Massmedial tårtkallas.

Massmedial tårtkallas.

 

Tillåt mig påpeka att jag aldrig haft några varmare känslor för vår nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, men min första reaktion var faktiskt att tycka synd om henne. Hon har ju uppenbarligen blivit lurad i en fälla av konstnären.

 

Sen kan man förstås tycka att en person som innehar ett så högt ämbete i staten (och får betalt därefter) borde vara förmögen att klara av en sådan situation och de tydliga motsägelsefulla åsikter hon levererar om konstens uttryck och egenskaper, vilket dessutom överskrider hennes befogenheter som hennes ämbete avkräver.

 

Men i dessa dystra tider av disfunktionell i meningen konfys förvirrande samhällsutveckling är det föga förvånande att en kulturminister med virrig kulturkapital, saknar förmåga till konsekvent handlande och reflektion över de politiska, sociala, moraliska, och etiska följder och därmed blundar för effekterna av sin handling där hon skar i skrevet i en tårta som gestaltar en audiovisuell aktiverad afrikansk kvinna som skriker av plågorna från den uppenbara tortyren.

 

Som svaret till journalisternas perplexa min, inför ministers bisarra gärning, påpekade hon resolut och tveklös, om sin övertygelse att det ligger immanent i konstens väsen och natur, att bryta mot konventioner dvs. mot de rådande samhällsnormerna.

 

Uttalande är märklig i sig med tanke på hennes välkända politiska korrekthet i mening konventionalitet, manifesterade i tidigare kulturpolitiska attityder och handlingar.

 

Men för den som inte har hunnit drabbats av total socialamnesi och förträngning pga. de minst sagt alienatoriska (enkel uttryck: vilse i livsvärlden), sociala förhållanden som nu råder, förvånar man sig en smula ändå över kulturministers paradoxala gärning. Att emellertid, varken kulturminister eller någon av hennes rådgivare kunde erinra sig själv om att för bara några år sedan uttalade sig samma kulturminister och i väldiga skarpa ordalag samt i diametral motsats mening än i ”tårtafallet”, och därmed förespråkade en konstsyn i extrem paritet med de konventionella kulturella koderna, alltså i motsats till Anna Odell som fejkade en psykos för att AV-slöja missförhållandena hos psykvården och tunnelbana konstnären som sprejade en tunnelbanevagn.

 

Ja, vilka konsekvenser ska man dra av denna minister motsägelsefulla och arroganta blunder?

 

Kulturminister pressad av pressen som erinrade sig om hennes tidigare och explicita samt diametralt annorlunda hållning i Odell och tunnelbana målarens estetisk självständiga handling, försvarar nu samma minister konstens oberoende i som sagt, flagrant motsats mot vad hon sade i Anna Odell samt tunnelbana målarens fall. Men i grunden finns där paradoxen till trots, väl en viss koherens trots den motsägelsefulla handlingen, för i båda fallen är hon ute för att förneka konstens politiska verkan. I fallet Odell, borde konsten vara "immanent" (autonom), och inte politisk. I det senare fall (tårtan skandalen), får konsten helt enkelt inte vara politisk, för då har kulturministern själv varit inblandad i en politisk handling.

 

Att bland annat, denna kulturminister, utrustad med ett janusansikte, skar inte endast om dock i symbolisk mening, i en afrikansk kvinnas sköte, utan även skar hon bort sin egen förmåga till självreflektion.

 

Märklig även att kulturminister är så dåligt uppdaterad i dagens kommunikations förfarande, trots att hon härrör från ett parti som flitig anlitar massmediala rådgivare. Eller trodde hon att i skyddet av att gärningen skede inom stänga dörrar innanför en mäktigt statlig kulturinstitution (Moderna Museet), skulle denna absurda handling inte nå den globala offentligheten?

 

Makten som bekant, förblindar och desto mer makt sämre blir det ofta den intellektuella blicken. Här tyvärr ett lysande exempel på arrogant och därmed oförsiktig reflektionslös maktutövning.

 

Vad som irriterar i sammanhanget är hennes arroganta och oförsiktiga hållning till konsten. När det passar hennes livsvärld syften anser hon att konsten inte är oberoende av det samhälleliga varat (Odell och tunnelbana fallet). Och när omständigheterna inte för konsten utan för henne själv förändras (tårtafallet), då är plötslig fullkomlig immanent och autonom, dvs. utanför de sociala sfärerna och därmed fri att verka fristående.

 

Inkonsekvenser i barnuppfostran, pedagogiken och politiken brukar straffas på sikt ganska markant. Idéer och handlingar, för att individerna inte ska förlora trovärdigheten fullkomlig, måste marschera inte nödvändigtvis symetrisk men parallell med varandra. Och om kartan och terrängen inte överensstämmer med varandra, kan det aldrig vara felet på terrängen.  Annars kredibiliteten hos den inkonsekvente avdunstar som morgondimman.

 

Med sådana ministrar behöver varken kulturutövarna eller invandrare inga fiender…

 

Det positiva i denna historia är trots allt att gång efter annat historien lär oss att maktens deltagare förblindade av maktens sken, automatiseras och därmed på sikt imploderar de sig själva. Så nya maktlösa perifera grupperingar som inte mäktar att förlora den intellektuella skärpan tar över och konstituera sig till nya maktcentra, tills nya horder av maktlösa…och så vidare i en kontinuerligt historisk perpetuum mobile. Såsom kanske förhåller sig idag med den västerländska kulturen som efter århundraden av fullkomlig hegemoni börja sakta dala ner, så nya imperier och kulturer träder fram och konstituera nya maktcentra.

 

Ponera emellertid för att komma närmare igen till ”tårtkallaset”, och lek med tanke om hur reaktionerna skulle ha blivit om istället för en svart kvinna, tårtan skulle ha föreställt en jude, en vit västerländsk kvinna, kungen, statsminister, eller för den delen kulturminister själv. Skulle hon också ha skrattat och förespråkat konstens inneboende autonomi och retoriska rätt att bryta mot konventionerna?

 

Tillåt mig tveka.