nästan, men ändå så långt borta…

Man sträcker sig allt vad man kan och försöker att nå dig, men det är inte tillräckligt. Du är just så pass så att jag inte når dig…jag ser dig och känner din närvaro men jag når dig inte riktigt…som om någon lägger krokben för mig just vid mållinjen…som att allt bara faller ihop när man ska sätta dit sista biten…

Varför är du just så pass utom räckhåll för?

Ser du mig eller? Väljer du att inte se åt mitt håll? Vad gör jag för fel? Jag ger dig allt utrymme i världen men ändå så är det inte tillräckligt…

Jag står som ett fån med alla känslor utanför mig, jag känner mig bara dum och konstig…

Är det mig det är fel på? Givet, annars så hade jag inte stått här igen och känt samma sak, igen…

Varför gör det lika ont för?