Känslor.

Vad exakt är kärlek för något? Är det två själar som har funnit varandra? Är det en slags gemensam förståelse eller är det första bästa partner som man lyckas hålla fast vid?

Lurar man sig själv ibland med kärlek? Stressas den fram genom längtan av att känna sig omtyckt och behövd? Att man så desperat vill känna något och bli bekräftad att man rusar till första bästa person och dumpar ut sina känslor för henne/honom?

Hur vet man att denna person är den rätta? Är det verkligen kärlek? Kommer det att hålla för alltid?

Vem vet? Kan någon som kan ALLT om kärlek besvara dessa frågor åt mig?
Varför är kärleken den mest överlägsna känslan ever ibland samtidigt som den är den absolut värsta?

Varför skär det alltid lika mycket varje gång man går åt sina skilda vägar?

När något har känt så bra och så rätt så faller det bara ihop…man tappar andan och man står kvar där som ett frågetecken…Varför är man beredd på att gå genom eld för något som lika gärna kan ta slut så fort som du börjat andas ut i förhållandet?

Jo, för när du träffar den där personen som får det att börja pirra i magen, och som sätter ett leende på dina läppar var dag som går även när regnet öser ner på en som mest, då har man funnit kärlek…

När man tänker på en person och märker hur glad denna speciella person gör en än hur ledsen man än kan vara så vet man att det är kärlek.

När man ger allt av sig själv och det känns rätt, man tittar inte tillbaks och man följer sina känslor och sin magkänsla…då är det kärlek…

När man väl står mitt emot varann och tittar in i varandras ögon utan att säga någonting alls…när tiden står stilla och omvärlden rusar förbi en…då, just i det ögonblicket innan man sluter ögonen och kysser varandra…då har man blivit kär…

…och jag kommer alltid att följa mitt hjärta, än hur kantstött och sårad jag blir på vägen, för i slutändan så vet jag att jag följde vad jag trodde var rätt…det som kändes rätt för mig…

Följ dina känslor, vad det än må handla om…