Kalla kårar går längs ryggraden då jag hör nyheten om ytterligare en attack i Nordirland. I går kväll (måndag) sköts en polisman ihjäl. Detta skedde bara 48 timmar efter att även två soldater dödats i ett attentat. Utbrytargrupper ur IRA har tagit på sig dåden. Fredsprocessen har under åren som gått blivit allt mer framgångsrik. Senast en polisman dödades i ett attentat var 1998; året dessförinnan en soldat. Det betyder att barnen på Nordirland som idag är elva år eller yngre har sluppit uppleva våld på det sättet. Och ska man på lång sikt bryta en våldsspiral i ett samhälle så måste barnen få växa upp utan våld och utan att ärva föräldrarnas motsättningar mellan varandra. Gaza är ju ett avskräckande exempel på motsatsen.

Jag besökte bekanta i Belfast för ett par år sedan. Det var en speciell känsla att besöka en stad som jag så ofta hört om på nyheterna. Under hela min uppväxt så nämndes den i samband med motsättningar, attentat och död. Och nu var jag där och det var inga tungt beväpnade poliser eller militärer på gatorna. Jag reste med bil från Belfast till Dublin och den tidigare så hårt bevakade gränsen var nu bara att korsa.

Det många nu fruktar är att dessa två attentat är starten på en ny våldsvåg. Det som trots allt inger hopp är att attentatsmännen inte har något stöd hos allmänheten för sina dåd. Inte minst i bloggvärlden är det tydligt.

Erik Sedig, kandidat till Europaparlamentet (KD)