Min andra cykel. Den med fjädring.

Min första cykel ska jag berätta om sen. Nu var det den andra. Ungefär som på bilden – urgammal. Jag hade växt ur min första som jag hade fått när jag fyllde sju. Den som jag ska berätta mer om sen, som sagt.

Den andra cykeln var brun, och halvstor. Jag var lycklig igen, för nu kunde jag ta mej till skolan på ett anständigt sätt. Omdömena om min första cykel (den som jag ska berätta …) var inte nådiga.

– Anders, du måste ha en riktig cykel, den där röda ser barnslig ut.

”Den där röda” var min första.

Den andra gick av. Inte hela, utan delar av den. Stången gick av. Den där stången som gör så ont, om man sätter sej på den utan att det var meningen att man skulle sätta sej på den. Cykeln var, som sagt gammal och den var väl rostig. Så stången gick av.

Nu blev jag poppis, för nu hade jag en cykel som visserligen var gammal, brun och ful, men den hade något som inte alla andra hade: fjädring. Många var det som provade min gamla cykel med fjädring. Gungeligung. Tjohej!

– Anders du har en cool cykel, den gungar! Cool sa han nog inte, det ordet användes inte på den tiden. Schysst, kanske.

Jag blev en schysst kille ett tag. Schysst precis som min schyssta cykel. Som skulle varit ”cool” idag, alltså.

Gungande glad nerför den stora backen på Rikstretton, som Efyran hette på den tiden, njöt jag av min nya popularitet. Men något var fel. Till och med en ung spoling kunde känna att något var fel. Kunde det vara så att mitt unga liv hängde på en skör tråd? Eller kanske snarare på en skör rörbit i form av den återstående delen av ramen – den del som går från trampveven till styret? Jag frågade pappa.

Vi följdes åt till skroten. Ingen ville syna den återstående hela rörstumpen.