Ja man gick då alltså från långt, blont å blek till kort mörkt och solbränd. Rätt så bra övergång måste jag själv säga. Himla nöjd med kaluffsen!!

Nya frillan!!!

Är ju så stolt både över frisyren och min syster som gjort den. Så jag måste ju bara bjuda på en liten bild. Från långt blont till kort mörkt. Inte illa pinkat. Har verkligen en begåvad syster, hon kommer att gå hur långt som helst. Och jag kommer att följa henne hela vägen och stötta henne allt vad jag bara kan.

Tusen tack Frida, du är helt underbar!!!
(och nu är det upp till dig att hålla ordning på frillan!)

Nu har man avslutat ännu ett arbetspass i hemmet. Dagen bjöd på lite bull-bak, hemma gjord citron saft och en samskig middag. Har nu städat undan det sista i köket och packat ner alla bullarna. Väntar bara på att Frida och Robert ska komma så att vi får smaka på bullarna.

En del blir knäppa av att jobba, men det finns en del som blir knäppa av att inte jobba. Men i dessa tider verkar det helt hopplös att få sig något. Ständigt får man tillbaka att dom tackar för visat intresse men tjänsten har gått till annan sökande. När ska det bli min tur? Viljan finns ju verkligen, men med det styre som vi har på alla plan gör att det verkligen ser botten ut. Vet att en vacker dag så är det min tur, men nu är det en väldans massa år sedan man gick ur skolan och inte ett enda varaktigt jobb har det blivit. Inte för att jag inte har blivit erbjuden fortsatt tjänst, men då har dom istället stängt igen och flyttat från orten. Typiskt min tur.

Imorgon bär det av till Lycksele och frisör linjen. Är grymt spännd på vad resultatet kommer att bli. Lillasyster har dock lovat att ta hand om mig så jag är inte ett dugg orolig.

Over and out!!!!!

Hoppades och häll tummarna hela gårdagen att det bara va nått tillfälligt som skulle gå över. Men det verkar inte bättre än att den är här för att stanna. Igentligen är jag inte förvånad, varför ska vi få vara friska och pigga och njuta av vår vädret. Barna har klarat sig, dock klagar Ludwig lite på halsen. Men för var minut som går blir jag bara hängigare och hängigare. Måste göra nått drastiskt, kan inte bli sjuk nu när jag ska iväg till Lse och få kaluffsen omgjord. Men återigen, varför ska jag ha tur och klara mig??

Börjar få upp en massa konstiga bilder framför mig, en del nästan så att dom skrämmer mig. Är det mitt undermedvetna som spökar, eller är det helt enkelt en feberknäpp som är på g. Har dock inte haft feber på många år nu. Är väl bara att vänta och se vart det landar. Nu har jag laddat upp med en massa tidningar i sängen, hade tänkt att jag skulle gå igenom dom och se om det är några recept som jag vill spara. Är inte säkert att jag hinner börja innan det är natt natt, sista arbetspasset bestod i att bädda rent i alla sängarna.

Nu är det slut på jakten på lo, men jag tycker starkt att dom bör se över hur beståndet ser ut inom samhället. Börjar kännas lite osäkert när vi har dom runt knutarna. Och att dom sen tar vilt bara ett fåtal meter från ett bebott hus känns inte heller bra. Dom tar för sig mer och mer, mindre skygga verkar dom bli också. Vad är nästa steg? Att släppa ut ett barn känns mindre tryggt med vetskapen om att faran lurar bara bakom hörnet. Det kanske är som med allt annat, indragningar. Tillslut så går det så långt att nån måste ta saken i egna händer, och den vägen vill vi inte alls att det ska gå.

Nu börjar kroppen känna av alla dessa vakna timmar, blir inga som helst problem att somna ikväll. Har man tur så kanske man hinner se en hel reklam innan det är natt natt.