I slutet av 1990-talet läste jag allt som den kanadensiska författaren Douglas Coupland hade skrivit till dess datum. Det inkluderade hans böcker om ämnen jag inte var intresserad av: en bok om Lara Croft i Tomb Raider, samt boken som tar sin titel från kulturen kring bandet Grateful Dead: Polaroids from the dead. Den sista innehåller också essäer av annat författaren intresserade sig för, bl.a. Kurt Cobain, popkonst och mordet på Nicole Brown Simpson. För resten av detta inlägg är det viktiga att Coupland har varit bosatt i Vancouver, British Columbia, i hela sitt liv, med undantag för en tid i Japan och det faktum att han föddes 1961 på en kanadensisk NATO-bas i Västtyskland. En essä i boken börjar med några rader om miljön han växte upp i, att han växte upp på gränsen till en skog som gick hela vägen till Sibirien. Det fick mig att tänka: “Precis som jag”. Jag växte upp på Carlshöjd, Umeå, på kanten till min barndoms barrskog, som ordagrant sträcker sig hela vägen till Sibirien. Ja, närheten till skogen var så påtaglig att vi akademikerbarn från radhus i trä, under tre år, gick på cykelvägen genom en sparad skogsdunge, till högstadieskola i miljonprogramsområdet av tegel.

Däremot var det långt senare – också flera år sedan jag själv besökt Vancouver – som jag först tänkte tanken: ”Om Göteborg är Lilla London och Vänersborg är Lilla Paris, är Umeå Lilla Vancouver?”. Närhet till naturen. Kallt klimat. Ett universitet. Största staden i sin region. Även om Umeås historia sträcker sig längre tillbaka än Vancouvers, är båda städerna präglade av modern arkitektur, allt är byggt efter år 1900, eller ännu senare. I Couplands kanske bästa roman: Girlfriend in a coma, från 1998, beskriver han 1970-talets Vancouver som en stad så ung att den drömmer om vad embryon drömmer om. De poetiska orden kan fungera för vår lilla norrländska stad, under samma år? Och insidan av Pan Pacific Mall i Vancouver ser ut som insidan av Utopia i Umeå. För alla köpcentrum, i hela världen, ser likadana ut. Vi har också båda två hockeylag, fast om NHL-laget Vancouver Canucks någonsin spelar mot Björklöven, vet jag vilket lag jag skulle satsa på. Skillnader finns naturligtvis, vi har inte ett Trump-tower. Eller en guide i Vancouver – som naturligtvis nämnde bröderna Sedin efter att jag sagt jag var från Sverige – sa i förbifarten att staden är den mest asiatiska staden utanför Asien. Här finns inte asiatiska kvarter. (Kinesiska invandrare, både superrika legala och fattiga illegala, förekommer i Couplands roman jPod från 2006.) Dessutom ligger vi på olika breddgrader så även om vi har liknande barrskog och liknande arkitektur, har vi helt andra sommarnätter.

Det sagt, på samma sätt som Umeå kommun nyligen utsågs till Sveriges bästa kommun att bo i, var Vancouver flera år under 00-talet och 10-talet utsedd till världens bästa stad att bo i. Här finns också en varning. Trots den smickrande utmärkelsen är staden idag förknippad med en opioidepidemin. Att Umeå är utsedd till Sveriges bästa kommun att bo i, betyder inte att vi är immuna mot enorma problem i framtiden. Opiater driver fram en del av handling i Girlfriend in a coma, överdoser likaså (i dialogen används orden “China white”, vilket wikipedia påstår är en fentanyl analog). Men det är värre nu. År 1993, då Coupland publicerade sin tredje bok, dog 330 personer i British Colombia av överdoser. År 2023 orsakade överdoser 2511 dödsfall i British Columbia. En ökning med nästan 800 %, på tre decennier. Då kan vi ändå spekulerar om att mobiltelefoner och att en bättre, mer erfaren sjukvård, räddar patienter som skulle ha dött 1993. En av huvudpersonerna i Girlfriend in a coma blev läkare och hon tycker att överdoser var svårbehandlade. Idag kan det vara mycket mer standardiserat och evidensbaserat.

För att vara övertydlig. Att i någon mening ha utsetts till världens bästa stad, skyddade inte Vancouver från de tragedierna. Vad finns det för risker som Umeå inte är skyddad från, även om vi precis blev utsedda till bästa svenska kommun att bo i? Hur förbereder vi oss och avstyr de riskerna?

Och på ett lättare ämne, jag nämnde Utopia. Jag kan skriva ett helt inlägg om den byggnaden. Förutom namnet, ersatt gallerian en mer unik byggnad, ett rosa hus i postmodern stil. Men kort, Coupland skriver mycket om populärkultur, min avslutande tvist inspirerad av författaren från Vancouver är följande. Första gången jag hörde namnet Utopia tänkte jag att det var religiöst – följaktligen dök texten till låten Comfort Eagle av bandet Cake – som också kommer från den nordamerikanska västkusten – upp i huvudet. “We are building a religion, we are building it bigger / We are widening the corridors and adding more lanes […]We are building a religion, we are making a brand”. Men “utopia” är egentligen inte ett religiöst ord. Samtidigt så de bygger mer “lanes” och ett varumärke.