Songbird

Efter en lång och jobbig sommar som var kantat med så mycket tårar och besvikelse…eller rättare sagt sorg…allt blev bara så fel. Hon stal mitt hjärta och alla mina känslor, hon förvandlade mig till ett enda stort frågetecken.

jag blev stum och gick under ytan totalt…mina bröder slet upp mig och fick mig att tänka mer klart…hon lämnade djupa spår och skruvade huvudet på mig, rejält…jag kan inte ta igen alla elaka saker som jag sa till mina nära och kära eller få saker ogjort….jag började plugga igen för att göra morsan lite stolt över mig. Det kändes som att det var dags att ta tag i sitt förflutna, gymnasiet…så jag började på folkhögskolan. Som tur var så hade jag min bror Martin där. Han hade redan pluggat där i några år så nu hade jag en nära vän därute, skönt.

Alla sår som hon lämnade och alla dåliga minnen var som etsade i min skalle och det var en riktigt jobbig höst i skolan…ibland så ville man bara försvinna och aldrig komma tillbaks till Umeå, där alla minnen och sår fanns…

Det var då som DU dök upp…dina leenden fick mig att smälta, dina snälla ord sken igenom mig som en sol, du fick mig att le och skratta. Jag fann dig i skolan, av alla platser som man kan träffa någon på som ’vuxen’. På skolan, det känns som att jag är 17 år igen och går på gymnasiet….haha…vart var jag?

Jo du, lilla du…du hjälpte mig att se på saker och ting annorlunda, du fick mig att se ljuset dagen efter och inte bara ensamheten och mörkret som hade fyllt mig så mycket sista tiden. Varje gång jag är på väg att falla så märker du det och drar mig upp igen. Det räcker med att mobilen plingar och du skriver något snällt eller pratar med mig på skolan. Jag skiner upp som en sol varenda gång.

Du är min songbird…du är tystnaden när jag finner min inre ro. Jag är på väg att lära känna dig och jag har tänkt att du verkligen ska få lära känna mitt sanna jag…Erik, killen som du har satt ett stort leende på sina läppar…vintern må vara mörk men solen skiner på dagarna och vi ska åka bräda tillsammans när tid ges, i wouldn’t wanna miss it for the world…inte en chans…jag är dig evigt tacksam Nina. Försvinn aldrig, du har verkligen fungerat som mitt leende…