Jag gillade serien 3 kroppsproblem på Netflix. Jag anser mig inte ha tid att läsa böckerna, eller se mer än det första avsnittet av den kinesiska serien som kom innan denna internationella version av 3 kroppsproblemet, men båda är säkert också fantastiska. Synd att författaren, Liu Cixin, påstås vara ett fan av det kinesiska kommunistpartiet. Det sagt, om du har sett serien behöver jag inte berätta att den börjar med ett icke smickrande porträtt av kulturrevolutionen i Kina. Vad jag däremot kan berätta är att dessa första scener i serien påminde mig om boken Brev från nollpunkten av Peter Englund från 1996. Boken nämnde vetenskap som ett exempel där demokratier överträffa diktaturer. Det relevanta exemplet var att Nazityskland avfärdade relativitetsteorin som en judisk vetenskap, medan sovjeten avfärdade relativitetsteorin som en borgerlig vetenskap. I serien avfärdade de unga maoisterna relativitetsteorin eftersom Einstein emigrerade till USA.

I alla fall som jag – med min ytliga kunskap, som ung man – tolkade Peter Englunds finns det i 1900-talets fasor här en tröstande tanke: demokratier är smartare än totalitära stater. Förklarar du krig mot de som är smartare än dig, kan du göra enorm skada, men saker och ting kommer inte att vara så roligt för dig heller. 1945 gällde det kärnvapen. Under efterkrigstiden missade Sovjet datorutvecklingen. Idag kan det vara något annat. Dina vapenförråd kan explodera efter att “vrakdelar” av drönare faller ner på dem och du kan bli paranoid över att din demokratiska fiende kan ha fått in sprängämnen i din brödrost. Problemet med den tolkningen är att Nazityskland och Sovjet ändå bara är ett urval av två.

På tal om vetenskap och på tal om säkerhetsläget och totalitära stater. Jag har haft anställningsintervjuer, hoppas på en labbtekniker-anställning. Bla söker jag på NUS, de annonserar ut sådana arbete och vad jag kan se är jag kvalificerad. Men min kontakt på arbetsförmedlingen trodde inte jag skulle ha någon lycka där. Att jag har använt fotospektrometer på två olika campus är inte tillräckligt. Helt ärligt behöver jag inte vara kvalificerad. Men en anledning till att jag gillar tanken på att jobba i sjukhus är följande. När vi nu är i detta allvarliga, oroliga världsläget med aggressiva diktaturer så hade just anställning på NUS ändå varit ett sätt att vara del av totalförsvaret*.

Åt andra sidan, oavsett vilket arbete man har, betalar man skatt så att staten kan underhålla och uppdatera våra JAS-plan – för avskräckning. En grej med de är att vi försöker sälja de till Filippinerna, ett av länderna Kina hotar. Kina har gränskonfikter med alla grannländer och Filippinerna är väl ett av länderna där konflikten är värst. Om vi säljer Gripen till Filippinerna, kommer Liu Cixin att vara besviken på oss?

Efter det mer jordnära stycket, vill jag egentligen sväva ut mera. För att bara skriva om populärkultur. När man var hemma sjuk under skoltiden upptäckte man att SVT på den tiden ofta sände svartvita spelfilmer om andra världskriget. En av dessa filmer var 49:de breddgraden. En brittisk film inspelad 1941 som bla har ett liknande budskap som tidigare nämnts. 49:de breddgraden utspelar sig i Kanada, strax efter andra världskrigets utbrott. I en scen, blir en beväpnad, militärt utbildad, tysk, självutnämnd övermänniska, nedslagen och gripen av en obeväpnad, dekadent, demokrat. Den demokratiska människan har oväntade styrkor… Och manuset till den filmen skrevs mitt under ett världskrig, inte några år efter Berlinmurens fall.

* Om man hade erfarenhet från NUS och ville testa vilket virke man var byggd av kanske man till och med kan avlasta ett sjukhus i Ukraina som labbtekniker. Nja, det är kanske inte är så enkelt. Själv har jag dessutom för mycket klaustrofobi för att riskera behövs besöka ett skyddsrum.