrum som nu utesluter dem. Detta sker redan inom vissa "lägre" eller mer motagarinriktade områden i vårt samhälle: idrotten, ungdomskulturen, populärmusiken m fl, medan inom höga områden eller sändarpräglade verksamheter, som konsten merparten av den svenska kulturoffentlighetens representanter ignorerar detta. Endast till utländska konstnärer, bosatta i utlandet förhåller sig den svenska kulturoffentligheten, på konstens område, på ett positivt sätt. I den svenska konstoffentligheten har ingen "Trans-mission" ägt rum, endast "Fördomar" har funnits, men dessa "Fördomar" har inte berört ellet belyst de fördomar som faktiskt riktas mot de abjektala svartskallarna.I den svenska konstoffentligheten härjar i stället en mastodontisk förträngningsmekanism mot kosmopoliten och nu när den kosmopolitiska postmodernismen håller på att utraderas från den svenska horisonten och en nygammal konservativ nationalistisk vind börjat göra sig gällande på konstens område, frammanar detta skrämmande provinsiella och arroganta tillstånd tankar vilka man knappast vågar tänka till slut.

KOSMOPOLITISM VS NATIONALISM.
Konflikten mellan kosmopolitismen och nationalismen har blivit en besvärande realitet.
Vi lever idag i de snabba kommunikationsmedlens tid. Av somliga betecknat som informationssamhället, vilket bland mycket annat innebär att världen krymper betydligt och tenderar att bli alltmer homogen pga de utvecklade mediernas (datorer, TV etc) framfart. Åtminstone teoretiskt sett är det idag möjligt att, oavsett man bor i Stockholm, New York, Umeå eller Mexico City, samtidigt få tillgång till samma sorts information. Detta uppenbara faktum försätter oss i ett tillstånd av ökande enhetlighet i förhållande till andra kulturer. Paradoxalt är att parallellt växer nationalismen i rasande takt. Man får erinra sig att de flesta av dagens krig är inbördeskrig. Det förefaller som om identitetsförlusten p g a globaliseringen skapar en otrygghetsstämmning som skapar ett behov av att stöta bort allt som inte är bekant, dvs det främmande, "den andre".
Huvudkonflikten tycks idag ta gestalt i form av motsatsparet nationalism (tribalism) kontra kosmopolitism. I motsats till vad nationalisterna tror är kosmopoliten inte en individ i avsaknad av identitet. Kosmopoliten är en individ med en kosmopolitisk identitet, dvs en med-borgare vars mentalitet konstitueras av sammanslagna identiteter. I kulinariska termer betyder kosmopolitism en flerrättersmiddag bestående av t ex kebab, surströmming, palt med lingonsylt och varför inte en bit pizza eller sushi. 
I dagens värld kan vi inte finna svaret på våra frågor enbart hos oss själva. Mina problem är också dina och omvänt. Vare sig vi vill eller ej är vi dömda till varandra. Eller för att tala med nazisympatisören Martin Heideggers tankegångar, vi är alltid redan hänvisad till att vara i en samvaro med det varande som är skilt från en själv". 

DAGENS RÄTT: KOSMOPOLITISK KONST.
Det är inte enbart betydelseinriktade intellektuella som uppmärksammat fenomenet "gränsöverskridning" och kosmopolitism. Konsten har sedan länge begagnat sig av detta grepp. Det behöver knappast påpekas att "hypernationalismen" är ett av de värsta fenomen som kan drabba ett samhälle. I konsten medför den hysteriska nationalismen ödesdigra konsekvenser. Konsten blir då otidsenlig, provinsiell och löper stor risk att drunkna i ankdammen. Den konst som idag inte agerar gränsöverskridande har sin framtid bakom sig. För konservativa och nationalistiskt inriktade individer är den nya "orena", hybridiska och därmed gränsöverskridande konsten ett tecken på idetorka, dekadens och slutligen svaghet och förfall. För "den andre", innebär kosmopolitismen ett konstaterande att världen äntligen krympt, att likheterna mellan kulturer håller på att bli fler än skillnaderna och att avståndet mellan kulturerna har minskat.
Ett närmande mellan våra kulturella koder bidrar till att kommunikationen och förståelsen mellan kulturerna blir möjlig att realisera, annars skulle inte nödvändiga korsbefruktningar kunna äga rum. Ett minimum av gemensamma koder är en förpliktigande förutsättning för att kulturer skall kunna mötas. Vad annars är det aktuella estetiska rummet än en materialisering av tanken om konstverket såsom varande en "approprierad invandrare".
Även den moderna biologin agerar gränsöverskridande. Vi har nyligen fått veta att träd, med hjälp av genteknologi, kan härdas med fiskgener. 

I detta skisserade perspektiv av omfattande gränsöverskridningar och multikulturell belägenhet, kan man fråga sig vad som är svenskt, eller bättre uttryckt, vari består vår nationella identitet?
Det förefaller idag som om det på alla områden av vår existens, vår "livsvärld" (i Husserls mening), en omfattande gränsöverskridning har gjort sig gällande. Kanske är det kulturella avståndet mellan tredje världen och i-länderna inte så stort som det i förstone kan tyckas. Ungdomar i Mexico, Chile, Turkiet eller Sverige konsumerar liknande kultur (har samma idoler och lyssnar till samma musik) och konst som görs i skilda delar av vår värld tar sig liknande uttryck. Aldrig tidigare har man så markant upplevt riktigheten i den svenske poeten Gunnar Ekelövfs antiromantiska postulat om att "botten i mig är också botten hos andra". Dessutom, estetiskt sett, vad som idag är centrum och vad som är periferi är mycket svårt att särskilja.
Kanske vi i en snar framtid äntligen kommer att sluta tänka i sedvanliga och schblonmässiga dikotomier, så att väst-öst, känsla-intellekt, kvinnor-män, vi-den andre, i-länderna-u-länderna behandlas av mer dynamiska och övergripande teorier. Men, trots den globala byns alltmer påtagliga närvaro, är det kanske en alltför tidig och alltför optimistiskt gestaltad önskan. I denna kaotiska och atomistiska enklav som är en av de grundläggande kännetecknen för vår sociala belägenhet, som för övrigt Jurgen Habermas betecknade med begreppet "decisionism", är det mycket svårt att fastställa dom estetiska maktpositionerna. Det enda fenomen som idag verkar vara förutsägbart är oförutsägbarheten.

FRÅN NATIONELL ROMANTIK TILL ROMANTISK NATIONALISM.
Det finns en falsk inbillning bland allmänheten att konstvärlden är progressiv och nyskapande. Konstvärlden är en konservativ värld (en sändarinriktad värld) där t ex rädslan för assimilering av främmande aktörer och grepp är påtaglig.
Man bör erinra sig att vi idag lever i ett postindustriellt samhälle, i inledningen till ett Nätverk, det begrepp vilket betecknar den värld som i rasande fart gör sig närvarande. Det är ett gränslöst tillstånd som i motsats till den industriella världen inte känner territoriella,ekonomiska eller kulturella gränser. Den svenska konstoffentligheten vill inte kännas vid detta tillstånd. I stället försvarar man desperat och uteslutande nationella "rena" konstnärer som kan gestalta det unikt svenska. Allt detta visar, att det åtminstone på konstens område, råder en osamtidighetsparadigm mellan den svenska konstoffentligheten och den estetiska praktiken.
I vilken omfattning, kan man då fråga sig, har de nationella "rena" estetiska koderna, mot bakgrund av de omfattande gränsöverskridningar som skett och sker, blivit destabiliserade? Vilka tecken representerar en sådan utveckling? Och vilka skall skapa de nya estetiska koderna? De svenska manliga konstnärerna? De svenska kvinnliga konstnärerna? Eller vi ALLA fördomsbefriade konstnärer? Hur som helst tror vi, att till den "rena" estetiska oskulden finns ingen återvändo.