Student i Málaga

 Första året året jag var i Málaga var som åtta månaders lång semester. Ändå tillhörde jag den lilla skaran som faktiskt var där för att lära mig spanska och inte för att festa…Fyra timmar om dagen, med ett schema mellan 8 och 12. Sedan var man ledig och kunde gå till stranden eller sätta sig på något café och att bara ta det lugnt och vara i solen hela dagarna. Efter någon månad förstod jag rätt bra spanska och efter fyra månaderna kunde jag även uttrycka mig rätt ok på spanska.  Efter åtta månader var spanska ganska hyfsad.

Efter åtta månader i Spanien åkte jag hem till Sverige, men jag ville tillbaka…Jag
kom på att jag kanske borde passa på att utbilda mig till något om jag nu ändå skulle vara där. Då skulle jag ju iallafall få låna pengar från CSN. Många av mina kompisar började plugga en turistutbildning som tydligen var lätt att komma in på, bara för att göra nånting. Själv ville jag ha en utbildning som jag var intresserad av, jag ville inte bara ta vad som helst för att stanna kvar. Eftersom jag var lite sent ute i ansökningen så var det för sent att söka in till Málagas universitet. Men jag kunde ju inte vänta ett helt år till nästa intagning… Efter lite research på Internet  visade det sig finnas ett privat universitet utanför Málaga dit inte många svenska hade hittat ännu. Som tur var hade de en journalistutbildning ! Jag kollade upp saken och skickade papper till CSN, som sa att universitet var godkänt för att få studiemedel.  Ringde sedan för en intervju med rektorn. Minns hur han skakade på huvudet och sa att de hade haft några svenskar där men de hade gett upp ganska snabbt eftersom det var en så pass svår utbildning. Men han var iallafall villig att ge mig en chans om jag verkligen trodde att jag skulle klara av det. Efter det fick jag skriva ett litet inträdesprov som jag tydligen lyckades klara, för jag kom in iallafall.

Första året var värst, då pluggade jag hela tiden. Hade dessutom inte någon dator första halvåret utan skrev på en skrivmaskin som jag hade lånat av min dåvarande pojkvän. Det var ju en lite finare skola och lärarna tittade funderande på mig när jag kom med mina maskinskriva tipex-rättade sidor (gjorde så många stavfel i början att jag efter att ha skrivit en stund blev så less att jag liksom tänkte "nä,  nu får det vara så här…" sen fick jag dåligt samvete och började rätta till stavfelen med tipex…). Var tvungen att översätta allt till svenska för att sedan plugga in det. Det visade sig vara en bra metod, för så jag lärde mig skriva på spanska.

En annan jobbig sak var att universitetet låg högst upp på en kulle. Det gick inte så många bussar dit så det tog ganska lång tid att ta sig dit och hem. Men men… vad gör man om man inte har bil…

Att rektorn inte trodde att jag skulle klara av utbildningen sporrade mig nog ganska mycket att fortsätta när det kändes tungt. Det kändes bra sen när jag efter fyra år lyckades ta min examen och få min revansch. Nä, förresten, det kändes inte bra, det kändes helt fantastiskt underbart bra!